Jag sitter på landet. Inomhus för att det blåser. Mina tankar maler omkring i mig som stenar. Undrar om det blir blåmärken? Jag vill bara skrika till mig själv: Sluta! Släpp kontrollen. Du kan inte styra din framtid! Istället äter jag godis och scrollar på Facebook. Försöker lugna mig själv på sämsta tänkbara sätt.
Varje gång jag kör bil är jag rädd för att rådjuren ska dundra ut ur skogen. Hoppa ut på landsväg 160 som de gjorde förra sommaren. Två rådjur på vägen och ett framför min bil. Det kändes nästan ingenting. Det ena rådjuret dog direkt. En hona och en hane i en parningslek. Det tog 20 minuter innan hanen dog. Han lyfte på huvudet och tittade bort mot honan. Såg att hon var död. La ner huvudet för att vila och tittade upp igen. Bara mot henne.
Man måste öva på tilliten. Varje dag. Annars försvinner den. Sipprar ut mellan fingrarna. Den är satans snabb och allting som kan hända är mycket starkare än den. Vinner varje gång.
Jag ger inte upp för jag vill inte leva så. I det mörka. Det är mycket varmare i tilliten. Som en nytvättad filt framför en brasa. I ett hus med skyddsglas och säkerhetsdörr.
Jag ska hitta tillbaka en dag. Hitta tillbaka från rådjur och bilolyckor och vän-svek och familjebråk. Hitta tillbaka till brasan och den stora koppen med varm choklad. Fötterna instoppade i riktigt tjocka sockor.
Om det kommer en älg nästa gång, vad gör jag då?
Vad gör jag om den springer rakt ut framför bilen, så nära som rådjuret gjorde?
