ser ryggen på baddräkten och det vita håret uppsatt. De starka simtagen och vändningen över på rygg. Hon har alltid älskat att bada. När jag var liten bodde hon i lillstugan hos oss på landet. Cyklade ner till havet. Hon simmade runt den lilla badön. Orädd för maneter, sjögräs och tång. En slags naturlig hälsosamhet, som inte bestod i några restriktioner eller så värst mycket träning. Men rutiner, ett psykologjobb med höga ambitioner, sociala relationer, konst, kultur, kristendom, goda middagar med vin, choklad efter maten och alltid te klockan tre. Med allt det inom sig simmar hon i havet. Jag minns hennes badturer, simmandet var både motion och sinnlighet. Inte bara kroppen, inte bara anden. Allting tillsammans.
Jag minns farmor så tydligt som en egen person. Hur främmande det kändes för mig att kunna vara det. Hur skulle jag nånsin kunna cykla ensam ner till vattnet för att bada själv i havet? Hur skulle jag ens kunna fatta ett sådant beslut, att själv gå och bada?
Kanske var jag ett ovanligt icke självstyrt barn, eller så var jag bara ett barn? Nu känns det inte främmande längre. Jag fattar en massa beslut hela tiden. Men det har tagit många år att erövra den agensen. Att känna självstyret i kroppen. Ibland tappar jag bort det. Men jag vet att det finns där.
är klockan 06.48 och jag har varit vaken sedan klockan 04.50.
är det vitt (!) utanför fönstret. Vackra äppelträd inbäddade i snön. Efter en vårig påskhelg bestämde sig vintern för att påminna oss om att det bara är april.
gömmer jag mig under mitt rosa täcke, med stängd dörr inne i sovrummet. Har jag den välbekanta känslan av att aldrig någonsin vilja gå ut igen. En känsla av att vilja gömma mig i andra världar, de kreativa. Jag loggar in på Flickr och ser Vincent som har stulit månen. Känner den djupa lusten efter att öppna en gammal bild och redigera den till någonting magiskt, men vet att jag inte har tiden att försjunka i skapandet, inte nu.
längtar jag efter en riktigt fängslande feelgood/romance eller young adult bok. Något som bara fångar hela min uppmärksamhet och får mig att glömma allt som egentligen är oviktigt.
längtar jag tillbaka till landet- eller egentligen till vilken plats som helst med plats för kaffedrickande kombinerat med natur.
har jag ett seminarium imorgon men är hopplöst efter som vanligt. Senast löste jag det genom att stressplugga hela dagen innan, och jag blev godkänd. Brukar tyvärr lösa deadlines på detta sättet och eftersom det alltid går vägen lär jag väl fortsätta. Är bara så trött på stressen.
tänker jag på hur mycket jag behöver mitt skapande, och på hur svårt det är att få ihop det med övriga livet. Men så fort jag dyker in i att redigera en bild så stannar tiden och alla tankar på framtid och yrke känns plötsligt ganska irrelevanta. Efter en timmes fotoredigering känner jag ofta: det är ju detta jag vill. Det andra kan väl bara få vara försörjning? Det behöver inte vara mer än så.
finns så höga träd att småfåglarna nästan nuddar molnen. Det är ett evigt fågelliv och kvittret tränger in genom träväggarna. De små fåglarna störtdyker i dalgången, sjunker ner mot marken och tar fart uppåt igen, landar på en gran eller björk.
finns det utsikt åt alla håll. Skogen mot baksidan av huset. Dalen med den lilla viken, den röda stugan på stranden. Himlen är så stor här. Alla färger i pastell, precis mot vårens första dagar. På landet ser man skymningen och gryningen på riktigt.
blir det mörkt när kvällen kommer. Varje gång blir jag lika förvånad. Det är såhär kvällarna ser ut egentligen, bortom staden.
smyger jag iväg in i ett av de små rummen, för att blogga ifred. Jag kryper upp i den smala träsängen och lutar ryggen mot väggen med datorn i knät.
gör vi en skattjakt. Jag och barnens pappa klär ut oss. Barnen går med mormor och hittar ledtrådar. Först ett stopp i glashuset, sedan vidare upp genom skogen, förbi enorma granar som har fallit i senaste stormen (alldeles för stora för att få falla, de borde stå för evigt) till den gamla stugan högst upp. Där väntar jag i en blommig klänning och sjalett. Där ger jag sista ledtråden och sedan går vi ner och äter godis.
