Det värsta är oron

oro

Det är så otroligt lätt att rädsla kommer i vägen. Så fort jag vågar landa lite, känner att jag har koll på mitt liv, så snirklar sig oron fram. Den tar sig in under huden. I den veckade hjärnan. Den rör sig i mitt blodomlopp. Oro är inte längre något som kommer och går. Den är en del av mig.

Jag vet att det finns många som lider mycket mer än mig. Jag kan fortfarande gå emot min oro. Den paralyserar mig inte. Jag vågar faktiskt göra saker.

Som att ta ett uppehåll från skolan i början av året fastän det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter.

Som att börja på ett nytt sommarjobb trots att mitt inre skrek att jag inte kunde passa där och borde skriva till dem att de gjort ett misstag som anställde mig.

Nu måste jag återigen ignorera mina rädslor och våga ta ett beslut. Jag ber oron att lämna mig ifred. Jag viskar till mig själv att oron har fel. SÅ hemskt som oron säger kommer det aldrig att bli.

Och jag vet att när de riktiga katastroferna kommer då klarar jag det. Men oron förstör så mycket på vägen.

Ett vanligt liv

ett vanligt liv

Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt. Jag hade kämpat på med mitt foto i många år och utsatt mig för flera situationer som resulterat i konflikter och mer kritik än jag kunde hantera. Dessutom hade jag ett extrajobb med stor press, samt flera andra saker på gång samtidigt: en komvuxkurs vid sidan av min konstnärliga heltidsutbildning, fotouppdrag, extrajobb, jobb med en videokurs och min första soloutställning. Allt samtidigt! Jag var så trött på att sträva och kände mig splittrad. Grät och ville bara ligga under en varm filt och få känna mig trygg.

Mitt i allt detta började en helt ny känsla växa inom mig. En längtan efter Ett vanligt liv. Ett sånt där liv som jag fick för mig att alla andra hade. Utan krav på att prestera konstnärligt. Utan krav på att komma någonvart. Att bara få vara. I nuet. I vardagen. I vanlig ordning idealiserade jag ju såklart det där med vanligt liv. Men just då såg jag det som min högsta dröm att få ha ett ”vanligt” jobb och en vanlig vardag.

Därför startade jag en blogg med namnet ”Ett vanligt liv”. Bilden längst upp är en header jag hade för den bloggen. Tanken var att dela med mig av ett helt vanligt liv. Min vardag och de små stunderna mellan jobb och skola. Jag bloggade inte så länge på den bloggen, men den betydde ändå någonting för mig.

Nu i efterhand kan jag se att min starka känsla för det där vanliga livet var en reaktion mot att i många år ha rört mig i konst- och fotokretsar där alla strävar efter att vara speciella och att göra speciell konst som helst sticker ut. Hela den kreativa världen handlar ju på ett sätt om att inte vara vanlig. Den handlar om att vara unik.

Och vad är ens ett ”vanligt” liv. Finns det? Det jag längtade efter var ju egentligen en paus från prestation och krav. Att bara få vara den man är utan omskrivningar. Men prestation och krav finns ju överallt, även på ett ”vanligt” jobb. Idag, två år senare, har jag en mer balanserad syn på detta. Jag vet att jag behöver alla delar i livet för att må bra. Jag behöver utmana mig själv kreativt och våga visa det jag gör. Men jag behöver också en stabilitet och grund som gör att jag kan vara i vardagen utan oro och njuta av de små vardagliga stunderna.

Här är en mobilbild som jag tog när jag satt på café och skrev på den här bloggen:

Jag minns att jag bara ville fly in i min bubbla och absolut inte åka iväg till jobbet efteråt. Döpte inlägget till Flyktkaffe.

Såhär skrev jag på bloggen:

Jag orkar inte längre ha några ambitioner. Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva. Bara vara precis just mig.

 

Saker som är fint just nu

saker

Att jag har en rosa dator med en narval på <3 Matchar dessutom mitt palettblad där bak i fönstret.

saker

Att sitta precis här, invid fönstret, i mitt arbetsrum. Titta ut på träden, dricka kaffe och redigera bild <3

 

saker

Att hitta nya underbara tecknare. Som Malin Granroth.

saker

Sån här fin pepp i mitt instagramflöde.

 

saker

Sweatpants and coffee som alltid lyckas peppa mig <3

saker

Komma på att man kan dricka koffeinfritt kaffe om man inte vill få i sig för mycket koffein. Sitter just nu med en kopp koffeinfritt snabbkaffe.

Nu ska jag snart byta om och sedan gå ner till mamma för lite middagsmys. Hoppas ni får en fin kväll <3

How gracefully you let go of things not meant for you

”In the end, only three things matter:

how much you loved,

how gently you lived,

and how gracefully you let go of things not meant for you.”

-Buddha

gracefully

Ville bara skicka en hälsning från ett blött Strömstad. Igår fyllde min svärmor år så det var god mat med vänner, kaffe och tårta och dragspelsmusik. Idag sov jag till klockan tio. Det har regnat hela förmiddagen och Tjorven vill inte gå ut. Det blåser och är så höstigt. Vi har sett reprisen av Vår tid är nu. Ätit chips som blev över från gårdagen. Ikväll åker vi tillbaka till stan igen. Kanske köper lite godis och lyssnar på radio i bilen.

