Jag sitter i mitt arbetsrum. Solen lyser. Fönstret står på glänt och släpper in fåglarnas kvitter. Dagens första kaffekopp står bredvid mig. Jag tänker på alla saker jag är tacksam för. Att jag får vakna i mitt hem på morgonen. Att jag får brygga mitt eget kaffe i lugn och ro. Att jag inte är på flykt. Att jag har tillgång till livets nödvändigheter och mer därtill. Att jag kan läsa tidningen. Ringa en kompis. Gå ut på stan. Vara fri.
Det är så lätt att dras med i standard-tänket. Att tycka att man har för lite. Att man borde ha råd med mer. Igår fastnade jag länge i affären när jag försökte räkna ut vad en vara kostade. Försökte bestämma om jag skulle köpa den eller inte. Jag tänker ibland att det skulle vara skönt att handla utan att tänka på pengar. Men det tänker jag ju bara för att jag ser andra som inte behöver tänka på pengar. För att det ligger högar av lyxvaror i mataffären som lockar mig. För att jag skulle vilja köpa allt så ekologiskt och rättvisemärkt som det bara gick.
Jag tycker att jag har för lite när jag jämför med standardnivån. Och det verkar gälla folk som har en hög månadsinkomst också. Många som i mina ögon tjänar bra klagar på sin inkomst och vill ha mer. För de jämför sig också. Problemet är att standardnivån är så himla hög. Med resor som förstör jorden, bilåkning överallt och dyra kläder och frisörer och allt vad det är. Det är mänskligt att vilja passa in och uppfylla normen.
Men tänk så många som inte uppfyller normen. Häromdagen slog det mig att det är så många människor som inte lever det där livet vi tror att alla andra lever. Så många människor som är utanför systemet, av fri vilja, sjukdom eller andra händelser. Det är inte ovanligt att inte uppfylla normen. Det är till och med ganska vanligt. Men reklamen lurar oss. Marknadskrafterna vill att vi ska tro att alla andra lever i överflöd så att vi också ska sträva dit. Så att vi aldrig ska bli nöjda och aldrig vara tacksamma för det vi har.
Det där går inte jag på.
