Jag hittade en artikel på DN Åsikt som Paula Jacobsson har skrivit: Ingen blir motiverad av att behöva oroa sig för sin ekonomi.
Det är en grav okunskap om människan som är i botten av dessa idéer. Ja, samhället har gjort oss motiverade att skaffa pengar, men det är inte en naturlag, en sanning att vi är det av födsel och instinkt.
Hon sätter ord på hur jag själv tänker kring detta. Alla gånger politiker pratar om motivation. Om hur samhället inte skulle fungera om människor fick ha det bra trots att de inte har ett jobb eller klarar av att bidra. Alla gånger politiker pratar om att folk ”bara skulle ligga på soffan” om de inte tvingades ut för att söka jobb. Vad har man för människosyn när man tänker så?
Ett samhälle där majoriteten har det bra, innebär inte absolut rättvisa – för det finns inte absolut rättvisa. Men det skulle frigöra en enorm kreativ och välvillig kraft. En kraft som inte finns tillgänglig hos utmattade och livrädda människor.
Ett resonemang som är helt dominerande i dagens arbetspositiva klimat är att människors drivkrafter består av pengar. Med det resonemanget skulle ju ingen människa som har det bra vilja uträtta saker? Ingen skulle kunna bry sig om något annat än att fortsätta få sin lön varje månad. Som Paula skriver: ”Vem skulle skaffa hund? Vem skulle ens vilja ha en trädgård?”
En människa som känner sig trygg och mår bra förlorar inte intiativkraft, snarare tvärtom. Det är när vi har kraft över, när vi har pengar över, när vi har tid över som vi uträttar stordåd.
Idag har många ett sorgligt synsätt på människor: att de är lata och måste bli tvingade ut i arbete. Jag brukar tänka att det synsättet säger mest om personen som ser det så.
Vad händer i ett samhälle där alla har det bra? Svaret är enkelt: Alla har det bra.
