Min strategi-lista för att klara av den läskiga nystarten

Här sitter jag på jobbet som personlig assistent. Har en ljummen kaffe i en gul kaffekopp bredvid mig. Fördragna gardiner pga mycket sol ute. Det är ju sommar igen!

Just nu oroar jag mig inför nästa vecka. Känner mig livrädd faktiskt. Jag ska nämligen börja skolan igen. Vet inte HUR många skolstarter jag haft i mitt liv? Eller jo, tillräckligt många för att CSN ska vara slut.

I alla fall så gör jag det all over. Det nya. Okända. Otrygga. Ny klass. Nya sammanhang. En massa ny lektionstid. Uppgifter att klara av. Feedback och kritik att få. Detta känns just nu helt orimligt läskigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig.

Som nån slags strategi har jag skrivit en lista med tips till mig själv. Saker som kan göra hösten mer uthärdlig. Tänkte dela den med er:

Musik. Tänkte det kan va bra med peppig musik för att motverka mörka känslor så mycket det bara går. Jag är känslig för musik som är för deppig. Behöver väga upp det mörka med nåt ljust!

Blogg/Skriva. Oavsett om jag skriver här eller mer privat så är det skönt att ha en kanal där jag skriver. Det sköna med bloggen är att jag polerar mig själv. Fixar till. Klurar på formuleringar och tvingas att tydliggöra saker. Dagbok blir lätt ett ältande som inte leder nån vart.

Psykolog. Har fått en tid på Akademihälsan nästa vecka. Hoppas på att få komma flera gånger. Behöver ett professionellt stöd. Mina känslor tar över och när de gör det klarar jag inte av att hantera det ensam. Akademihälsan kan man vända sig till om man är student. Tips!!

Belöningar. Ge mig själv belöningar när jag klarat av olika etapper. Kan vara ett restaurangbesök. En liten resa. Köpa en ny klänning. Funderar på att ge mig själv en belöning för varje avklarad månad. Det blir 4 belöningar för höstterminen.

Yoga. Tänkte nog signa upp mig på kundaliniyoga. Endast testat detta en termin för flera år sedan. Det var mysigt. Vi satt på ullmattor och sa ”Ommmmm” 😉

Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet av att hjälpa sig själv ta sig igenom kämpiga saker? Jag har liksom aldrig varit såhär nervös innan så jag behöver tips!

Har du gjort något som var superläskigt men ändå lyckats ta dig igenom det? Berätta gärna!

En helg på landet med fotolust och färgsprakande natur

 fotolust

I helgen har jag varit med mamma på landet. I lördags sov jag till kl nio, tassade runt inomhus och drack kaffe i flera timmar tills vi drog på oss varma kläder och gick ut för att leta svamp. Hittade massa trattkantareller och gula kantareller. I år är första året jag har lärt mig att njuta av att plocka svamp. Har äntligen fattat charmen med det och blir så avslappnad av att vandra runt i timmar, titta ner i mossan och känna spänningen när det kanske skymtar något gult bortom stenen!

 fotolust

I söndags tog jag med mig kamera och stativ upp till en glänta för att ta bilder i skogen. Jag fick tvinga mig själv men innerst inne ville jag verkligen gå ut och fota. Jag letar fortfarande efter min fotolust. Den försvinner så lätt men den har börjat komma allt oftare. I den här gläntan tog jag en hel drös med självporträtt där jag stod stilla, slängde med håret, sprang och kastade löv i luften.

 fotolust

När jag krafsade ihop alla löven från marken var mitt hjärta dubbelt så stort och jag skrattade nästan högt för mig själv och tänkte: Detta älskar jag att göra. Jag älskar att kasta blöta löv i luften och hoppas på att de kommer med i bild.

fotolust

Kasta kasta!

fotolust

Böjer mig ner för att plocka upp löven. Till historien hör att jag hade glömt min fjärrutlösare hemma så jag fick springa med tio sekunder mellan kameran och platsen där jag hade satt fokus. Himla kul!

fotolust

Och en av bilderna fick bli en springbild. Jag älskar att fota när man springer mot något. Som jag gjort här och här till exempel.

fotolust

Den senaste månaden har jag tänkt mycket på lust. På att jag vill hitta tillbaka till min lust. En väg till det tror jag är genom att släppa prestationer. Eller att hitta en lust i presterandet. När jag ska ta en bild vill jag såklart att den ska bli fin och bra, men jag övar hela tiden på inställningen att det viktiga är att det är roligt när jag fotograferar, och att jag vet att det lika gärna kan bli ”dåligt”. Och det är okej! Jag har hur många bilder som helst som ligger och dammar på olika hårddiskar för att de inte blev som jag tänkt mig. Men någonstans tänker jag att det viktiga är att vara i rörelse. Att inte stanna. Att låta kreativiteten fortsätta på ett eller annat sätt. Och därför älskar jag att bara fota svamp eller grenar också, som ett sätt att släppa prestationen och bara fånga det jag ser.

fotolust

Jag har förresten startat ett instagramkonto för min blogg som ni kan följa här. Tänker att jag lägger upp lite mer vanliga bilder där så får mitt fotokonto vara för mina konceptuella bilder. Nu ska jag ge mig ut i den strålande solen! Hoppas ni får en fin start på er vecka. Kram!

 

Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden

livet

Jag tror minsann att hösten har kommit. På riktigt. Varje dag ligger fler blad på marken. Varje dag rodnar löven, gulnar, liksom tjocknar i färgen. Ibland ligger solen på och förstärker alltihop. Det är så vackert. Det gör ont. Jag vill kapsla in det i en glasbubbla att bära med mig genom vintern. Tänker att om jag går tillräckligt många höstpromenader nu, så borde väl lite av all färgprakt brännas fast under ögonlocken så att jag ser det när jag blundar?

livet

Hur som helst sitter jag vid mitt köksbord och dricker kaffe.

Jag har tassat runt i köket och fotat under förmiddagen. Samlat på mig lite bloggbilder. Redigerat och lyssnat på podcast. Kaffebryggaren är fortfarande på; knäpper och kaffet är nog bränt nu.

livet

De senaste dagarna har jag varit mindre orolig. Släppt tankarna och varit i nuet. Herregud, det är som att själen får vila. Oro tär så mycket på krafterna. Den är som en karusell med tankar som snurrar i hög fart. Ibland lyckas jag hoppa av och det är som att jag får livet tillbaka. Jag landar på marken och ser allt det fina omkring mig: himlen, fåglarna, människornas leenden.

livet

Ibland tänker jag att det är så jag kommer känna när jag dör: Det där var ju inte så farligt. Nu är det slut och allting blev bra till sist. Varför oroade jag mig så mycket? Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden, i varje sekund, i varje ögonblick.

livet