Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.
Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.
Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.
Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?
Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.
