I början av det här året bestämde jag mig för att våga vara vilse. Det var någonting jag behövde. Jag behövde lyssna på den lilla rösten långt inne som ropade någonting. Därför tog jag ett uppehåll från min utbildning. Nu efter sju månader har jag insett att den rösten var tvivel. Och att tvivlet alltid kommer att finnas där. Jag kommer aldrig att bli av med mitt tvivel. Frågan är vad jag gör med livet under tiden. Jag vill inte sitta på en bänk och se hela mitt liv spelas upp framför mig, medan jag sitter ner och inte vågar ta ett endaste steg.
Jag ångrar aldrig någonting som jag har gjort, men i detta fallet är det nära. I efterhand önskar jag att jag hade stått ut i mitt tvivel och min ångest. Att jag inte hade gått in i känslorna. Att jag hade haft is i magen; inte följt mina känslor. Det är inte alltid bäst att följa känslorna, inte när man är som mig som känner miljoner saker på en dag. Skulle jag följa mina känslor hela tiden skulle jag ändra mig varje dag. Jag skulle inte våga göra någonting och jag skulle helst ligga under en filt på soffan hela dagen. Gömma mig för världen.
Men så får jag den där känslan att jag vill leva. Jag vill inte tänka, fundera, tvivla, leta. Jag vill vara. Jag vill vara mitt i livet. Jag vill leva livet medan jag lever det. Jag vill våga göra misstag. Våga bestämma mig för en sak för att upptäcka tio år senare att jag gjorde helt fel. Våga fatta helt egna beslut som ingen annan har något att säga till om. Jag är så trött på att vara rädd! Trött på att vara rädd för att fatta fel beslut, för att livet ska bli helt fel.
Och vet ni en sak? När hemska saker väl händer, då kan jag hantera det. Jag hanterar mycket hellre verkliga mardrömmar än alla mina mörka demoner. Det finns inget värre än mina skräckhistorier som viskar hemska ord till mig men som aldrig visar sig för mig. Att leva med en rädsla för framtiden. En abstrakt oro som sätter käppar i hjulet och gör att jag inte vågar leva.
Jag är så trött. Jag är så trött på att inte få vara i mitt liv. Jag vill inte vara kidnappad av min framtid längre. Snälla livet ta mig tillbaka. Ta mig i anspråk och gör så att jag inte hinner vara rädd.