Jag godkände precis en kommentar på mitt inlägg om att vara rädd för skapandet och fick en insikt på köpet: Anledningen att jag är rädd att förlora mig själv är för att jag har svårt med gränser.
Jag tänker ofta: Allt eller inget. Antingen tackar jag ja och då ställer jag upp på allt. Eller så får jag tacka nej. Tanken att jag kan tacka ja med integriteten i behåll, på mina villkor, finns inte riktigt.
Jag är rädd att förlora mig i vänskapsrelationer. För att jag vet att jag går in i relationer med inställningen att pleasa andra. Att vara till lags. Att jag inte sätter mina gränser och därför kan ge upp mig själv. Att om jag sätter mina gränser kommer jag förlora relationen.
Jag är rädd för att förlora mig i min konst för att jag är rädd att bli manisk. Här har jag faktiskt lärt mig att reglera. Dagen jag insåg att jag gick in i mani har jag kunnat hantera det. Jag sitter inte uppe en hel natt framför datorn trots att jag har flow för jag vet att det kostar för mycket dagen efter. Men jag är fortfarande rädd att ett större projekt skulle gå ut för mycket över mitt privata liv och det vill jag inte.
Jag är rädd att förlora mig i jobb. Speciellt tillfälliga jobb. Tackar jag ja måste jag ställa upp på allt. Jag kan inte sätta några gränser. Jag kan inte vara på jobbet som den människa jag är med det välmåendet jag har. Jag tror detta är anledningen till att jag har så svårt att våga välja något att jobba med på lång sikt. Tänk om jag inte kommer må bra i det jag har valt? Det är som att jag bara är ett offer för mina omständigheter och inte kan vara med och påverka något själv.
Jag är rädd för att svara i telefon, även från mina nära och kära, för jag vet att jag kanske inte säger nej om någon kommer med ett spontant förslag eller vill prata i en timme. Detta har jag faktiskt blivit bättre på. Att tänka: Jag svarar, men på mina villkor. Men det är fortfarande jobbigt! Jag upplever en kontrollförlust när telefonen ringer.
Egentligen skulle jag inte vara rädd för att tacka ja till saker om jag visste att jag gjorde det med hela mig i behåll. Att jag kunde säga ja till saker på mina villkor. Att även om man säger ja till något kan man fortfarande behålla sin integritet och sina egna värderingar. Man måste inte slopa sig själv för att man säger ja.
Det blir så tråkigt att säga nej för att man inte vågar säga ja av rädsla att förlora sig själv.
Nån som känner igen sig?