grillar vi hamburgare över en grillplats uppe på berget. Ettåringen kastar kottar i bäcken och femåringen hjälper till med allt möjligt: att bära lillasyster över den mossiga marken, hjälpa till att peta med pinnar i bäcken och att passa brasan. Stanna och passa brasan pappa! ropar hon när hon behöver avlägsna sig. Till sist går jag ner till huset för att vila en fot som gör ont. Jag dricker Earl Grey och äter undangömt godis medan jag scrollar på mobilen. Min femåring kommer nedspringandes till mig och berättar att de har hittat en död blåmes i skogen, att de ska begrava den och att hon ska skriva en dikt. Jag skriver ner hennes ord med blyerts på ett papper. Hoppas du får ett fint liv i det där hålet och Hoppas ingen räv kommer och tar dig. Sedan springer hon upp till de andra på berget för att uträtta begravningen.
På landet kan man springa själv i bergen. På landet äger man hela världen när man är fem år.
Jag sitter i min säng med en ljummen kaffe på nattduksbordet. In genom fönstret strömmar barnens röster från gården. Klockan är strax efter tio en lördag förmiddag.
Mina tankar virvlar som tankar gör mest, men efter en timmes stillhet har de börjat landa på marken. Som torra fjolårslöv som blåst upp i vårvinden och släppts ner igen, med en ny ordning.
Jag tänker på det jag tänker på mest: tvivel. Och jag längtar efter att denna del i mitt liv ska vara över. Detta långa kapitel av tvivel och ambivalens. Det har varit år av att bära på en tung väska, med ett bagage av gamla kläder som jag egentligen borde slänga. En känsla av att göra allting mer tungrott än vad det egentligen är. Att bära på hinder som egentligen kan sättas ned och glömmas bort.
För om något är jag trött på plan B, plan C och D och F och G. Varför måste jag bära på alla scenarior i mitt huvud? Varför får jag inte leva livet framlänges, som jag faktiskt gjorde en gång? Varför måste jag vara smartare än andra? Varför måste jag ta de perfekta besluten? Kanske är det okej att ta lite halvdana beslut framöver. Sådant som inte blir perfekt, men kanske inte heller katastrof.
Jag testar ett nytt förhållningssätt till alltihop: Kanske är det bara sådan jag är? Ambivalensen. Kanske finns det en fin sida av den också? Kanske är jag en sådan som kan tänka mig tusen saker, som är öppen för så mycket nytt att jag kan se mig själv i nästan vad som helst. En som har lätt för att lära mig nytt och som kan testa på mycket olika. En som har lätt för förändring men desto svårare för stagnation. En rädsla för att fastna, bli ofri, fångad.
Kanske är det en kombination av att vara bra på olika saker, vara öppen för nästan allt i tanken men samtidigt vara orolig för konsekvenserna och den egna tillräckligheten.
För hur ska jag orka ha ett jobb att gå till varje dag? Jag måste väl kunna jobba hemifrån, när jag mår som sämst, för att slippa sjukskriva mig. En rädsla att inte ha kraften, energin och orken. En insikt om mitt högkänsliga drag som i perioder fått för mycket plats. Det måste finnas en balans mellan att vara medveten om sina sensitiva drag och samtidigt inte hindra sig själv i onödan. Inte låta gamla utmattningar ligga i vägen för det nya som behöver få plats.
Insikterna finns inte i tanken, de finns i görandet. I att göra, ompröva, våga, inte våga och prova igen. Insikterna kanske kan skrivas fram med orden, med en kaffekopp i handen, men jag tror inte att det är här de görs. Jag tror att insikterna föds i mötet med verkligheten. Jag tror att nya vägar endast visar sig när man går på en väg. Det går inte att förutse saker så som jag en gång trodde.
Jag längtar efter en känsla av rörelse. Både fysisk rörelse- promenader och träning och dans. Men också mental rörelse. En känsla av att inte stanna upp och fundera. Utan istället göra.
En blogg är så mycket introspektion. Jag vet ju att det kan bli för mycket av det. Hur livet inte kan levas inuti en själv. Hur livet faktiskt levs utanför. I den riktiga världen. Men så länge jag ser till att befinna mig därute, så tänker jag alltid komma tillbaka hit.
