Ordet revansch har dykt upp flera gånger nu när jag läst om kvinnors förlossningsberättelser. Kvinnor som skriver hur de vill ha revansch på sin första förlossning. En förhoppning om att nästa förlossning ska bli bättre än den första, eller kanske mer som man tänkt sig från början.
Jag gillar ordet revansch. Ett uttryck för kraft. Att man inte ger sig. Man kämpar vidare. Vägrar ligga kvar på marken. Man struntar i att det kan gå precis lika dåligt nästa gång och kör ändå.
Jag vill bli bättre på att ta revansch. Inte vara så rädd för att samma saker ska hända igen. Jag blir ofta lamslagen av livets käftsmällar och det kan ta år för mig att våga mig tillbaka. Speciellt de senaste åren har gjort mig rädd för en massa olika saker. Privat och yrkesmässigt. Jag har kastat mig ut i saker med öppet hjärta och massor av hopp, för att sedan kraschlanda på marken. Efter kraschen har jag gömt mig i mitt lilla bo och plåstrat om mina sår. Det är ganska mysigt ibland, men det leder ju tyvärr inte vidare.
Födande kvinnor är ett perfekt exempel på revansch. Att föda barn var det värsta jag har gjort. Och jag vet många som delar den upplevelsen med mig. Många med förlossningsskador som aldrig går över och hemska upplevelser i bagaget. Som ändå kör igen. Som vill ha barn så mycket att de utsätter sig för samma risker och samma smärta en gång till. Som vill ha revansch. Hur coolt är inte det?! Jag blir otroligt inspirerad, speciellt för att jag vet vad de utsätter sig för. Och det finns ju aldrig några garantier på att man får sin revansch. Samma sak kan hända igen.
Om kvinnor föder fler än ett barn, då borde jag bannemej kunna hoppa upp på den där hästen igen!
