Just nu en längtan efter stilla platser, havet, skogen och huset på landet.
Vill sitta vid ett fönster i ett sommartorp. Dricka min kaffe och vara i min egen kreativa värld.
Tassa ner för en knarrig trätrappa.
Fylla på kaffe från den brännheta kannan.
Smyga ut i en morgonträdgård för att lyssna på fåglarna. Kanske med min kamera så att jag kan fotografera.
Tassa in i huset när förmiddagssolen är för stark. Redigera mina bilder, skriva ett blogginlägg och sväva runt i det där molnet av pixlar och bokstäver.
Jag var trött från första sekund och trött genom hela dagen. När jag skulle iväg till jobbet förstod jag inte hur jag skulle orka. När jag skulle gå upp med barnvagnen för alla backar påväg hem förstod jag inte hur jag skulle orka.
Hela dagen upprepade jag för mig själv: vissa dagar är såhär. Jag skapade en vision av kvällen: så fort jag fick möjlighet skulle jag koka te och krypa upp i öronlappsfåtöljen med datorn i knät och äta godis. Just precis det har jag gjort ikväll!
Dagar som denna känns i hela min kropp. En slags nedstämdhet som kommer nästan på kommando. Jag är deprimerad i armarna, benen, bröstet. En vemodig känsla som är så stark att den suger i mig. Som ett hål som öppnar sig och vill dra mig in.
Som tur är har jag blivit äldre. Och vad skönt det är! Nu har jag perspektiv. Jag luras inte lika mycket av känslorna. Jag vet att de finns där men jag styrs inte helt av dem. Jag kan ändå leda mig själv genom en dag, med morgonstress, jobbande och hämtande av 2-åring. Att sakta inse att jag kan klara saker trots mitt sinnestillstånd, det bygger en inre styrka. Jag får en större tillit till mig själv.
Med det sagt vill jag tillägga att vissa dagar, sådana som är värre än denna, då MÅSTE man faktiskt checka ut från precis allting och ligga hela dagen under täcket.
Jag har läst att man bär med sig platser man varit på, inom sig. Om du spenderade tid i ett hus på landet under sommaren när du var liten, då finns den platsen kvar i dig, med dig, genom livet.
Jag tänker att detta stämmer så väl med både platser och med människor. När du reser någonstans bär du med dig den platsen inom dig när du är hemma igen. När du träffar betydelsefulla människor bär du med dig de personerna inom dig när ni skiljs åt.
Det kan vara platser som du bara spenderat två timmar på, men som kan ge dig en trygghet, ett lugn, en känsla av samhörighet för lång tid framöver. Det finns personer som fortfarande sätter avtryck i mig, trots att det är 10 år sedan vi sågs.
Så känner jag efter att ha varit på landet i helgen. Idag strosade jag runt uppe i skogen en hel timme och fotograferade. La mig på marken och fotograferade vitmossa, tallgrenar och morgonens första solstrålar.
Sedan tog jag en cykeltur med flås och vackra krispiga fält som susade förbi mig i backarna. Det känns som att naturen har andats rakt igenom mig idag!
Nu är jag tillbaka i stan och jag känner att allt det vackra jag sett idag, det finns kvar. Fåglarnas sång och droppandet i bäcken. Det finns visserligen kvar som bilder på ett minneskort men det finns också kvar, mjukt som bomull, inne i mig.
Jag tyckte att det var dags för en just-nu lista igen! Det var länge sedan jag gjorde en. De är helt spontana, skrivna i stunden. Väldigt opretentiöst!
Just nu:
sitter jag i vår gula öronlappsfåtölj och dricker ett gott te från Japan (minns inte namnet på det.)
har jag en ledig stund och tid att ta det lugnt.
har jag skrivit ner en lista på vad jag kommer att värdesätta detta år.
är jag så tacksam över att få bo så fint som vi gör, med så mycket natur i närheten och en underbar gård där barnen kan leka.
inspireras jag av människor som vågar vara prestigelösa och leva vanliga liv, samtidigt som de tar sin kreativitet på allvar och har modet att avsätta tid för sitt skapande.
funderar jag på att göra en fotobok från de år som gått sedan jag fick barn. Så tråkigt när alla bilder fastnar i det digitala!
letar jag efter jobb och funderar på att försöka haffa ett sånt där fast jobb för en gång skull!
känns kroppen bra efter att jag gjorde lite hemmaövningar igår kväll.
är jag utvilad efter en lång natt och sovmorgon på det!
ska jag strax iväg och hämta på förskolan.
