Jag vaknar efter diskussioner kvällen före. Alldeles för sent. Tänker det här går inte.
Så många mornar som jag tänker
det här går inte.
Kommer ändå upp ur sängen för en kaffe. Tittar ut genom fönstret på en välbekant dimma. Efter andra koppen känns det bättre men kroppen fick för lite sömn.
Gör det förbjudna och fäller upp datorn. Fastän jag borde vara påväg för länge sedan. Vill bara fly en liten stund. In i det digitala som värmer min själ. Pixlar som letar sig in i mitt blodsystem som ett lyckopiller.
Åh dagen! Vad jag vill spendera dig framför datorn. Ibland är det allt jag vill. Få flyga in i det artificiella ljuset. Gifta mig med overkligheten.
Hon ringer när jag sitter på ett café med melankolisk pianomusik ur högtalarna. Jag tittar ut genom fönstret, ser träden blåsa i solvinden. Jag har just ätit upp min snickerskaka, läst lite i boken om digital detox och det är för ovanlighetens skull en perfekt tajming för ett av våra telefonsamtal.
Vi pratar i två timmar. När jag lägger på har jag kommit närmare mig själv. Det brukar vara så. Som att hon hjälper mig att minnas den jag egentligen är.
Vi pratar om jobb. Om hur man ska hitta någonting att göra. Vi pratar om fotot och att det egentligen är det vi vill syssla med båda två. Hur vi har försökt att hitta vår plats någon annanstans i mer än ett decennium nu. Men du kan nog inte göra någonting annat,säger hon. Jag tror du måste vara sann mot dig själv.
Vi är båda sådana. Kan inte låtsas. Lämnar sammanhangen utan själ, utan förankring i oss själva. Jag hittar alltid en väg ut, suckar hon. Säger att hon borde vara tacksam att hon har ett jobb, men hon letar bara efter bakdörren.
Jag vill bara ha en ram, säger jag. Alla måste ha en ram. Men frågan är hur den där ramen ska se ut. Måste den vara så himla fyrkantig?
Vi pratar om alla kreativa projekt som vi vill göra tillsammans. Jag önskar att hon bodde närmare mig, i samma stad, så att vi kunde mötas upp och springa ut i skogen för att fotografera. Hon berättar om sin idé att åka rakt in i landet, hyra en stuga med utsikt över fjällnatur och stanna där. Jag kommer, säger jag. Jag kommer och så stannar vi där i två veckor. Springer ut på morgonen och kvällen och fotar i det magiska ljuset. Stannar inne hela dagarna och dricker te och tittar ut på höstens färger.
Det där är min livsdröm, tänker jag sedan. Få vara i ett litet hus, omgivet av en fantastisk natur, med möjlighet att fota och vara kreativ.
Det behöver inte vara så komplicerat, det här med drömmar. De kanske kan slå in varje år, om man bara planerar in det.
Gammalt sommarkollage som förtjänade en plats på bloggen 🙂
Jag sitter på ett café i stan. Utanför hänger folk i solen men jag håller mig inne i skuggan för så bra skärmljus som möjligt. Jag ska hämta på förskolan om en stund, men jag slank ner hit för lite ljuvlig kvalitetstid med min dator.
Jag googlar på nya kameratillbehör och kan inte bestämma mig för om jag ska satsa på ett nytt vidvinkelobjektiv eller ett blixtpaket med 2 portabla blixtar. Vilket himla lyxproblem va!
Jag har hittat ett 14-24 mm från Sigma som jag är riktigt sugen på! Jag har ett trasigt Tamron-objektiv som var 28-75 mm. Utöver detta har jag endast objektiv mellan 50 mm till 100 mm. Jag behöver alltså något mer utzoomat.
Jag vill kunna fota stora scenerier och få en mer rumslig känsla i mina iscensatta bilder. Jag har nästan enbart använt mig av mitt 50 mm när jag har fotograferat mina bilder, och jag längtar efter något som är riktigt mycket vidvinkel.
Men jag vill också ha en liten mini-studio hemma med egna blixtar och bakgrunder. Kanske får jag dock vänta med detta och prioritera objektivet först.
Ni ska veta hur länge sedan det var som jag satt och smidde såna här framtidsplaner. Jag känner direkt hur lusten vaknar till liv i mig när jag visualiserar en hemmastudio framför mig. Alla roliga bakgrunder, rekvisita. Och vilka bilder jag kan ta med ett riktigt grymt vidvinkelobjektiv.
Vilka möjligheter!
Perfekt med vidvinkelobjektiv för att få med mer av miljön.