(Jag tror det känns som att jag måste våga igen. Lätta ankar och se vart jag hamnar. Släppa ner den sten jag bär på för att se vart stegen bär när de får vara lätta.)
Stannar bilen intill en rondell i det lilla villaområdet. Öppnar dörren och går ut och gråter. Det är sommar i Oslo och jag kör bil i jobbet. Har egentligen ingen tid att stanna. Det är sommar år 2006 och jag är nog precis 21 år. Jag har ett norskt ID-kort och jag har just kommit tillbaka efter en resa till Sydamerika. Bor mittemellan Youngstorget och Grünerløkka i en lägenhet med två våningar och ibland nio personer. Efter gråten kör jag vidare. Det finns ingen tid.
På kontoret får jag instruktioner innan utfärd. En sittlift som jag aldrig har använt. Det ska gå att lista ut hur den fungerar när jag kommer fram, det är tydligen inte så svårt. En röd pärm med allas adresser och vad de behöver hjälp med. Olika hemnycklar och så bilnycklarna.
En kvinna som ska flyttas från rullstol till toalettsits. Jag försöker inge ett slags lugn fastän jag känner mig liten och rädd. Kvinnan jag ska hjälpa känner min osäkerhet. Jag snor liften kring hennes ben och under henne som jag tror att den ska vara. Jag börjar trycka på knappen som gör att liften hissas upp. Kvinnan blir rädd. Hon ropar på sin syster med panik i rösten. Hon gråter. Systern kommer ned för trappan och gör det istället.
Jag kör fel med bilen och behöver hjälp att hitta hem. En kollega kommer med sin bil och guidar mig tillbaka till kontoret. Jag får skäll när jag är tillbaka för att jag kommer in för sent. Alla andra har fått vänta på mig. Det kan inte ta så här lång tid Beata. Det är mellan 10-11 personer att åka till innan lunch, och lika många efter.
En kvinna som är över nittio år gråter varje gång jag besöker henne. Hon är så ledsen och längtar efter att dö. Det förklarar hon tydligt. Jag förstår precis vad hon behöver- hon behöver tröst och en hand att hålla i. Hon får det av mig, på ett ytligt plan. Men på insidan kan jag inte härbärgera någon annans känslor. Jag är full av existentiell ångest och det är för stort att samtidigt lyssna på en annan människas dödslängtan. En människa som levt så mycket längre. Hon leder mig till fönstret och pekar ut mot träden. Ser du stolpen där? frågar hon. Jag nickar. Och ser du trädet? Ja, säger jag. När trädets gren har vuxit förbi elledningen som går från stolpen, då hoppas jag att jag är död.
Jag är nog bara definitionen av fel person på fel plats. Jag förstår inte hur jag ska kunna hjälpa alla de här människorna. Jag förstår inte varför jag är så ledsen eller varför Oslo är fullt av svarta hål. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.” Men jag är vuxen nu, inte något barn som jag var när jag tittade på Allrakäraste Syster och lekte i mina fantasivärldar. Jag måste tjäna mina egna pengar och det är tydligen såhär folk gör.
De tre första dagarna går jag bredvid för att lära mig. Jag ska jag sätta på stödstrumpor på en som ligger ner. Benen är så gamla och jag känner mig så ung. Det är svårt att få på strumporna. Mycket svårare än jag kunde tro. Det är tungt att lyfta ett ben i taget och samtidigt krångla på en alldeles för tight strumpa. Hade jag inte varit en people pleaser som behövde jobb hade jag kanske satt ner foten någon gång. Krävt lite mer kunskap eller hjälp. Men det är sommar i Oslo och jag är sommarvikarie och hemtjänsten behöver verkligen folk. Jag behöver pengar och på allas instruktioner låter det hela tiden som att det inte är så farligt. Du förstår hur det fungerar när du kommer dit. Jag drar i de omöjliga strumporna och känner mig dum. Hur kan det vara så svårt att få på ett par strumpor? Till sist får jag upp strumporna till knäna.
I skymningen promenerar jag hem från jobbet med min kompis. Vi delar på ett headset som går till någon av våra iPods (eller var det en iRiver?). The Knife har precis släppt sitt andra album Silent Shouts och Like a pen är perfekt att gådansa till.
