Jag gick ju på Fotohögskolan för några år sedan men hoppade av innan sista året (den är treårig). Jag vantrivdes och det kändes som att jag räddade mig själv när jag tog steget att lämna. Sedan dess har jag haft en gnagande röst som säger till mig att jag är misslyckad som hoppade av. Att jag borde stått ut.
Skolan var min dröm i flera år. Mitt högsta mål var att gå där. Därför blev det konstigt när jag väl kom in. Skolan visade sig vara något helt annat än det jag drömt om och jag blev besviken.
Nu har jag funderat på att återuppta studierna. Jag har ju bara ett år kvar. Men hela min kropp säger emot mig. Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Jag vill inte backa för att anta utmaningar eller gå emot mina rädslor. Men var går gränsen? Hur mycket ska jag pusha mig själv? När vet jag att rädslorna inte ska övervinnas utan lyssnas på? Det är som att intellektet säger: Kör på Beata, you can do it! Men hela själen ropar: Pull back! We can´t do it. Tillbaka till skyddsrummet.
Egentligen tror jag att jag vet svaret. Det jag har svårast för är acceptansen. Att kunna säga till mig själv att det är okej att inte gå klart. Att det är okej att inte orka. Det är okej att inte stå ut. För precis som jag skrivit förut så är det okej att ha ursäkter. Men ibland glömmer jag det. Jag ser på prestationerna och har svårt att förlåta mig själv för det jag inte gör.
Oj det blev ett rätt så deppigt inlägg! Har du några erfarenheter av att släppa taget om en dröm eller någonting som du verkligen velat göra? Kommentera gärna och berätta! Jag älskar att höra era historier <3
Nu ska jag ut och demonstrera mot nazisterna i Göteborg. Kram!