För tio år sedan var jag tjugofem år. Jag hade siktet inställt på fotokonsten. Jag var så otroligt nöjd över att ha hittat något jag ville göra. Mitt kall i livet. Jag skulle aldrig mer jobba med vanliga jobb. Jag skulle vara fotograf och konstnär. Drömmen om detta var så stor att mitt driv var oändligt. Jag var fokuserad mot ett mål som jag hade som en lysande tatuering på insidan av mina ögonlock. Bara jag nådde dit skulle allting bli bra.
Det var en enorm tillfredsställelse att färdas mot mitt mål. Att känna kraften i mina steg och modiga hopp när jag pushade mig själv framåt. Att känna elden brinna och nästan förgöra mig.
Det var som att jag, äntligen, hade hittat en stor skylt som jag kunde navigera efter. Jag slapp treva i livets osäkerhet. Jag slapp våndas över min framtid för jag visste ju exakt hur den skulle bli och jag kände kraften i att påverka mitt öde.
Idag har jag varit i skogen och gjort vad jag älskar mest: fotat! Dagen började bra redan klockan åtta. Tvättade i tre timmar, åt frukost, redigerade en bild och stack sedan ut i det härliga höstvädret för att fota.
Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.
Ja. Det var verkligen det bästa jag visste. Att åka ut i skogen helt ensam och fota självporträtt. Skapa magiska världar i datorn.
Jag var på andra sidan drömmen då. Nästan ingenting hade blivit verklighet än. Jag hade inte kommit in på min drömskola. Jag hade inte sålt bilder, ställt ut, varit med i tidningar, haft mina bilder på bokomslag, skivomslag eller tidningsomslag. Allting var just inom räckhåll och verkade precis sådär fantastiskt som det gör i drömmen.
Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.
Verkligheten var såklart en annan. Det visade sig att jag hade jättesvårt att hantera den press jag kände när jag gjorde uppdrag. Jag blev otroligt stressad över olika beslut, avtal och människor som ville olika saker. All den kritik jag fick på skolan knäckte mig. Till sist rann energin ur mig, mitt uppe i min drömutbildning, och jag hoppade av alltihop.
Inte konstigt att jag haft svårt att navigera sedan dess. För vad vill jag egentligen med min egen konst? Jag tror att det är den frågan jag måste komma fram till innan jag kan komma fram till någonting annat. Jag måste reda ut hur mycket tid jag vill lägga på mitt skapande, och på vilket sätt, innan jag kan ta något annat beslut.
Jag berättar för mamma att jag vet vad jag vill nu. Och för första gången vågar jag också göra det jag vill. Denna underbara känsla att veta vem man är, vad man vill och vart man ska. Utan att planera eller sätta upp exakta mål. Bara vandra på en väg som känns rätt.
Ni hör ju! Så skönt det var! Men egentligen tror jag inte det handlade om den exakta säkerheten över min livsväg, utan mer en säkerhet över mitt eget skapande. Att jag visste vad jag ville med det. Jag hade hittat en röst som jag ville fortsätta använda mig av. Ett sätt att arbeta på som jag trivdes med och ett bildspråk som både jag och andra människor tyckte om. Det stärkte mig. Inifrån och ut. Jag växte av att stå stadigt i min egen röst.
Tänk att det kan förändras så. Just nu styrs jag mest av en självkritik. Den är starkare än någonsin. Mycket starkare än innan jag började realisera min dröm om att vara fotokonstnär.
Men jag har faktiskt inte problem med disciplinen vad gäller att arbeta själv. Mitt problem är snarare det omvända: Jag behöver disciplin för att inte hela tiden arbeta med mina bilder.
Jag romantiserar såklart en tid som inte alls var så rosenskimrande. Jag saknar det passionerade drivet, men det drivet visade sig ofta som en maniskhet. Jag satt uppe sent på nätterna och jag jobbade så mycket framför datorn att jag fick ont i kroppen och inte kunde redigera på flera månader. Jag var smått besatt av mitt mål, min vision av hur min framtid skulle bli. Det var enormt stressande. Jag kände att jag varje dag måste föra mig själv framåt på den väg jag hade valt.
Jag saknar inte stressen över att driva min egen framgång. Jag saknar inte mina toppar och dalar, att utsättas för besvikelser, söka bekräftelse och bli bedömd.
Det liv jag lever nu är mycket snällare. Det är mjukt och snällt och jag känner att jag skyddar mig själv. Det ligger en självrespekt i det. Att inte utsätta sig för vad som helst. När jag var yngre kunde jag göra det, för jag visste inte heller vad det var jag gav mig in på.