En gång får jag med mig en påse med gula plastkläder. Jag ska lämna mat till en kvinna med en extremt smittsam bakterie. Vi som jobbar måste ha skyddskläder på oss. Som vanligt får jag den röda pärmen där det står vilka jag ska åka hem till och en kort genomgång innan jag åker ut. Ta inte med dig nycklarna in i lägenheten. De kan tydligen bli smittade. Jag parkerar bilen utanför lägenhetshuset. Klär på mig de gula kläderna och munskyddet innan jag går in i trappuppgången. I efterhand känns det som ett påhittat minne. Hur den äldre kvinnan sitter långt in i sin lägenhet, ensam invid ett fönster. Hur jag klampar in som en utomjording i plast och lämnar hennes mat. Två världar som snuddar vid varandra men som aldrig möts. Hur jag sedan tar handdesinfektion på nycklarna, slänger kläderna och kör iväg till nästa person med bilen.
Efter ungefär tre veckor går jag upp till chefens kontor och storgråter. Hulkar fram att jag inte klarar av detta och vill sluta. Den manliga chefen ser snäll och lugn ut. Jag får sluta direkt och jag jobbar inte ens klart för dagen.
Sharpen my body like a pen Come on I need to show it Something too small for a lense If I rub it if I wipe it
Och så lägger sig lugnet över lägenheten. Familjen flög ut och jag sitter i den gula fåtöljen med en filt över benen och kaffe på bänken bredvid. Klockan tickar plötsligt väldigt högt. Jag ska iväg om en timme och jobba och så kom denna oanade ocean av tid. Jag hör en fågel sjunga ända in till mitt hörn i lägenheten. Hon som är fem år ska spela handboll och hon som är ett år fick följa med. Själv ska jag ta bussen under den mulna himlen och göra något annat en stund.
Jag läser lite från min blogg 2017. Året då jag hade hoppat av audionomlinjen och sedan påbörjade min mest förvirrade resa. Så många inlägg (för att inte tala om övriga dagboksanteckningar) som jag skrivit här på bloggen om att bestämma sig. Allt det där har liksom lagt sig, själva stressen över hur det ska bli. Tror det började bli lite lugnare när jag fick barn.
Funderar över hur orolig jag varit över besluten, över det som kan bli rätt eller fel. Allt det där har handlat om en inre stress, en brist på tillit inför att livet löser sig, att jag kan lösa det. En brist på tillit till min egen förmåga att klara av saker och en oro över ekonomi. En slags inre trygghet som inte funnits där, men som jag nu de senaste åren lyckats bygga upp igen.
Imorgon är det ett år sedan min farmor begravdes. Åkte bil i två timmar med bebis som just fyllt tre månader. Jag minns snön, och regnet, de kalla vindarna i fjolårets mars. Det blir varmare i år. Jag tror det. Luften har redan varit mild och vädret snällt.
Om hjärtat vill brukade min farmor säga. Hon menade att det där initiala tvivlet som man känner, det försvinner aldrig. Man kan inte lura sig själv. Svårt råd att få, när man tvivlar hela tiden! Men det handlar om att skilja på tvivlen. Oro är en annan sak- att tvivla pga brist på självtillit, oro för utgång mm. Det finns alltid något att tvivla över i varje beslut. Det handlar om ett djupare tvivel, ett själens tvivel som är bortom hjärnans försök till kontroll. Jag om någon vet ju att det är viktigt att våga trots tvivlet också.
Så jag är otroligt försiktig med detta råd i mitt yrkesliv eftersom det skulle innebära att jag låg kvar under täcket varje morgon om jag skulle lyssna till mitt hjärta (haha). Det där pratade vi mycket om, min farmor och jag. Det handlar inte om att hela tiden lyssna in vad man vill i stunden- då blir ju ingenting gjort! Utan om en djupare vilja. Någonting som viskar bortom vardagen. För vardagen, den måste man få ihop.
Jag fortsätter mina existentiella fikor ensam, utan farmor. Vi som brukade ses på olika caféer runtom i stan och prata. Ibland blev det fem timmar. Ibland blev det te hemma hos mig eller henne. Lika länge. Att hon orkade lyssna på alla mina kval! Och vad jag älskade att lyssna på hennes livshistorier, om kriget på 40-talet, om uppväxten och föräldrarnas olika temperament och om hur man inte alls blir en vis buddha bara för att man blir 80 år. T.ex kan man vara nykär och pirrig även då, känna komplex över en rullator eller hörapparat. Fundera över kärlekssaker som Ska vi flytta ihop eller inte?
