Utanför mitt fönster blommar maj. Vita små blommor lossnar från träden och virvlar i vinden. En tredje koppens kaffe på mitt nattduksbord och en välsignelse som en avskild stund i sängen. En liten sorg inombords som formulerar frågan som jag ställt mig sedan 2015: När ska jag sluta vara trött.
Idag känns det tydligt: jag kommer aldrig sluta vara trött. Efter gårdagens fyra arbetstimmar måste jag ligga i sängen. De räcker tydligen för att huvudet ska brusa och kroppen inte orka mer.
Utanför fönstret en maj. Med ljusrosa blomblad som landat på gårdens lekplats. Skira gröna blad som precis har börjat växa från äppelträdens grenar.
Jag har försökt så länge. Kanske ska jag ge upp försöken att ”hitta något som passar mig” och istället välja det minst uttröttande, det med störst chans att orka?
En liten blåhet tittar fram bakom molnen, men mest är himlen vit. Molnen så mjuka att de glider in i varandra, utan tydliga former. En slät grädde som vispas kort. Häggen finns också nu. Och alla fåglars vackra sång.
Jag levde nog utöver min ork i flera år. Jag levde som vore jag gränslös, en supermänniska utan behov och utan insikt om vikten av ramar och struktur. Du behöver struktur för att må bra sa min psykolog en gång. Jaha, tänkte jag och plötsligt fick jag ordning på mina toppar och dalar.
Jag är så glad i mina nya kaffemuggar. I tjock keramik med mängder av blå fjärilar på. Det är vackert utan att vara perfekt. Vackert som livet är vackert i naturen. Vackert som slitna granar i en urskog.
Sedan kommer mitt hjärtas femåring in i rummet och bryter min bubbla. Så många gånger som det krävs att någon bryter den. Vi ligger tillsammans en stund och sedan går jag upp för att fylla badkaret med vatten. Jag tar ett förmiddagsbad medan resten av familjen förbereder för vår gårdsloppis. Hela tiden är jag arg på mig själv för att jag är trött. Men badet är skönt och sedan klär jag plötsligt på mig. På något sätt snurrar dagen igång och jag står mitt bland andra människor och ser på min femåring som säljer saft.
Kanske är det bara normal trötthet? Kanske är det naturligt att vara utmattad första året på ett nytt jobb? Kanske har jag bara lägre toleransnivå mot att känna mig utmattad, kanske är det inte meningen att man ska orka någonting mer än jobbet, kanske borde jag helt enkelt sluta jämföra mig med andras ork?
Vi promenerar bort till granngårdarna som också har loppis. Det är som att min hjärna sakta blir normal igen. Av luften, av saften eller chokladbollen? Kanske av att se så mycket människor och småprata? Jag vet inte. Kom ihåg det Beata, du orkar när du inte tror att du ska orka.
Snart kommer syrenerna till gården. De är mest lila här, men många vita uppe i parken. Då kan man plocka och sätta i en muminmugg. En gång hade vi syren inne på toaletten. Det luktar så gott.
Kanske är det bara mänskligt, allting. En längtan att få flyga upp till fåglarna ibland? Men nu är det maj, nu blommar det på gården. Jag kommer alltid älska regn, stormen har en plats i mitt hjärta, precis som hos Ulrika. Men nog kan jag uppskatta sommarljus ändå. Och koltrasten är svårslagen, när den låter på morgonen.