Nu är det viktigare för mig med ett stabilt och tryggt liv, som inte är oförutsägbart eller pendlande. Kanske är det okej att elden inte brinner lika starkt. Kanske är det ett måste, om jag vill hålla i längden.
Jag är ganska tillfreds idag, speciellt om jag jämför med hur det var för tio år sedan.
Mindre driv = mer tid till kaffe och mer lugn o ro!
Det blev verkligen inte mycket bloggande det här året. Det känns som att jag tog ett djupt andetag i september, dök ner i ett mörkt vatten och först nu har börjat simma upp till ytan igen.
Anledningen till denna känsla är att jag förra året bestämde mig för att göra någonting som jag har varit rädd för i flera år: gå klart fotohögskolan på Valand. Jag hoppade av där 2015 eftersom jag inte trivdes. Sedan dess har jag våndats över skolan och inte kunnat bli klok på om jag ska gå tillbaka eller ej.
Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra förra året när min föräldraledighet tog slut, bestämde jag mig för att gå klart sista året. Min plan var att blogga kontinuerligt om det men det har nästan känts lättast att bara låta det passera förbi. Och jag tror inte jag kommer skriva så mycket om det heller. Nu har jag bara en liten kurs kvar och sedan har jag min Konstnärliga kandidatexamen i fotografi. Äntligen!
Men så fort man gör klart en grej så dyker ju den där framtiden upp igen. Och nu är jag återigen tillbaka i samma gamla tankar. Försöker klura ut vad jag ska göra för att försörja mig. Hitta något som inte kräver för mycket av mig, men som ändå passar mig som människa, mina personlighetsdrag. Mitt mål är att hitta ett jobb som inte dränerar mig på all min energi. Som låter mig lämna jobbet på jobbet. Som inte kräver för mycket av mig men inte lämnar mig understimulerad.
Jag som har varit timanställd i hela mitt liv längtar efter trygghet. Jag längtar efter en bra anställning där jag värderas som medarbetare. Inte ses som utbytbar från en dag till en annan. Jag längtar efter att veta att det kommer en inkomst varje månad, och att få betald semester.
Det är intressant att se hur drömmar ändras med tiden. Förr drömde jag om att förverkliga mig själv. Jag drömde om frihet. Att slippa ingå i ekorrhjulet. Nu drömmer jag om att hitta en plats där jag får och vill ingå. Jag drömmer om rutiner som gör att jag slipper tänka, planera, oroa mig varje dag för ekonomin.
Men det är en svår balans mellan känsla och förnuft. Eftersom trygghet och stabilitet har blivit en viktig värdering för mig, kan jag inte följa min lust på samma sätt. Allt det kreativa jag vill göra måste jag göra i mitt eget företag, jag kan inte hitta någon anställningsform som passar för det. Men hur förnuftig ska jag egentligen vara? Jag måste ju ändå släppa in själen i mitt beslut.
Jag vet att det bästa är att visualisera framåt, fundera på vart man vill vara om fem år. Men jag kan inte riktigt få någon tydlig bild. Det är suddigt och det är så frustrerande! När jag väl har en plan vet jag att jag kommer följa den. Det svåra är att inte ha en plan.
Men i stora drag är min plan: att inom 5 år ha hittat ett yrke som jag trivs med, som är långsiktigt och som jag kan försörja mig på. Det är väl iaf nån form av plan?
Hur gör ni när ni inte har en plan? Tvingar ni er till en plan då, eller släpper ni taget och väntar in? Jag har ju väntat in en ny plan tre år nu och känner att jag inte vill vänta så mycket längre!
Apropå mitt förra inlägg så tror jag att jag ska börja längta mer. Har nog varit lite rädd för det på sistone. Men just nu när jag sitter och längtar till landet så känner jag vilken skön känsla det är. Känner liksom att den är viktig att umgås med. Den gör mig glad. Och det är faktiskt okej att längta efter saker som kanske inte uppnås.
Drömmen om författarlivet <3
Kan bli så hård mot mig själv. Det är ingen idé att sitta och drömma om att bli författare om du inte samtidigt jobbar stenhårt för det. Fast jo… kanske är det det? Min kloka vän Linnéa skrev en kommentar på det här inlägget. Hon nämnde att var tredje svensk drömmer om att skriva en bok. Alla kommer såklart inte göra det. Och för första gången börjar jag närma mig tanken att det kanske är okej om inte alla drömmar blir uppfyllda. Det kanske är okej att ha några bokidéer och utkast i datorn utan att det blir nånting av det?
