I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.
Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.
Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.
Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?
Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.
Men så åkte jag till Stockholm.
Och något klickade.
Det som gått i baklås låstes upp.
Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?
