Ibland får jag den där känslan. En hemlängtanskänsla. Fastän jag är hemma. Jag längtar hem men jag vet inte vart.
Jag letar i den yttre världen för att hitta det jag söker. Jag ändrar på mig själv men det hjälper inte. Jag letar och letar men till sist tappar jag bort mig själv. Så kändes det idag. Jag satte mig ner i soffan och tittade ut genom fönstret. Vilade ögonen på de grå molnen som envisas med att gömma våren. Tankarna snurrade runt och jag kände samma gamla hopplöshet inför livet, besluten och mig själv. Och så kom jag plötsligt på, som så många gånger förr, att allt det där kanske finns inom mig?
Kanske handlar det inte om att hitta skatten där ute. Kanske handlar det inte om att ändra på sig, ta mediciner eller försöka passa in. Kanske finns den där skatten alldeles alldeles nära? Kanske är det så att om jag bara drar ett djupt andetag och tillåter mig att släppa all oro och alla framtidshot, så kommer jag att landa. Sjunka in i mitt eget trygga mörker och se tusen stjärnor gnistra på ögonlocken.
Kanske längtar jag bara hem till mig själv?
