Igår var Unni Drougge på Atalante och pratade om sin nya bok Boven i mitt drama kallas kärlek. Hon skrev den för att överleva. ”Jag är glad att jag är författare för annars vet jag inte om jag hade levt idag.” Hon pratade om det svåra i att inte bli trodd på. Hur Jan Guillou valt att avfärda allt som rent påhitt. Om varför människor säger: Sånt här är inte svart eller vitt. Att så många inte vågar ta ställning mot kvinnovåld. Unni förstår inte hur en fråga om misshandel inte kan vara svart eller vit. Är det okej att inte ta ställning mot en man som misshandlar? Hon pratade om det privata. En offentlig kvinna ska gärna berätta om sitt privatliv, men kommer obehagliga sanningar som misshandel fram läggs locket på. Sverige ligger högt upp på listan av de länder som har äckligt mycket kvinnovåld. En man i publiken undrade om våldet ökar i takt med att Sverige blir ett mer jämställt land. Han tyckte det verkade så. Unni sa att kvinnor utgör halva jordens befolkning. Ska vi bara förlåta dem som föraktar halva jordens befolkning? För att kunna våldta och misshandla en kvinna krävs ett äckligt jävla kvinnoförakt. Antagligen har man ett jävla självförakt som osar längst in också. Unni förklarade hur ont det kan göra när man är påväg till en stödgrupp för misshandlade kvinnor och någon ringer och berättar att Expressen på sin hemsida har ordnat en omröstning: Vem tror du mest på, Jan Guillou eller Unni Drougge? För Unni handlar det om överlevnad. Man kan undra vad det handlar om för Jan? Unni skämtade med oss. Hon var gravallvarlig. Hennes bok är ju gravallvarlig. Jag frågade hur hon vågade stå på scen och berätta allt med sådan säkerhet. Jag har ju varit med om det, sa hon. Det här är min historia. Selma frågade hur hon gör för att släppa det självförakt som måste komma av att man lever med en man som skadar en. Unni sa att det enda som gäller är människor. Andra människor läker våra sår. Det är i mötet med andra vi växer och finns. Säger en kvinna som skadats in på själen av en annan människa. Bara människor kan läka.

Har nu jobbat i baren på Atalante. Blir bara mer och mer trött på mig själv. När ska jag börja med min självdisciplin? När ska jag göra allt det där? Har svårare och svårare att somna på kvällarna. Får inspiration då och vill bara sitta uppe och leva. Samt röka *suck* Jag ligger efter i kulturvetenskapen. Har jobbat en vecka nu och tänkt för mycket på annat. När ska jag sluta tänka för mycket på annat? Kanske borde sova snart, bara gnäller på mig själv ju. Kvällens viktiga: Love like you´ve never been hurt before. Godnatt **

Sitter på mammas toalett och läser en gammal Elle. Där är en krönika som avslutas: Och kanske är det just detta som är nostalgins kärna: inte att vi längtar tillbaka till hur det faktiskt var, utan att vi längtar tillbaka till föreställningen om hur det skulle bli. Jag blev nostalgisk tidigt i livet. Redan som barn letade jag fram gamla famijlekort som jag dammade av och gömde i mitt hjärta. Jag skrev tonvis med dagbokssidor som jag älskade att läsa endast några månader senare. Det är först nu på äldre dagar som jag börjat fatta att det är destruktivt att vara nostalgisk. Move on, liksom. En trevlig gubbe som jag var hemma hos när jag jobbade i hemtjänsten tipsade mig om att skriva upp några tacksamheter varje dag. Det hade han gjort i fem år. ”Det finns alltid någonting bra att skriva upp”. Och det stämmer ju: solen kanske skiner, en kompis kanske ringer, jag kanske är frisk, mätt, upptäcker en ny artist eller vad som helst. På frågan om han någonsin läser det han skriver svarade han bestämt nej. ”När året är slut börjar jag på en ny bok. Man måste gå vidare”. Då insåg jag att jag måste gå vidare istället för att läsa om mitt gamla liv hela tiden. Den trevliga gubben sa också: Du är inte frisk om du inte har några krämpor. Det hade en läkare sagt till honom. ”Om du inte känner någonting kan du lika gärna dö”. Slutligen konstaterade jag och Selma i förmiddags på café Condeco att kärlekssmärtor är som fantomsmärtor. Man känner dem, men de är egentligen inte där. För obesvarad kärlek är väl bara en illusion? Idag: Fika på Condeco Tänker för mycket på mig själv Omtentaångest: har fortfarande inte gjort min omtenta

Bilder från HOTEL FOX

En hektisk helg är slut. I söndags gästades 2-dagars festivalen Kära Dagbok på Atalante av ingen mindre än Maja Lundgren. Som det fan jag är (utan att ha läst boken ha ha) terrar jag henne innan hon talar på scen genom att uttrycka mina åsikter om den debatt som rasat alldeles galet kring henne och Unni Drougge i höstas. Efter hennes samtal på scenen är det många som haffar Maja för att diskutera hennes maffia-intresse, Italien-intresse samt det skeva i att hon har utpekats som galen och sinnesjuk efter att boken Myggor och Tigrar skrevs. Jag och Selma röker i Majas sällskap och pratar. Maja funderar på att flytta till Italien. Jag gillar Maja. Maja och Unni. Två av Sveriges grymma kvinnor. En tredje av Sveriges grymma kvinnor är Selma Pettersson. Hon läste på festivalen ur sin sjävbiografiska novell Straffet. Med riktig inlevelse och en ryggmärgsproffsig känsla fångade hon Atalantes kräsna publik med sin självutämnande och välarbetade text. Idag har jag jobbat och fikat på Cigarren och sprungit i Slottskogen. Springet i Slottskogen var härligt. Nu har jag en skitskön overall från HM på mig. Puss