Veckorna dras från tiden och allting pågår. Jag mitt i allt som ett träd som försöker stå fast i stormen. Blåsten och alla löv som flyger av. Inatt kom regnet och åskan. Det extrema vädret är här och ibland stämmer omvärldens utveckling väl överens med den inre. Nu längtar hela min kropp efter att få landa i höst.
Just nu en stund i köket med en ljummen kaffe. Regnet har upphört. Varje hel timme startar en liten motor i det turkosa gökuret i plast. Det ska kvittra en liten fågel men den har gått sönder så istället hörs bara mekaniken bakom. En liten motor, en stum fågel som tittar ut.
Jag loggar in på min blogg och blir så glad för kommentarer. Är man en bubbelperson som mig, som lätt drar sig in i sitt skal, då fungerar orden som en sorts morse-språk. En signal från de innersta djupen till omvärlden: Här är jag. Jag finns kvar, jag har bara krupit allra längst in i grottan.
Sandra skriver jag fick lära mig att när det är svårt att ta beslut betyder det oftast att båda valmöjligheterna är lika bra, alltså går det inte att välja fel. Samt att man aldrig är immun mot ånger, oavsett hur noga man är i sitt beslutsfattande. Det är verkligen sant! Jag har läst dessa ord i olika konstellationer förr och jag tror äntligen det börjar sjunka in. Kanske har jag bara varit en sådan som måste testa väldigt mycket? Den där stressen- att behöva springa alla vägar för att se vart de leder. Till sist förstår man ju att vägarna inte tar slut. Och kanske leder de ändå åt samma håll? Någon jämförde med dropparna, hur de droppar ned från stenen och sedan möts i en gemensam pöl på marken. Till sist kommer vi fram till samma ställe ändå. Som vatten.
Min augusti har bestått av huvudvärk, illamående och kristallsjukan som gjorde mig sängliggande i dagar. Jag har varvat tre veckors sjukdom med att vara frisk. Så igår kom huvudvärk och nya influensasymtom. Inatt vaknade jag och tänkte Jag vill leva! Jag kan inte lämna mina barn ännu. Det finns tider när saker flyter på och så finns det tider när jag är tacksam för att två alvedon faktiskt hjälper mot huvudvärken. Som nu. När jag kan skriva ett blogginlägg i köket och kroppen känns lugn utan nattens dödsångest.
Emelie skriver Kämpar själv med svårigheten att ta beslut utan att dubbelkolla med någon, och att ha svårt att färdigställa och göra klart saker eftersom det alltid finns något mer pill som går att fixa. Det är som att hon skriver om mig. Jag tror till viss del det har med personlighet (eller vana/uppväxt?) att göra. Jag var en sådan som behövde bekräftelse från andra. Dubbelkollade bara jag skulle svara på ett sms- Kan jag skriva såhär? Det är nog först i 30-års åldern som jag har slutat med det. De små stegen mot att inte kolla av med någon. Inte dubbelkolla att sms:et, beslutet, riktningen är okej utan faktiskt lita på mig själv istället.
Jag är lugnare nu, men ingenting har uppenbarat sig. Jag har inte nått en lösning och jag har inte räknat ut någonting. Men jag försöker vila i mig själv och i mitt liv. Som en acceptans för att det har varit mycket annat. Kanske har jag inte kunnat ta vissa beslut, gå vissa steg och välja vissa vägar. Kanske finns det en tid för det som inte är nu (och kanske är det okej?)
Min äldsta började skolan i augusti och nu ligger livets första läxa på vårt köksbord. Fråga hemma: Varför fick du just ditt namn? Vet du vad ditt namn betyder? Om hon visste vad jag älskade hennes namn i flera år innan hon kom. Hade det sparat som en förhoppning och önskan till livet. Vi missade första föräldramötet men nu hänger ett schema på kylskåpsdörren. Det där var ju livet så länge. Med olika lektioner och raster däremellan. Lugnet i att veta hur ens dagar ska se ut.
Regnet ska falla hela dagen idag och min yngsta fick ha sina röda regnkläder till förskolan. Molnen drar utanför fönstret och ibland mörknar det inne i köket på en sekund.
Jag tänker på en grundläggande självtillit som jag tror och hoppas har kommit tillbaka. Kanske har jag gått varvet runt. Jag har sökt så länge efter svaret i de yttre omständigheterna: ”Om jag gör så här, då KAN det ju inte bli fel.” Längtan efter en försäkran att det ordnar sig. Så fort jag hämtar hem mig själv, drar mig själv tillbaka, då stannar jag upp. Synkar med mina andetag och slutar irra runt som en blind fågel. Då plötsligt uppenbarar sig allting för mig och jag ser klart.
En gång i tiden hade jag många sprakande bollar i luften och sprang nedför otaliga stigar för att upptäcka vad som fanns där borta. Jag följde lusten och impulsen och förlitade mig på mina energitoppar. Men jag orkar inte det mer. Det är en svunnen tid. Jag ska värna mina passioner, jag ska hålla elden brinnande men kanske kan den delas upp i små ljus. Kanske måste det inte vara en gigantisk brasa som brinner fort. Kanske kan jag vandra längs en väg och samtidigt bära ljusen som små facklor.
Efter år av ältande kring min framtid har jag nog lärt mig: Det är ingen idé att rusa in i beslut. Jag har försökt så många gånger och den där lilla stressen, när man vill göra någonting väldigt fort, den verkar betyda att det är dags att sakta ned. Så jag vill tillåta mig att vandra långsamt och låta livet leda mig istället för tvärtom. När jag kommer till olika vägskäl vill jag lyssna till mitt inre, inte till någon yttre analys om det korrekta beslutet, utan till vad jag behöver- vilka är mina viktigaste behov i detta?
Gör mig blind så jag slipper se
den jag kunde blivit och den jag blev
Kanske är det en förutsättning för förändring: Att låta alla de man kunde blivit få dö ut? För man kan ju inte bli allting. Det har nog varit min svaghet. Att vilja bli allting som jag känner att jag skulle kunna bli. Men det är svårt att veta när man ska släppa en version av sig själv, en bild man har av sig själv, för att kunna växa och bli någonting annat.