Nu kan jag höra hennes röst och vad hon skulle säga i olika situationer. Jag vet hur hon skulle råda mig och det känns fint. Till sist har jag ju insett att mitt förhållande till livet- att reflektera och ifrågasätta allting hela tiden, är en del av den jag är. Jag är glad att jag på något sätt lyckas parera vardagen ändå. Det praktiska.
sitter jag i vårt vårljusa kök och kisar, solen reflekteras så starkt mot de ljusa husfasaderna mittemot.
dricker jag Grönt Te Vanilj från Garant.
sitter min femåring med min mobil i soffan och spelar Barbiespelet, medan min ettåring sover i stora sängen.
funderar jag över Internationella kvinnodagen (idag) och att jag läste om hur det går bakåt på så många platser i världen, och hur tydligen bara en av fem unga idag vill kalla sig feminist.
har jag ett litteraturseminarium på måndag som jag verkligen skulle behöva klara, men det är mycket text kvar och så lite tid över till plugg. Hade varit skönt att slippa göra om det senare. Av egen erfarenhet vet jag att mirakel kan ske på detta plan i mitt liv, då jag plötsligt blir hyperfokuserad och ägnar natten åt allt det som sopats under mattan fram till deadline. Vi får se!
läser jag En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong. Vacker och drömskt skriven.
funderar jag över de raljerande texter jag läst om Högkänslighet på sistone. Jag har en hel del drag som fått mig att ”identifiera” mig som högkänslig och det är verkligen ingenting jag gör för att verka intressant eller speciell, som en skribent hävdade i GP. Enda anledningen att jag läst på om detta (och en mängd olika personlighetsdrag) är ju pga besvär i livet, saker som gett mig känslan av att vara mindre kapabel än andra i vissa lägen. Det är inte direkt något att vara stolt över. Blev faktiskt irriterad av hur raljerande den där texten var. I en mapp på min dator ligger nu ett dokument med titeln ”Till de högkänsligas försvar” men jag är alldeles för konflikträdd för att skicka den haha. Kanske lägger upp den här istället.
har krokusar och andra vårblommor plötsligt slagit ut i rabatterna på vår gård. Idag är det vår i Göteborg!
Det blir så lätt att jag jämför mig. Dras med i passionens virvelvind. Fotokonstens magiska värld. Men efter flowet och inspirationen går jag sedan vidare till jämförelsen, till de som kommit längre och som fortsatt gå. Inte gjort som jag- tagit en paus och fokuserat på annat.
Min själ är nog oerhört långsam? Jag måste liksom pausa och vänta in den i åratal.
Min själ är nog oerhört skör. Men borde inte alla själar vara det? Är det helt enkelt i skölden det ligger- i bristen på motståndskraft?
”Story time”
Men vet ni, jag är för gammal nu. För gammal för att ”aldrig ge upp” och försöka bli något som jag inte är. Konstvärlden var för hård för mig (iaf delar av den, speciellt min gamla skola). Jag var helt enkelt inte rätta virket (för folk är tydligen det?). Jag sörjer det ibland för jag hade så stora drömmar. Men jag orkar inte ändra på mig mer. Om konstvärlden var för hård så är i alla fall konsten mjuk. Den konst jag livnär mig på (obs själsligt! Jag lyckades ju aldrig bli så värst entreprenörig) är mjuk och drömmig och snäll. Inte analytisk, politisk, strategisk, kritisk osv. Inte som konstskolan. Inte som kritikerna.
Bild från ca 2011/2012 i färd med att fota självporträtt i skogen.
Jag har sörjt att jag blev nedbruten. Att jag inte kunde stå emot. Men i år fyller jag trettionio! Och jag har nog för mycket självrespekt för att tycka att jag borde reagerat annorlunda. Livet händer liksom. Det är som det är. (Inser att detta kan tolkas som en offermentalitet-inställning? Men jag ser det mer som att det faktiskt är viktigt att acceptera de nederlag vi möter, och att alla motstånd inte går att överbrygga som vi skulle önska och vilja.)
I starten på HDK-Valand.
Och en grej har nog växt fram det senaste decenniet: meningsskapandet. Jag får aldrig meningslösa känslor längre, som jag kunde ha då för tio år sedan. Jag har hittat meningen inuti och en del i detta är att jag möblerat om i mina inre värderingar. Fattat att konsten och skapandet (det visuella, musiken, texten) är livsviktig för mig. Men inte livsviktigt för mig att tjäna pengar på. Jag behöver inte ”driva en enskild firma” eller jobba som ”professionell fotograf” för att känna värdet av skapandet. Det bär jag ju med mig, varje dag.
