För tio år sedan var jag tjugofem år. Jag hade siktet inställt på fotokonsten. Jag var så otroligt nöjd över att ha hittat något jag ville göra. Mitt kall i livet. Jag skulle aldrig mer jobba med vanliga jobb. Jag skulle vara fotograf och konstnär. Drömmen om detta var så stor att mitt driv var oändligt. Jag var fokuserad mot ett mål som jag hade som en lysande tatuering på insidan av mina ögonlock. Bara jag nådde dit skulle allting bli bra.
Det var en enorm tillfredsställelse att färdas mot mitt mål. Att känna kraften i mina steg och modiga hopp när jag pushade mig själv framåt. Att känna elden brinna och nästan förgöra mig.
Det var som att jag, äntligen, hade hittat en stor skylt som jag kunde navigera efter. Jag slapp treva i livets osäkerhet. Jag slapp våndas över min framtid för jag visste ju exakt hur den skulle bli och jag kände kraften i att påverka mitt öde.
Den 15 november 2011 skrev jag:
Idag har jag varit i skogen och gjort vad jag älskar mest: fotat! Dagen började bra redan klockan åtta. Tvättade i tre timmar, åt frukost, redigerade en bild och stack sedan ut i det härliga höstvädret för att fota.
Ja. Det var verkligen det bästa jag visste. Att åka ut i skogen helt ensam och fota självporträtt. Skapa magiska världar i datorn.
Jag var på andra sidan drömmen då. Nästan ingenting hade blivit verklighet än. Jag hade inte kommit in på min drömskola. Jag hade inte sålt bilder, ställt ut, varit med i tidningar, haft mina bilder på bokomslag, skivomslag eller tidningsomslag. Allting var just inom räckhåll och verkade precis sådär fantastiskt som det gör i drömmen.
Verkligheten var såklart en annan. Det visade sig att jag hade jättesvårt att hantera den press jag kände när jag gjorde uppdrag. Jag blev otroligt stressad över olika beslut, avtal och människor som ville olika saker. All den kritik jag fick på skolan knäckte mig. Till sist rann energin ur mig, mitt uppe i min drömutbildning, och jag hoppade av alltihop.
Inte konstigt att jag haft svårt att navigera sedan dess. För vad vill jag egentligen med min egen konst? Jag tror att det är den frågan jag måste komma fram till innan jag kan komma fram till någonting annat. Jag måste reda ut hur mycket tid jag vill lägga på mitt skapande, och på vilket sätt, innan jag kan ta något annat beslut.
Jag berättar för mamma att jag vet vad jag vill nu. Och för första gången vågar jag också göra det jag vill. Denna underbara känsla att veta vem man är, vad man vill och vart man ska. Utan att planera eller sätta upp exakta mål. Bara vandra på en väg som känns rätt.
Ni hör ju! Så skönt det var! Men egentligen tror jag inte det handlade om den exakta säkerheten över min livsväg, utan mer en säkerhet över mitt eget skapande. Att jag visste vad jag ville med det. Jag hade hittat en röst som jag ville fortsätta använda mig av. Ett sätt att arbeta på som jag trivdes med och ett bildspråk som både jag och andra människor tyckte om. Det stärkte mig. Inifrån och ut. Jag växte av att stå stadigt i min egen röst.
Tänk att det kan förändras så. Just nu styrs jag mest av en självkritik. Den är starkare än någonsin. Mycket starkare än innan jag började realisera min dröm om att vara fotokonstnär.
Den 5 november 2012 skrev jag:
Men jag har faktiskt inte problem med disciplinen vad gäller att arbeta själv. Mitt problem är snarare det omvända: Jag behöver disciplin för att inte hela tiden arbeta med mina bilder.
Jag romantiserar såklart en tid som inte alls var så rosenskimrande. Jag saknar det passionerade drivet, men det drivet visade sig ofta som en maniskhet. Jag satt uppe sent på nätterna och jag jobbade så mycket framför datorn att jag fick ont i kroppen och inte kunde redigera på flera månader. Jag var smått besatt av mitt mål, min vision av hur min framtid skulle bli. Det var enormt stressande. Jag kände att jag varje dag måste föra mig själv framåt på den väg jag hade valt.
Jag saknar inte stressen över att driva min egen framgång. Jag saknar inte mina toppar och dalar, att utsättas för besvikelser, söka bekräftelse och bli bedömd.
Det liv jag lever nu är mycket snällare. Det är mjukt och snällt och jag känner att jag skyddar mig själv. Det ligger en självrespekt i det. Att inte utsätta sig för vad som helst. När jag var yngre kunde jag göra det, för jag visste inte heller vad det var jag gav mig in på.
Nu är det viktigare för mig med ett stabilt och tryggt liv, som inte är oförutsägbart eller pendlande. Kanske är det okej att elden inte brinner lika starkt. Kanske är det ett måste, om jag vill hålla i längden.
Jag är ganska tillfreds idag, speciellt om jag jämför med hur det var för tio år sedan.
Mindre driv = mer tid till kaffe och mer lugn o ro!
