Klockan är för mycket. Alltid. Den är aldrig lagom. Aldrig passar den mig. Den är antingen för tidigt. För tidigt på morgonen då jag bara vill fortsätta sova. För tidig när den ringer och väcker mig från mina läkande drömmar, för tidig då jag slår upp ögonen och ser mörkret därute, för tidig när jag lyfter på täcket och lite lite kall morgonluft sipprar in på min mage och gör så att jag aldrig mer vill gå upp ur sängen, någonsin.
Och nu är klockan för sent. Någon måste ha mixtrat med tiden så att den gått dubbelt så fort de senaste timmarna. För jag lovar, det var alldeles precis som jag borstade tänderna, bytte om till pyjamas, sköljde i över en minut med fluor. Det var inte flera timmar sedan. Jag skulle ju bara lägga mig och läsa lite, sedan somna så att jag får sova åtta timmar till imorgon. Men någon har mixtrat med tiden.
(Ikväll har jag börjat jobba med bilden ni ser ovan, som är från i somras på mitt land. Den är inte klar ännu, så detta är bara en liten förhandsvisning)