Det kändes bara så skönt att faktiskt inse att det blir bra ändå. Oavsett vilka drömmar som uppfylls. Verkligheten är ju alltid mycket mer komplex, hård och stressig än drömmen. Att vara författare är såklart inte så mysigt och idylliskt som i drömmen. Just därför kanske drömmarna fyller en funktion i sig? Som en slags näring till själen under den tiden vi lever.
Jag längtar så fruktansvärt mycket efter landet just nu. Extra mycket för att det regnar tror jag. Jag vill vara där alldeles ensam med vetskapen att jag är själv i minst ett dygn. Då kan jag andas. Jag vill smyga runt ute på marken i dimman och känna de fuktiga luftpartiklarna mot ansiktet. Vara ute tills jag blir kall i hela kroppen och måste gå in och värma mig med te.
Det gör nästan ont vad jag längtar. Och jag vet varför. Det är en intensiv vardag just nu och jag har inte planerat in egentid. Jag vet ju att jag behöver den där oplanerade dagen för att orka. Att vakna på morgonen och veta att jag är fri en hel dag, det är fantastiskt. Jag skulle behöva det nu. Jag skulle behöva andas in ensam-luft och landet-luft på en och samma gång. Känna hur bröstet vidgas och blodet syresätts. Hur kroppen slappnar av och hur jag bara får vara precis där jag är. Med mig själv och utan motkrav.
Sitter på café med en liten havrelatte i en tjock porslinsmugg. Sitter kutryggad vid ett högt bord med benen i kors. Djupandas stup i kvarten. De säger att man inte kan vara stressad när man andas djupt. Det är nåt fysiskt tydligen. ”Kroppen kan inte vara stressad när du djupandas”. Jaha men hur många andetag ska jag behöva dra innan jag får effekt?
Jag sitter här för att förbereda en presentation i skolan imorgon. Jag ska jobba på förmiddagen 8-12 och då hinner jag ju inte förbereda mig. Jag sitter här och djupandas och försöker vara i nuet och inte tänka på att jag måste jobba på två olika jobb och gå en heltidsutbildning och hinna vara med min ettåring. Jag sitter här och djupandas och försöker tänka på saker som att det är mitt val fastän det inte alls känns så. Men så är det väl i en liberal värld. Inte okej att skylla på nåt inre i alla fall. Det är mitt val alltihop och jag hade bara kunnat ta nåt enkelt jobb och jobba på det. Men det gör jag inte. Istället går jag klart en konstskola utan csn. Eftersom jag har använt alla mina csn redan eftersom jag aldrig har hamnat på en plats där jag kan stanna. Aldrig satt fötterna i en glänta, känt på marken med tårna och känt här blir det bra. Därför måste jag stressa och jobba och helt omotiverad gå upp på morgonen.
Det var så mycket lättare för några år sedan. Visst mådde jag inte så bra hela tiden, men jag hade en inre övertygelse och det var så skönt. Att ha en plan, något att hänga upp det svajiga nuet på, det är en vila för själen. Det ger en ro att veta vart man är påväg, kunna lunka på och inte behöva tänka. Tyvärr har jag ingen riktning. Den lilla riktning jag får ibland är bara en hägring. Allting svajar och jag måste stanna varannan meter för att hålla upp fingret och se vart vinden blåser. Jag vet inte ens vilken karta jag ska följa. Kanske har jag tjuvkikat på andras kartor alldeles för länge. Kanske är det dags att rota fram min egen gamla söndriga karta. Om den ens visar nåt längre? Kanske är det bara blankt?
Andas djupt in i magen. Skitlite pengar. 12 timmars dagar ibland. Skola + jobb. Ingen motivation. Ingen plan. Vart hamnar jag efter det här? Bränner jag ut mig igen nu? Är det verkligen en rimlig anledning att göra något för att man ”tror att man ångrar sig om man inte gör det”? Är det rimligt att utgå från alla teorier om hur det kommer kännas sedan? Ingen vet ju.
Jag känner i alla fall att jag är ute och fiskar i andras vatten. Jag måste dra in linan till min egen sjö. Det är där det magiska ligger. Det är där mina drömmar finns. Jag är så trött på att helt omedvetet axla andra människors förhoppningar, behov, viljor och drömmar. Det är därför jag längtar efter Island. Typ jämt. Längtar efter en egen stuga på norra Island.
Och pengar. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter pengar. När jag blir rik ska jag starta en fond och ge bort pengar till grymma fotokonstnärer. Såna som gör färgstark magisk konst som inte är det minsta minimalistisk. Hör av er till mig sen när ni behöver cash, ni vet vilka ni är!
