Jag har blivit en hopplös Instagramare. För er som inte vet vad jag talar om så finns det ett program som heter Instagram och har blivit väldigt populärt. Det fungerar som en bilddagbok där man tar en bild med sin telefon och laddar upp den direkt till sin profil. Man kan följa andra personer och välja ut bilder som man ”gillar”. Om ni vill följa mig så är mitt användarnamn beataryden.
Hej alla fina! Sitter här på Café Nöller i Haga i Göteborg. Här spelas underbar klassisk musik och solen leker genom fönstret. Jag sitter inne för att kunna se min datorskärm. Har just träffat min vän Ellinor som går på Konsthögskolan Valand. Hon har hjälpt mig med en ansökan till en ettårig projektkurs. Jag märker när jag pratar med andra om konst och idéer hur viktigt det är att bolla med andra och sätta det man gör i en kontext. Bara att försöka formulera mig i tal för en annan människa är utvecklande. När jag varit på intervjuer för fotoskolor märker jag hur svårt det är att presentera sig själv. Det som är helt klart inuti mig blir nästintill flummigt eller otydligt när jag ska förklara det för en jury. Jag förminskar mig själv, talar mindre allvarligt om det jag gör. Suck!
Bilden överst är ett porträtt av världens bästa mamma (alltså min!) från vår promenad i Botaniska Trädgården nyligen. Sedan är det underbara Lisa Marie under körsbärsträdet. Och underst ett självporträtt från mitt hem. Till höger på bilen ser ni två av mina tavlor.
Hej bloggen! Det var ett tag sedan. Vad glad jag blir om någon liten vän har hittat hit och vill läsa! Igår var jag i Jönköping på en intervju till Fotoskolan som ligger där. Jag har ju bestämt mig för att jag vill gå en skola inom foto, för att få tid till det jag älskar allra mest. Eventuellt blir det en repris av sommarutställningen tillsammans med andra konstnärer som äger rum i augusti på Vrångsholmen i Tanum. Men mest av allt just nu längtar jag till att få 365 dagar till att utöva min passion tillsammans med andra likasinnade människor. Det var underbart igår att få prata foto och konst och inspiration med andra fotoälskare! Idag drog jag på mig mina roliga tights som legat och dammat i garderoben. De speglar lite mig idag. Hoppas ni har det bra i regn och rusk eller vad ni nu har för väder där ni befinner er.
Förra helgen var jag själv hemma och bakade scones. Det var innan våra tulpaner hade vissnat, och jag bakade i våra söta muffinsformar i rosa och blått. Hoppas ni får en trevlig dag!
Det här är min vän Lisa Marie. Vi gick till körsbärsträdet vid Svingeln förra veckan för att fota. Det är inte mycket som är så vackert under våren som det här!
Idag har jag inte haft mycket energi. En sådan där dag när små motstånd blir till stora berg att kliva över, en liten vindpust verkar kunna välta omkull hela dig.
Men nu ska jag ut och möta upp Lisa Marie vid det stora körsbärsträdet som har blommat vid Svingeln. Jag tar med mig kameran och en rekvisita. Energin har redan återvänt!
Jag längtar nästan alltid till landet. Till oasen med natur och fågelsång och stillhet. Till mobiltelefonen som får ligga glömd i sovrummet halva dagen, mailen som inte kollas och himlen som ständigt skiftar färg. Enkelhet, slöhet, kreativitet. Allt får plats på landet. Förutom social stress och avgaser.
Tomas köpte en gammal polaroidkamera för ett par veckor sedan. Efter att vi fått ett helt nytt batteri på posten fungerar den utmärkt!
Bilder från min första polaroidkamera som jag köpte på Tradera för ett par månader sedan, och som till min glädje fungerar!
Idag har jag jobbat på förskolan, kollat på tredje avsnittet av Äkta Människor på svtplay och tagit ett (väldigt) varmt bad, innehållande badsalt och två badkulor. Nu ska jag och Tomas snart se filmen Black Butterflies. Sockerkakan som jag bakade i helgen när jag var sjuk står på tining. Trevlig kväll!
Det finns nog ingenting bättre för mig än att möta en god vän över en kopp te/kaffe på ett stimmigt café och prata om livet. I GP stod det om det goda samtalet i helgen. Jag har alltid dragits till det goda samtalet. Det som gör att jag gärna bokar in möten på tu man hand och avsätter timmar i en ångande cafélokal. Att få höra berättelser som den andra vill dela med sig av, eller att själv få lägga fram en bit av sin själ på det smuliga cafébordet. Det är äkta liv för mig!
Psst! Bilder från gårdagens fika (samt promenaden dit) med min alltid underbara farmor.
Hej Bloggen (och ni där bakom de gnistrande skärmarna som förhoppningsvis läser mina ord).
Just når jag inte riktigt fram. En känsla av vilsenhet. Jag vet vart jag strävar, men blir osäker på vad jag gör för att komma dit. Det går inte att komma ur sig själv. Vi är alltid fast i våra personligheter, våra malande rädslor och knarrande tankar. Du kan vara bombsäker på din sak, veta precis vart du vill, se dina drömmar med en bländande klarhet, men det kan ändå vara svårt att se vart du ska ta ditt nästa steg. I alla fall för mig. Självklart är det en naturlig del av allt, det är nog svårt att gå runt och vara tvärsäker hela tiden. Men det skulle vara så skönt att komma utanför sig själv, få sig en ordentlig titt på sitt liv ur andras ögon, få några aha-upplevelser och förstå vad det är man håller på med!
