Jag letar efter min intuition. Jag tror jag har tappat bort den. Den ligger väl och dammar nånstans men vad hände? Längs vägen föll den ut. Ramlade ur bilen ner på motorvägen.
Jag sitter i köket med farmor. Bryggkaffe med havremjölk i muminmuggar. Grå vinterhimmel utanför. Vi pratar framtid. Jag babblar på: Jag har kommit på att jag vill jobba med kommunikation och frågan är om det är bäst att läsa klart kulturvetenskapen och sedan ta en magister eller master i strategisk kommunikation eller så ska jag gå klart Valand det borde jag ju göra det skulle säkert kännas annorlunda nu men så vet jag att vissa läser svenskakurser istället och jobbar som kommunikatörer så jag funderar på om jag borde söka svenska och bygga på med
Nu är du uppe i huvudet igen! avbryter farmor. Du tänker för mycket. Du behöver komma ner i hjärtat. Känn vad du vill!
Jag stannar upp. Kan det stämma? Är jag för mycket i huvudet? Jag som är världens känslosammaste person? Men jag inser att hon har rätt. Den där vardagen i köket med min farmor i december får jag en insikt. JAG behöver komma ner i hjärtat. JAG är för mycket i huvudet. Jag som trodde att jag var för mycket i mina känslor?
Jag läser Kattas inlägg och känner igen mig:
När man (som jag gjorde förut) tänker att allting är väldigt definitivt och försöker tänka vad det leder till tio år framåt – då är det ju svinläskigt att ta ett steg. Om man i stället tänker att det är ett steg i en riktning som känns bra i magen – som kan backas eller bli ett steg i en annan riktning om det inte blev helt rätt – ja, då är det ju inte alls lika läskigt.
Ni som läst mina andra inlägg vet att jag varit förvirrad i ca två års tid nu. Började läsa till audionom efter att jag hoppade av Fotohögskolan (för att jag inte trivdes och för att jag kände mig stressad och ville utbilda mig till någonting ”riktigt”). Men det skavde så otroligt i mig när jag läste till audionom. Hade mycket ångest och insåg till sist att kroppen försökte säga mig någonting.
Nu har jag insett att jag vill jobba med kommunikation. Att det passar mig perfekt. Ett yrke där jag får förena min passion för både bild och text. Jobba med visioner och webb och vara digital och kreativ och dessutom jobba på kontor (=dröm). Men samtidigt är det en läskig bransch med hård konkurrens. Vågar jag chansa på en osäker framtid? Och så snurrar tankarna igång.
Jag inser att jag inte kommer vidare för att jag försöker tänka mig fram till min framtid. Som om det fanns ett facit. En mall. Jag fastnar i huvudet. Tankarna har spunnit garn av mina rädslor och vävt ett tjockt nät. Inget tränger igenom. Jag måste klippa sönder nätet och släppa in min intuition igen. Våga stanna vid tanken: Det här vill jag. Ta det på allvar. Våga se vart det leder. Utan att sia om framtiden. Utan att tänka tio år fram i tiden. Inte tänka: Tänk om det inte går. Tänk om jag ångrar mig. Tänk om jag inte får jobb och inte kan försörja min familj. Tänka ett-steg-i-taget. Utgå från mig själv och min situation. Leta efter lusten. Energin. Vad kan jag göra som ger mig energi? Vad kan jag göra som jag faktiskt är bra på?
HALLÅÅÅ MIN INTUITION KOM TILLBAKA TILL MIG NU!!!
IM SO FUCKING READY.
