En kanna med earl grey och två mackor med tångkaviar på. Fönstret på glänt och ute lyser solen. Det slår kyrkklockor och allting andas söndag.
Någonting inuti mig har flutit upp till ytan. Det sjunker, hålls nere och kommer upp igen. Runt runt i en evighet. Ja, jag är rädd. Många dagar tar rädslan över.
Men just idag undrar jag varför? För världen ligger ju där utanför fönstret och verkar så vacker. Oändlig.
Jag vet att jag faller. Jag faller och blir liggandes för länge på marken. Så länge att hjärtat saktar ner och blodet slutar cirkulera. Så länge att jag hinner tänka: var det här allt?
Men till sist. Till sist tar jag mig upp igen. Trassligare och smutsigare. Men ändå. Levande. Jag står upp och blodet rusar i mina ådror. Och jag fortsätter. Varje dag. Om igen. Om igen.
