Jag är en väldigt öppen person. Andra har lätt att komma nära. Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det. Mina har handlat om vänskap. Vänner som är så viktigt men som i perioder ätit upp mig inifrån och ut. Jag har behövt jobba mycket på egna gränser.
Jag har övat hela mitt vuxna liv på att stänga ute. Förr gick jag omedvetet in i andras känslor. Bar dem, förvandlade dem till mina och kastade loss för att åka ut på räddningsuppdrag så fort någon gav mig sina tårar. Jag lyckades adoptera känslorna som andra bar på och övervägde aldrig att mina egna känslor kunde vara lika viktiga. Behövde någon något var mitt behov att finnas där för den personen.
Men inte längre. Jag har övat. Övat på att inte vara till lags. Slå knut på mig själv. Se till andras behov på bekostnad av mina. Jag trodde inte att jag fick tillgodose mina egna behov. Jag trodde inte att jag fick säga nej till någon bara för att jag inte ville.
Det kändes så grymt egoistiskt i början. Att sätta gränser (”Jag orkar inte idag/Jag följer inte med på det/Jag behöver vara hemma själv”) kändes som att vara världens sämsta person. Nu lever jag inte upp till hennes förväntningar. Nu är jag en dålig människa. Jag är inte värd att ha som vän när jag säger nej.
Till sist kom jag till en punkt då jag kände mig som ett såll. Jag var genomskinlig utan gränser och när jag försökte sätta mina gränser, markera, och dessutom visa hur jag mådde, då möttes jag av svek och ilska. Min värsta farhåga besannades: att förlora personen jag satte en gräns mot. Det var ju därför jag ställde upp, för att inte förlora vänskapen.
Känslan att jag själv skulle kunna ligga för döden men ändå inte ha rätt att säga nej. Att mina behov inte räknades. Hur stora de än var. Hur dåligt jag än mådde. Den var hemsk. Det tog lång tid att komma över den. Till sist förlikade jag mig med tanken att inte ha vänskapsrelationer. Jag kände att jag inte klarade alla krav, eftersom kraven inte tog hänsyn till mina behov, min hälsa eller min vilja.
Jag hade några år då jag var extra noga. Inte lät någon komma innanför pansarmuren. Nu har det lättat och det är jag glad för. Jag är mycket starkare nu för jag har byggt upp en mur omkring mig och förstått att jag HAR rätt att visa mina behov. Det går till och med att säga ”Jag vill inte” utan mer förklaring. Det har jag aldrig kunnat göra innan. Min barndom bestod av bortförklaringar och påhitt: Jag är sjuk. Jag ska iväg. Aldrig att jag skulle ha sagt att jag inte ville. Jag trodde aldrig att mina egna behov var okej som de var.
Nu är jag på min egen sida och jag krigar för mig själv. Inte mot mig själv. Jag försvarar mig och skyddar mig. Jag älskar mina vänner och jag är så glad att jag härdat ut i allt det jobbiga och fortsatt att investera i mina vänskaper. De är så viktiga och det finns trådar som jag vill vårda starkare. Våra relationer är det viktigaste vi har som människor.
Vad är dina erfarenheter?
