Allt gick bra. Jag överlevde, bebis överlevde och nu är vi här, mitt i livet. Mitt i mitt liv och i början av hennes. Så galet magiskt och helt surrealistiskt. Jag bälgar i mig kaffe för att orka. Har börjat ställa om min sömnradar så att jag klarar mig på avbrutna timmar. Sån panik första veckorna när det kändes som varenda nerv skrek av trötthet. Men jag har varit rätt bra på att tvinga mig själv att ta små powernaps, sova ut när det går på morgonen och dessutom hitta tid för återhämtning med mig själv.
När jag längtade efter att bli gravid minns jag att jag tänkte: Jag ska inte klaga när jag är gravid. För jag tyckte att så många klagade på sina graviditeter när de bara borde vara tacksamma. Men sen mådde jag så dåligt själv att jag blev helt chockad. Saker kan vara helt underbara fastän man mår dåligt i dem. Jag kan vara tacksam för någonting men ändå behöva klaga över det. Jag kan må skit i en situation som jag ändå vill befinna mig i. Just nu mår min kropp fortfarande dåligt efter förlossningen och det är något jag är ledsen över. Men samtidigt är jag så lycklig med min bebis. Livet har så många nyanser.
En insikt jag fick tack vare förlossningen är att liv innebär smärta. För att en person ska få födas, ska få leva, måste en mamma någonstans gå igenom smärta. Smärta är förutsättningen för liv. Någon har gått igenom smärta för att vi ska få finnas. Och livet innehåller också smärta. Kanske gör det bara allting ännu mer vackert?
Något jag inte har skrivit om på hela året är att jag är gravid. Jag har varit gravid i mer än fyrtio veckor och jag är fortfarande gravid. Bebisen var beräknad för tio dagar sedan men den stannar kvar därinne. På söndag blir det igångsättning av förlossningen om ingenting har hänt till dess.
Av någon anledning har jag inte velat skriva om graviditeten här. Det har känts så privat. Vet inte riktigt varför. Men det känns lättare nu när graviditeten är fulländad och jag vet att den snart tar slut. Jag har inte heller velat ta ut någonting i förskott. Det känns ju fortfarande lite knäppt att det kommer en bebis. Vågar inte riktigt tro på det än.
Men nu har det gått tio dagar över tiden och det känns faktiskt skönt att skriva lite om denna resa!
Vecka 17
Från och med den fjärde december tvåtusentjutton har jag räknat dagarna. Veckornas nummer har fått en magisk mening och varje söndag har jag kollat graviditetskalendern på 1177.se. Hur stort är barnet nu? Vilka symtom är typiska för den här perioden? Aldrig har jag känt ett sådant behov av att spegla mig i andra som befunnit sig i samma situation. Jag har googlat bilder på gravida i olika veckor, läst gravidberättelser och förlossningsberättelser och fått en förståelse för varför kvinnor skriver om detta. Jag har fotat mig själv med mobilen och systemkameran och försökt ta in den förändring som skett. Det är en upplevelse som skakar om och förändrar. Den är så djupt förankrad i kroppen och den går inte att fly ifrån. Jag saknar den autentiska graviditeten skildrad i samhället runt oss. Graviditet är någonting som förväntas pågå parallellt med det vanliga livet. Powerkvinnor som jobbar som vanligt. Gravida som vandrar runt på stan, tar bussen, handlar mat, jobbar i kassan. Som om graviditet vore som vanligt.
Vecka 21
Gravid är för mig ett undantagstillstånd. Det är någonting unikt. Någonting riskfyllt. Skrämmande. Någonting som är förenat med en mängd olika symtom, psykiska och fysiska. En andlig resa i ett mekaniskt samhälle. Ändå tycker jag att min egen bild av graviditet mest bestod av glada kvinnor med runda magar. Jag har inte alls förstått vilken djup upplevelse det kan vara. Många säger vacker, magisk. Jag vet inte. För mig har den varit skrämmande. Så mycket oro jag har känt i nio månader. En känsla av att vara utlämnad till sin kropp och till naturen. Det finns ingen mall för gravida. Alla graviditeter är unika och barnmorskan kan inte säga så mycket generellt.
Vecka 28
Det är en ensam upplevelse att gå igenom en kroppsförändring. Allt jag känner i min kropp känner bara jag. När vi gör ultraljud och är hos barnmorskan känns det lite mindre ensamt. Då finns någon annan där som mäter och lyssnar. Någon som tar bort lite av allt ansvar från mig och undersöker att barnet mår bra. Efter två missfall känns ingenting självklart. Jag vet hur lätt det där livet kan rinna ur mig och jag stelnar nästan i min oro för att det ska hända igen. Men det har inte hänt. Hittills har allt gått bra. Bebisen ligger kvar i min mage och väntar på att födas till ett septemberbarn. Och jag övar på tillit och tro. Vågar tänka att det kommer gå bra.
Jag kommer säkert vilja skriva mer om detta senare. Det är så himla intressant att läsa om andra kvinnors berättelser och därför vill jag själv dela med mig!
Vecka 42
Just nu sitter jag lutad mot väggen i sängen med datorn i knät och kaffe i en muminmugg på mitt sängbord. Ute lyser solen. Det har regnat mycket på sistone och det har varit så skönt! Jag älskar regn och svalare väder. Men det är ändå fint med solen. Den ger ju energi. Höstvädret är det bästa. Röda löv och krispig luft och sol som lyser mellan bladen. Jag längtar så mycket till förändring nu. Till att träffa den som ligger i mig och få börja livet igen. Ett nytt liv. Få tillbaka min kropp. Känna mig lätt igen. Ge mig ut och springa i höstluften (upp till bevis!! Brukar inte gilla att springa men just nu längtar jag SÅ mycket efter det haha!) Känna energin i min lätta kropp igen.
Vecka 39
Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra havregrynsgröt. Klockan är ändå halv elva! Annars hoppas jag på att jag ska orka mig ut på en promenad idag. Njuta av solen och naturen. Vad ska ni göra? Kram!
