Det är april igen och plötsligt ser jag människor ute. De är på gården och gräver i rabatterna, de sopar bort gruset från marken och de sitter i klungor och dricker mitt-på-dagen-vin i solen. Ibland har jag bråttom hem, genar snabbt över gården och kastar ut små snabba hälsningar till grannarna. Drömmer om ett eget hus med en egen trädgård. En lönngång i tegelväggen till min egen värld. Vårfåglarna sitter i träden och himlen är blå nästan jämt. Jag blir trött och torr av solen. Jag älskar den kalla höga luften och att det inte är sommar än.
Om en månad kommer marken vara täckt av körsbärblommor säger jag till min 6-åring när vi promenerar till caféet under de rosa träden. Hon har haft livets första utvecklingssamtal och vi ska fira med en glass. Det är kallt i vinden men solen värmer. Vi tar en fönsterplats på caféet och spanar på folk. Hundar och människor och bilar och elsparkcyklar.
I världen pratas det om AI, om upphovsrätten, idéerna och den stora farliga potentialen. Annonser dyker upp i mina flöden som är ai-genererade: huden polerad och texten alltid framför händerna, eftersom händer fortfarande är svårt att få till perfekt. Alla lär sig generera parallellt och ibland försöker någon hindra hypen och påtala att det kanske inte är så fantastiskt. När jag hör hur de pratar om robotar på radion, hur de lär upp robotar utifrån människor, undrar jag om det verkligen är en positiv nyhet.
De små barnen fortsätter att dö i attacker och presidenten fortsätter som väntat, allt i uppskruvad form. Det pratas om upprustning och det verkar plötsligt kontroversiellt att prata om fred. Naivt och verklighetsfrånvänt. Ingen skriver om Greta längre sedan hon engagerat sig i Palestina. Bloggbevakning skriver om hycklerier bland influencers och tydligen ska man vänta med telefoner och sociala medier tills barnen är 14 år. Jag hoppas att vi ska orka vänta. Det står om grooming och hur man ska prata med sina barn. Det är lätt att bli nedtyngd. Jag borde nog läsa romaner istället.
Jag söker till en fotosalong men kommer inte med. Blir oväntat nedslagen och känner hur det kreativa rinner mig ur händerna. Hur det självklara skapandet försvinner så lätt. Så många gånger jag förlorat känslan av att ha rätt till mitt eget skapande, så många gånger jag har återerövrat det. Ska det vara så svårt att bara göra det man älskar? Att känna sig så fullkomligt värdelös på det som är fullständigt nödvändigt, det är en svår kombination ibland.
Jag går på dans med mamma och är kritisk till nästan allt. Känner inte igen mig i recensionerna. Deras svarta kläder är så klumpiga och första stycket känns tomt. Jag följer debatten om psykoanalys och önskar att jag hade råd att gå minst en gång i veckan. I Söndagsintervjun pratar Lydia Sandgren om känslan av plikt: att känna en meningsfull framåtrörelse och att må bra av att gå till ett jobb. Jag blir lite avundsjuk på hennes självklara värderingar och den stabila grund hon verkar komma ifrån.
Nästa vecka kommer priserna på kaffe höjas ännu mer och vi pratar om att köpa på oss fler paket i helgen. Att plugga utan att jobba och leva på sparpengar leder till att jag står i godisaffären och inte har täckning för de sju godisbitarna och micropopcorn som ska betalas. Jag får stiga åt sidan och föra över pengar från mitt sparkonto, det löser sig och godiset betalas, men jag känner mig så fruktansvärt ansvarslös och icke-vuxen. Som ett stort barn som lever i förnekelse, envisas med att köpa dyrt kaffe på caféet där jag pluggar och ändå tro att det ska finnas pengar kvar till lördagsgodis.
Forskarna forskar om varför ”svenskarna inte längre vill ha barn” och de pratar om framtidshopp och familjepolitik. Jag tänker på åren som försvinner, på hur allting går fortare när man blir äldre och på hur jag faktiskt fyller fyrtio år i år. På hur jag verkligen inte kommer att ordna någon stor fest, på vilka mina vänner egentligen är (och hur fruktansvärt utspridda de är) och på hur mycket pengar man behöver för att faktiskt kunna vara social (utanför hemmet).
Jag tänker på det jag skrev en gång om trygghet. På hur det fanns en tid för äventyr. Jag är glad att jag fick ha den tiden men ännu gladare att den är över.
Jag borde nog läsa lite mer romaner men det är svårt att komma ner i varv. Det är lättare att följa omvärlden i poddar och tidningar och det är skönare att rensa tankarna med bloggar och bildflöden. Allting går så snabbt, men i mitt inre rör sig min eviga dröm som ett solur: en projektion av fåglar i trädgården, en utomhusstol och en kopp kaffe.
