Varje gång känns det som en välsignelse. Det finns någonting i mig som alltid har stämt överens med regn. Kanske är det för att jag är uppvuxen i hjärtat av Göteborg? Jag blir aldrig missnöjd av ett regn och de senaste dagarna faller det perfekt. Ett konstant strilande kombinerat med ljummen vind som gör luften klar och vårsprakande. Det drar mig inåt, till sängen, till skrivandet och en skapande längtan. På ett sätt gör det ont, för det är så mycket som jag inte har tid eller koncentration att förverkliga just nu, men längtan är också härlig. Det är skönt att få känna en liten bit av den kraften. Få en glimt av den sprakande tjärnen jag så gärna vill hoppa ner i.
Just nu en morgon i sängen. Kaffekoppen bredvid mig på nattduksbordet. En högljudd vårstorm utanför fönstret, som tar tag i rutan som skakar. Virvlande tankar på framtiden. Tankar som gör mig mer upprymd än stressad. Jag kanske är färdig med den där stressen? Försöker möta ambivalensen genom att inte dyka in i den, då växer den bara. Försöker flyta lite ovanför. Om det är något jag lärt mig sedan 2017 är det att när jag ger utrymme till ambivalensen, då växer den. Om jag stannar upp på grund av tvivel och tror att jag ska kunna tänka mig fram till säkerhet, då fastnar jag.
Jag tar mig in till stan. Hoppar på buss 61 som ringlar nedför backarna, svänger tydligt och tvärstannar då en taxi genar halvt över en trottoar. Det blåser så mycket att min gamla mössa nästan trillar av. Den är slapp och alldeles för stor. Skönt att sommaren är här snart, tänker jag och fattar tag om mössan, så slipper jag köpa en ny i år. Det är alldeles för mycket folk på mitt vanliga ställe, och alldeles för mycket folk på mitt andra vanliga ställe. Jag hamnar i bokhandeln istället och står länge och tittar bland alla böcker. Lyfter upp en New York Bestseller som jag har läst om men tvekar då ett tvärsäkert ungdomsgäng kommer in, lyfter upp just den boken och sågar den högljutt på engelska. Not that book, do not take that book! I will never speak to you again if you buy that book ropar den svarthåriga tjejen till sin kompis, som tveksamt lägger tillbaka den rosa-lila boken med blommor på och säger att hon har sett den på TikTok. Hon ser verkligen ut som att hon vill läsa den. Jag går runt med boken några varv innan jag lägger tillbaka den och går vidare till vuxenromanhyllan istället.
Jag går ut i blåsten med två böcker i handen och vandrar halva gatan uppåt, funderar på ett café längre fram men vet att deras cappuccino inte är god så jag stannar mitt på trottoaren samtidigt som en vindpust tar tag i mig och blåser upp mina vida byxor till två svarta ballongben. Vad sysslar jag med tänker jag och står kvar på samma plats. Plötsligt faller jag genom en av maskorna i verkligheten, ut i den existentiella tomheten på andra sidan. Varför står jag inne i stan på en blåsig gata och köper böcker som jag inte har råd med. Varför är jag inte hemma med min familj. En alldeles orimlig vilsenhet drabbar mig.
Så jag vänder tillbaka, till min del av stan. Hoppar på 61:an, går av på Prinsgatan och går in på hörncaféet, det som varit så många caféer genom åren men som just nu är den dyra kedjan med bäst arbetsplatser och godast cappuccino. Jag tar platsen mittemot kassan och all min vilsenhet rinner av mig. Det är en trivsam plats bakom kön, mitt i allt men ändå anonymt. De som köar tittar åt andra hållet. Man hör allas beställningar men ingen tar notis om en. Man hör personalens prat och plinget när det kommer onlinebeställningar till den upphöjda skärmen bredvid kaffemaskinen. Idag är det mycket folk och jag lyckas få den perfekta kombinationen av en egen plats i alltings mitt.
Jag sätter på lugn pianomusik i mina hörlurar och läser Stargate. En julberättelse av Ingvild H. Rishøi. Det är små barn med en pappa som inte klarar av att jobba och jag gråter för både barnen och pappan. Jag tänker på samhället och på alla som inte orkar. På ett system gjort för att inte falla. Ett system som inte tål personlig kollaps. Tänker på hur fel det kanske är att jag själv identifierar mig med alla dem, fastän jag visst orkar, samtidigt som jag tror att vi alla är närmare den där kanten än vi tror, till att allting ska tippa över och bli fel, och sedan fortsätta bli fel. Jag tänker på hur trött jag är på min känsla av att ha tappat kraft. Hur jag förut bara tog mig an saker. Satte mig över min rädsla och hoppade ut. Först försvinner styrfarten och sedan riktningen. Avsaknaden av riktning påverkar förmågan att vara närvarande, lugn och stabil. Riktning ger kraft och alltihop är som en dynamolampa. Man måste trampa regelbundet. Man kan inte trampa lite då och då för då slocknar lampan. Man måste trampa konstant för att det ska lysa. Kanske är det trampandet som lyser upp vägen? Kanske är det alltid annars mörkt?
På vägen hem handlar jag choklad och går under fluffiga körsbärsträd som vitnar i kvällen. Jag har ett citat ringandes i huvudet, ett sådant självhjälpsråd som jag har sett på instagram: Don´t make the right decision, make the decision right. Gud vad bra det låter, tänker jag. Jag går alla backar upp och slänger ilsket ner min mössa i Hemköpspåsen för att den inte ska blåsa ut i vägen. Det är ju helt rätt! Jag ska make the decision right. Måste bara bestämma mig för vilket beslut som jag ska make right. För hur stänger man en dörr till något som kunde ha varit? Och hur bestämmer man sig för vilken dörr, av alla halvöppnade, som man ska stänga?
Det kommer alltid en ny horisont, som filosofen Jonna Bornemark skulle ha sagt. Och så är det ju. När man har seglat till en ö ser man längre och vill vidare till nästa ö. Man är aldrig helt framme, nya saker visar sig först när man rört sig en bit på vägen. Det kommer nya horisonter, och det kommer nya regn att stämma överens med. Vad man gör när de olika regnen faller kan man aldrig veta.