är det kallt och klart väder ute. En kylig vind men ändå lite blå himmel. Och fågelkvitter! Äntligen känner jag hur vi går mot vår.
läser jag om Brené Browns bok ”Våga vara operfekt”. Den innehåller så många klokheter så jag förvånas varje gång jag öppnar den! Om att leva sårbart, värna glädjen och vara sann mot sig själv.
Idag är en ledig dag. En underbar röd dag som 2021 har så få av. Jag får inget betalt, lika lite som när jag har semester. Jag är timanställd och har aldrig fått en betald ledighet. Men jag älskar det oavsett. Jag älskar att ingen ska iväg och passa en tid. Älskar att tiden får flyta bäst den vill. Att jag fortfarande sitter hemma i cykelbyxor efter lunch och inte har varit ute än.
Jag älskar att jag spontant kan ta upp min kamera och fota en kaffebild, på min nya kaffemugg, och sedan skriva ett spontant blogginlägg, därför att de andra ligger och vilar. Därför att den här dagen är min dag och ingen annans.
Jag kan spinna trådar av tid som jag redigerar i Photoshop. Skriva precis vad jag vill på datorn och rita med kritor. Känslan att allting ligger framför mig och inget kan komma i vägen. Dagen är inte uppstyckad som vanliga jobbdagar utan hel.
Jag önskar att livet fick vara mer av detta. Att människors potential och kreativa kraft fick finnas mer. Att kulturen och andligheten och hälsan fick stå före konsumtion och den fria marknaden. Det är så sorgligt att vårt inre inte respekteras mer. Att det inte finns något värde i all den tysta kunskap vi människor bär på. Erfarenheten, intuitionen, förnimmelsen. Att vi tror att tillväxten skulle vara svaret. Idéerna, koncepten och förnuftet, framåtrörelsen, utvecklingen, prestationen.
Jag har i alla fall hittat ett kryphål. Det är väl det enda man kan göra? Ta en sax och klippa hål i verkligheten de dagar tiden finns. Skapa sig sin egen värld och låta kraften finnas där.
Under våren pluggade jag 125 procent och jobbade 3-4 dagar i veckan för att ta en Kandidatexamen i konstnärligt fotografi. Det tog på krafterna, kanske mest för att jag var så nervös inför hela utbildningen och blev extremt splittrad av fokus på skolan och två olika jobb.
Började på en helt ny avdelning på mitt jobb (har bytt jobb tusentals gånger men aldrig till detta då.)
Jag skolade in mitt barn på förskola i början av året. Vabbade för första gången.
Var hemma med små symtom pga Corona. Något som i mitt fall var positivt då det lett till att jag kunnat vila upp mig och undvika att bli sjuk lika ofta som vanligt, istället för att pressa mig tills jag blir sjuk ”på riktigt”:
Spelade pingis och annat roligt med VR.
Genomdrev du någon stor förändring?
Att skola in mitt barn på förskola var en stor förändring. Men den största var nog att jag faktiskt gick klart skolan, trots ett varningssystem som skrek i början av hösten att jag borde hoppa av.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Min brors vän och en gammal vän blev föräldrar i slutet av året.
Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?
1 april. Då dog min mormor.
Dog någon som stod dig nära?
Min älskade mormor.
Vilka länder besökte du?
Inga.
Bästa köpet?
Helt klart vår gula öronlappsfåtölj. Och havrecappuccinos!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min dotter, hund och familj. Få komma iväg på en minifest. Att dansa själv hemma i lägenheten. Spela roligt spel på VR. Att äntligen kunna ta ut min kandidatexamen. Att bli tillfrågad och intervjuad i Fotosidan Magasin. När kompisar hör av sig. Att spela musik och spel tillsammans. Att skapa bilder.
Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?
Att hitta en lugn rytm i vardagen. Hitta en rutin som gör att jag inte blir så stressad av det där ekorrhjulet. Känner att jag är sämre än alla andra på detta; hur gör man för att inte bli så stressad av att lämna/hämta på förskola plus passa jobbtider?
Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit tid för mig själv för återhämtning genom att skriva här på bloggen, läsa och skapa bilder.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig mindre. Lagt mindre tid på scrollande på kvällarna och lagt den tiden på att skriva här på bloggen eller skapa bilder. Men hur orkar man det?
Favoritserier från året som gått?
Normal People gillade jag mycket. Blev helt indragen i den.
Bästa boken du läst i år?
”Historieläraren” av Matt Haig och Karin Smirnoffs tre böcker, som börjar med ”Jag for ner till bror.”