”The room”- en av bilderna om mitt ständiga tema isolation/integritet.
Och erkännandet, vad hände med det? Kanske har jag fått det i mitt fotograferande, och känner inte att jag behöver det mer? Det största erkännandet jag kan få är nog att ett galleri vill ställa ut mina bilder och att folk dessutom köper bilderna. Sedan kan det gå tio år mellan gångerna (okej hoppas inte!) för själva essensen är ju det viktigaste- att jag har lyckats förmedla ett budskap till någon som tar emot det. Precis som denna blogg. Ja jag kan nog känna samma känsla när jag delar ett instagraminlägg. Så kanske handlar det inte ens om att få ställa ut på ett galleri? Kanske handlar det om att skapa något från sitt inre och sedan dela det med andra. Där finns mening.
Framför utställning på River City Gallery 2021.
Det jag har kvar är nog mitt självvärde. Det där som ger mig rätten att sätta mina egna begränsningar fullt ut. Att få känna ett värde i min existens, trots mina perioder av ensamvargande.
Men nog har jag varit bra på att lämna, när världen har varit taskig, och det är jag glad för!
Det senaste decenniet fick sig en liten dikt såhär på kvällskvisten, rakt från hjärtat med rim och allt:
Så är det juldagen och jag ligger i min säng medan det största barnet sover och det minsta är uppe i köket med sin pappa. Tjorven ligger med mig i sängen och jag har en halv kopp kaffe kvar. I går firade vi en jul här hemma hos oss, i lägenheten uppe på berget. En alldeles mysig jul som var som inga jular varit förut, men som blev finare än jag vågade hoppas. En alldeles för liten julgran i plast och alldeles för många julklappar. Stuvad grönkål, rödkål stekt i sesamolja och ingefära, broccoligratäng med ost på, gräddig potatisgratäng och stark inlagd tofu. Ett gott Petit Chablis och så julmust och äppelmust. En saffranspannkaka med kaffe. Kalle Anka, tomtebesök och lek med nya julklappar- man kan slå ner bollar i ett hål, byta kläder på en docka, köra en dockvagn, måla fram magiska dinosaurier, prova sina nya skridskor, sätta ihop ny modellera, fråga vem som vill komma o bli tatuerad med de nya tatueringspennorna.
Sedan, efter maten, ett nytt frågespel om kroppen och tunntarmen är tydligen 6 meter lång! Efter frågorna känns det som att halva kroppen består av magen och jag tänker genast att jag borde fasta snart. I soffan ser vi på Astrid Lindgrens jul och det är alldeles perfekt. Det regnar utanför och jag dricker andra halvan av mitt vinglas liggandes i soffan. Min femåring är fortfarande vaken och allting är på ett annat sätt. Dagen innan julafton- sorgen är bortblåst och jag andas ut och allting känns tryggt med barndomssagorna om Kajsa Kavat, Nils Karlsson Pyssling och Saltkråkan.
Så firar jag min 38:e juldag idag och tänker på alla de jag en gång varit, de personer jag har i mig som såklart är samma men ändå omformats så många gånger. Under åren karvas identiteter fram och jag har haft en del sådana. De har kommit, stannat ibland i minst tio år, och sedan, lite obemärkt, runnit av mig. Det är läskigt att det är så, hur jag kunde vara bombsäker som 23-åring och nu, 15 år senare, lägga drömmarna på hyllan. Men det är nog också helt normalt. Skönt att kunna släppa, men väldigt svårt. Vikten av att våga bläddra i boken när det är dags, avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt, inte bara stanna kvar mitt emellan.
År 2023 har jag lärt mig att saker kan vara på så många sätt. Konstellationer kan omformas och bli bra på nya sätt. Sorger kan rangordnas utifrån sin aktualitet, allting är relativt. Plötsligt flyttas tacksamheten till andra saker, sådant som jag förr har tagit förgivet.
2023 har jag lärt mig hur snabbt saker kan förändras. Hur det var på ett sätt men sedan blev på ett helt annat.
Ingen dikt passar nog bättre för mitt 2023 än denna:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.
Alf Henriksson
God fortsättning och tack för att du läser! Hur var din jul i år?