Ganska ofta är min bro skadad. Ganska ofta rasar den. Inget kan komma över. Tror det är därför det är så viktigt för mig med konsten. Det låter så pretentiöst men kanske är det bara mänskligt. Att skriva ett blogginlägg ibland. Ta ett foto. Redigera en sagobild. Skriva en dikt i mobilen. Jag måste. Även om jag så många dagar försökt att klara mig utan. Men jag måste. Skapandet är byggstenarna som bygger min bro. Ibland behövs det en liten sten. Ibland behövs det många många stenar och det kan ta dagar att bygga upp det som rasat.
Om jag inte ägnar tid åt att bygga blir det stenras och inget kommer förbi. Doften av kaffe är skitsamma om det inte når mig. Ett sms från en vän spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om någon hör av sig för jag är ändå övertygad om att allt är på låtsas och finns jag ens? när jag är där innanför stenarna, bortom all förbindelse med världen.
Det är så mycket ångest att vara förpassad till sin egen värld. Utan förbindelser. Det är därför jag måste bygga och bygga. Det är därför jag måste ta tid från vänner och familj för att trycka på tangentbordet och bli bländad och onaturligt pigg mitt i natten av datorns ljus. Det är därför jag sitter och stirrar 2 timmar på ett café ensam med en kall kaffe (ett av mina happy places no 1). Det är därför. För att jag måste. Jag vill inte att det ska vara så. Jag önskar att jag var mer easy going. En sportmänniska som beskriver sig själv som ”aktiv, glad”. Men den yttre inaktiviteten är 100 % nödvändig för att jag ska kunna bygga upp den inre. Och bron kommer alltid rasa. Jag kommer alltid behöva bygga upp den igen. Jag kommer alltid behöva 30 kronor till en kopp kaffe för att få ro. Om jag ser till att bygga lite hela tiden håller jag bron intakt.
En sak jag behöver inse är vad jag gillar. På riktigt. På djupet. Vilken typ av kultur jag tycker om. Vad jag vill göra på min fritid. Vilka böcker jag vill läsa. Vilka bilder jag uppskattar.
För mig har det länge funnits en inre konflikt. En konflikt kring det som slarvigt kan kallas för fin- och fulkultur. Och kanske också en konflikt kring prestige i livet och att må bra i livet.
Ibland har jag velat göra saker på grund av dess prestige. Jag har sökt skolor för att få prestige. Jag har till och med blivit vän med folk för att få mer prestige.
Jag har funderat mycket på just prestige de senaste åren. Är det någonting ytligt som man ska förkasta, till förmån för sin ”inre autentiska röst”, eller är det någonting nyttigt med prestige?
För en massa år sedan trodde jag att jag ville befinna mig i konstvärlden. Kanske jobba som fotolärare men också vara en erkänd fotokonstnär. Vad nu det betyder?
Jag sökte tre gånger till den mest prestigefyllda fotoskolan. Jag hade höga förväntningar och var väldigt målinriktad. När jag inte trivdes på skolan tog jag ett uppehåll och ägnade fyra år åt att omvärdera ungefär allting i mitt liv.
Det blev en inre konflikt när jag insåg att jag inte trivdes i den värld jag kämpat för att komma in i. För mig är det inte en lust-styrd värld. Den är någonting annat. Fylld av krav och regler.
Jag har insett att jag ibland vill saker som jag inte mår så bra av. Att jag behöver lära mig att välja det som är bra för mig även om det kanske inte är det jag vill.
I september i år började jag på fotoskolan igen. Mest för att göra klart den och få min kandidatexamen (jag har ett år kvar). Detta har lett till att jag just nu funderar extra mycket på det här.
Vill man befinna sig i konstvärlden är det hierarkier och prestige som gäller. Alltså, om man vill befinna sig i den fina konstvärlden. Annars är det säkert hierarkier också, men jag upplever till exempel den övriga foto-världen som friare och mer gör-som-du-vill.
Och för att koppla till min inledning: Jag börjar inse mer och mer vad jag mår bra av. Vad jag gillar. Och jag dras till vackra saker som kan hjälpa mig att känna ett lugn. Jag gillar mysiga feel good-böcker. Fantasifulla filmer. Och bombastiska, färgstarka, magiska foton. Eller bara helt vanliga fotografier på supergulliga barn och djur. Jag gillar vacker pianomusik. Peppiga poplåtar.
Det har tagit mig lång tid att börja skala av alla lager som lagts på mig genom livet. För att komma fram till min egen kärna av vad som passar mig. Vad jag gillar. Vad som korresponderar med min själ. Och jag är inte alls klar. Det är långt kvar.
Hur känner du? Har du tillgång till din innersta kärna så att du vet säkert att vad du vill och vad du tycker om och längtar efter verkligen är ditt?
