Igår fick jag äntligen fota stjärnorna! Sådär på riktigt ute i mörkret. Långt bort från alla stadslampor och lägenhetsljus. Ute vid havet. Jag har aldrig gett mig in för att fota natthimlen förr, vilket egentligen är konstigt eftersom jag älskar stjärnorna så! Men nu stod jag ute i mer än en timme och provade mig fram. Jag hade kameran på stativ och använde Bulb-läget för att själv kunna avgöra hur länge slutaren skulle vara öppen. Jag hade en fjärrkontroll för att slippa röra kameran. De bästa bilderna tycker jag blev dem där man också ser lite landskap och horisont. Jag tror att det gör att man relaterar mer till alla ljusprickarna, och känner sig som en del i helheten.
Jag har alltid haft en speciell relation till Universum. Nästan som en kompis. När jag stod där och tryckte på fjärrkontrollen och huttrade av kyla, passade jag på att blåsa ut små önskningar till stjärnorna. Sådär har jag hållit på sedan jag var liten. Man vet ju aldrig 😉