Vad var din största framgång på jobbet 2020?
Att jag fick behålla det.
Största framgång på det privata planet?
Att jag lyckats stå ut i min splittrade och osäkra arbetssituation. Att jag lyckas skynda iväg till jobb på morgnarna trots att jag mår så dåligt av stressen. Men mest av allt är jag nöjd över min kandidatexamen.
Största misstaget?
Kan inte komma på något. Såklart massa saker som kunde gjorts annorlunda men jag tror inte det är samma sak som ett misstag?
Något du önskade dig och fick?
Tid på landet. Bok på julafton.
Något du önskade dig och inte fick?
Fler stunder för lugn och ro och återhämtning. Tid för skapande, och reflektion. Jobb jag sökte. Stipendium.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, men också mer stressad och splittrad. Men generellt blir jag mer och mer grundglad för varje år som går. Jag misstänker att åren 20-30 kommer att ha varit mina jobbigaste. Nu känns det som att jag kan börja skörda frukten av all min självrannsakan, släppa det förflutna och ta mig vidare i livet.
De bästa nya människorna du träffade?
Personalen och barnen på min dotters förskola!
Vem saknade du?
Min mormor. Min farmor (som jag pga Corona inte sett så mycket.)
Vad fick dig att må bra?
Att lägga mig tidigt. Naturen. Att alltid läsa bok innan jag ska somna. Att inte sitta uppe för sent med datorn på kvällarna.
Mest stolt över?
Min kandidatexamen!
Högsta önskan just nu?
Att våga ta mitt skapande på allvar igen. Få ett enormt stipendium så jag kan skapa skapa skapa. Pengar för en ateljé. Ny fotoutrustning.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Se till att gå iväg nånstans för att få tid till skapandet.
Bild från utställning med Fotoskolan Jönköping på Galleri Kontrast i Stockholm, 2013.
Nu ska jag skriva något som jag inte trodde jag skulle skriva för några år sedan. 2015 hoppade jag av Fotohögskolan pga en kritisk miljö som gjorde mig deprimerad. Jag trodde aldrig jag skulle sätta min fot där igen men jag gick faktiskt tillbaka till slut.
Förra året hoppade jag in i elden och slutförde det jag påbörjat. Jag gjorde klart mitt sista år på Fotohögskolan och igår hade jag min sista examinering. En opponering på en essä. Nu är det bara lite finslipning kvar och sedan… Konstnärlig kandidatexamen din gamla dröm här kommer jag!!!
Efter sommaren kom jag in i ett kreativt rus som var väldigt tillåtande. Som en kontrast till tiden på skolan där den rådande diskursen satte käppar i hjulet, svår att bortse ifrån.
I augusti spenderade jag hela dagar framför datorn. Jag testade medvetet nya sätt att arbeta på. Det var befriande att veta att jag inte kommer behöva förklara mig för någon, eller ”försvara” min konst mot opponenter som inte ser bortom sin egen subjektivitet (vår opponering under examen var otroligt märklig; det kändes personligt och subjektivt och oklart. Får se om jag orkar skriva om det nångång.)
Men i alla fall. Tänk att jag får fortsätta skapa såhär nu, för resten av livet!
Jag tänkte på Chagall när jag gjorde de här två bilderna. När jag var liten sov jag över en del hos min farmor och farfar. Jag älskade det. Min farmor var min bästa vän. En poster av Chagall satt uppe i deras sovrum framför sängen. Den var blå och människor flög. Den har satt avtryck.
”For love” 2020.”Sadness sea” 2020
Jag har ju en hemsida för min fotokonst, och en facebook och en flickr om ni vill se mer.
När jag skriver detta är jag inne på min fjärde timme på café. Jag sitter på ett café som ligger precis intill Järntorget. Solen lyser ute, cafédörren står öppen för flödet av människor. Många studenter och hemmajobbare.
Jag dricker min andra cappuccino och det är underbart. Idag har jag ett hål i verkligheten. Det känns som att göra nånting otillåtet. Som att jag skolkar. Men idag har jag denna tiden. Jag lämnade Lilla V (min 2-åring) på förskolan kl nio och smet direkt hit. Resten av veckan jobbar jag men idag, IDAG, är jag fri.
Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.
Ulrika skriver:
På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.
Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.
Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.
Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.
En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.
När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.
Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.
Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.
Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.
När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.
Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.
Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.
Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?
Ulrika skriver:
Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.
Som en käftsmäll till mitt nutida jag.
Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.
Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.
Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.
