Det blev verkligen inte mycket bloggande det här året. Det känns som att jag tog ett djupt andetag i september, dök ner i ett mörkt vatten och först nu har börjat simma upp till ytan igen.
Anledningen till denna känsla är att jag förra året bestämde mig för att göra någonting som jag har varit rädd för i flera år: gå klart fotohögskolan på Valand. Jag hoppade av där 2015 eftersom jag inte trivdes. Sedan dess har jag våndats över skolan och inte kunnat bli klok på om jag ska gå tillbaka eller ej.
Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra förra året när min föräldraledighet tog slut, bestämde jag mig för att gå klart sista året. Min plan var att blogga kontinuerligt om det men det har nästan känts lättast att bara låta det passera förbi. Och jag tror inte jag kommer skriva så mycket om det heller. Nu har jag bara en liten kurs kvar och sedan har jag min Konstnärliga kandidatexamen i fotografi. Äntligen!
Men så fort man gör klart en grej så dyker ju den där framtiden upp igen. Och nu är jag återigen tillbaka i samma gamla tankar. Försöker klura ut vad jag ska göra för att försörja mig. Hitta något som inte kräver för mycket av mig, men som ändå passar mig som människa, mina personlighetsdrag. Mitt mål är att hitta ett jobb som inte dränerar mig på all min energi. Som låter mig lämna jobbet på jobbet. Som inte kräver för mycket av mig men inte lämnar mig understimulerad.
Jag som har varit timanställd i hela mitt liv längtar efter trygghet. Jag längtar efter en bra anställning där jag värderas som medarbetare. Inte ses som utbytbar från en dag till en annan. Jag längtar efter att veta att det kommer en inkomst varje månad, och att få betald semester.
Det är intressant att se hur drömmar ändras med tiden. Förr drömde jag om att förverkliga mig själv. Jag drömde om frihet. Att slippa ingå i ekorrhjulet. Nu drömmer jag om att hitta en plats där jag får och vill ingå. Jag drömmer om rutiner som gör att jag slipper tänka, planera, oroa mig varje dag för ekonomin.
Men det är en svår balans mellan känsla och förnuft. Eftersom trygghet och stabilitet har blivit en viktig värdering för mig, kan jag inte följa min lust på samma sätt. Allt det kreativa jag vill göra måste jag göra i mitt eget företag, jag kan inte hitta någon anställningsform som passar för det. Men hur förnuftig ska jag egentligen vara? Jag måste ju ändå släppa in själen i mitt beslut.
Jag vet att det bästa är att visualisera framåt, fundera på vart man vill vara om fem år. Men jag kan inte riktigt få någon tydlig bild. Det är suddigt och det är så frustrerande! När jag väl har en plan vet jag att jag kommer följa den. Det svåra är att inte ha en plan.
Men i stora drag är min plan: att inom 5 år ha hittat ett yrke som jag trivs med, som är långsiktigt och som jag kan försörja mig på. Det är väl iaf nån form av plan?
Hur gör ni när ni inte har en plan? Tvingar ni er till en plan då, eller släpper ni taget och väntar in? Jag har ju väntat in en ny plan tre år nu och känner att jag inte vill vänta så mycket längre!