Apropå mitt förra inlägg så tror jag att jag ska börja längta mer. Har nog varit lite rädd för det på sistone. Men just nu när jag sitter och längtar till landet så känner jag vilken skön känsla det är. Känner liksom att den är viktig att umgås med. Den gör mig glad. Och det är faktiskt okej att längta efter saker som kanske inte uppnås.
Kan bli så hård mot mig själv. Det är ingen idé att sitta och drömma om att bli författare om du inte samtidigt jobbar stenhårt för det. Fast jo… kanske är det det? Min kloka vän Linnéa skrev en kommentar på det här inlägget. Hon nämnde att var tredje svensk drömmer om att skriva en bok. Alla kommer såklart inte göra det. Och för första gången börjar jag närma mig tanken att det kanske är okej om inte alla drömmar blir uppfyllda. Det kanske är okej att ha några bokidéer och utkast i datorn utan att det blir nånting av det?
Det kändes bara så skönt att faktiskt inse att det blir bra ändå. Oavsett vilka drömmar som uppfylls. Verkligheten är ju alltid mycket mer komplex, hård och stressig än drömmen. Att vara författare är såklart inte så mysigt och idylliskt som i drömmen. Just därför kanske drömmarna fyller en funktion i sig? Som en slags näring till själen under den tiden vi lever.
Hur tänker du? Vågar du drömma?
