Jag sitter i min drömbubbla. Läser, skriver, dricker kaffe. Lyssnar på lugn pianomusik. Drömmarna får sväva fritt och det är bara jag som bestämmer. Ibland går det långt mellan gångerna, men varje gång jag kliver in i min egen sfär blir jag så tacksam. Det är som att dyka ner i en glittrande sjö, simma till botten, öppna munnen och låta det självlysande vattnet fylla lungorna. Som att dricka energi och inspiration. En lyckokänsla.
Känner du igen känslan? Gör du något speciellt för att uppnå den? För mig kan det vara att skriva, fota eller spela piano. Den känslan uppkommer aldrig med andra människor. En förutsättning för att känslan ska uppstå är att jag är själv. Jag måste andas utan hinder. Vila i mig själv.
När jag tillåter mig att sjunka ner i mitt inre kan jag känna själen läka. Jag ser hur mina sår växer ihop. Hur mina blåmärken tynar bort och mörkret skingras. Åh vad jag är tacksam att ha en fristad. Ett hemligt rum med stjärnor i taket och en världskarta som jag kan rita om hur jag vill.