Decidophobia, nöjda sticklingar, solresor och bokäventyr i Neapel

Jag tänkte vi kunde se på lite vardagsbilder från de två senaste veckorna. Mest från mina stories på både blogg- och fotoinstagram!

Decidophobia

Jag fick brev från mitt print-ställe med två provutskrifter.

Decidophobia

De såg jättefina ut och jag blev glad. De ska till ett företag i Stockholm.

Decidophobia

Jag var hemma hos mamma på söndagsbrunch och fick med mig lite murgröna hem. Så nu har jag en stickling som jag hoppas ska bli lika fin…

Decidophobia

… som denna! Så himla häftigt att den här tog sig och redan blivit så stor! Nu gäller det att få den att trivas men den har en stor fin kruka i alla fall!

Decidophobia

Jag fick vara i värmen med mamma i några dagar. Åka båt och vandra på en ö i solen. Smeta in solkräm och bada i havet och smaka salt på läpparna.

Decidophobia

På resan läste ut första delen av Elena Ferrante och fick superlust att börja på andra delen direkt. Ska låna den snart!

Så var det. Resten av skolåret var Lila fullkomligt ointresserad av vad jag gjorde i skolan. Och när jag frågade vilka böcker hon lånade på biblioteket, vad hon läste, svarade hon i hård ton: ”Jag lånar inget längre, jag får ont i huvudet av böcker.”

Ur Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Sida 185.

Decidophobia

Kom hem och njöt av den höga friska höstluften bland vackra färger.

 

Decidophobia

Hittade denna artikel och insåg att jag har decidophobia. 100 % relaterbar gif!

 

Decidophobia

Bonuspoäng för att jag även provat rullskridskor vilket fick mig att lägga upp denna story och till och med byta profilbild på min privata instagram 😀

Decidophobia

Igår vaknade jag med gårdagens smink och gjorde en liten söndags-boomerang bara för att!

Decidophobia

Någon mer som känner igen sig?

Idag åker jag till Strömstad för att fira min svärmor som fyller år. På onsdag och torsdag väntar lite foto-jobb. Annars tänkte jag fika med en vän, läsa ut Kazuo Ishiguros bok Begravd jätte och försöka få lite saker gjorda i mitt företag.

Vad har ni för planer i veckan? Kram på er och TACK för att ni läser <3

Tre fina inlägg: Ursäkter, morgontrötthet och att inte alltid älska att göra det man älskar.

The sting of failure is lessened when you don’t take failure as a statement about yourself or your potential.

tre fina inlägg

Go kväll! Här kommer tre fina inlägg som jag tycker att ni ska ta del av:

Först ett inlägg om att hitta på ursäkter för att inte riktigt försöka. Det första citatet är från denna artikel. Känner tyvärr igen mig lite väl mycket:

A good place to check: Where do you want to be doing well, but consistently find yourself not putting in any effort?  Sometimes self-handicapping just crops up as not trying.  I will fail, so I won’t work on it at all.  That’s the “deliberate lack of effort.”

Jag tror att jag har hamnat här lite med mitt fotograferande. Har liksom stannat upp, vågar inte riktigt försöka mig på de där bilderna som ligger och gror i mitt huvud. För det känns lättare att inte försöka alls. Lättare att inte försöka skapa en bild än att skapa en bild som blir dålig. Lättare att inte försöka skapa en bild än att skapa en bild som jag blir nöjd med men som någon annan tycker är dålig. Jag är så fruktansvärt dålig på att ta kritik. Det går rakt igenom mig och liksom bränner hål. Hur sjutton tar man sig ur det?

tre fina inlägg

Lizette skrev ett inlägg som verkar vara specialgjort för mig haha! Hon tipsar om hur man kan göra det lättare för sig att komma upp på morgonen. Jag är sämst i hela världen på att gå upp. För det första lägger jag mig alltid för sent i någon slags desperat känsla av att jag inte vill att dagen ska ta slut (för då måste jag ju gå upp snart). För det andra snoozar jag alltid. Jag blir alltid stressad på morgonen och måste springa vart jag än ska.

Bonustips för kaffejunkies: ställ en timer på kaffegbryggaren så att den är klar när du vaknar och du kan få ditt livselixir så fort du klivit upp. Självklart kan du även ta med dig det i en mugg på väg till jobbet och spara tid!

Älskar detta bonustips! Har drömt länge om att fixa med timer.

tre fina inlägg

Mark Manson skriver genomtänka texter som väldigt enkelt förmedlar budskap kring livets psykologiska dilemman. Jag gillar många av hans texter, och idag stötte jag på Find what you love and let it kill you:

”Doing what you love is not always loving what you do. There’s an inherent sacrifice to it. Just like choosing a spouse, it’s not choosing someone who makes you happy all the time, it’s choosing somebody who you want to be with even when they’re pissing you off.”

tre fina inlägg

Jag hade faktiskt en idealiserad bild av att vara fotograf och konstnär innan jag själv gav mig in i det. Det var mycket mer stressande att ta uppdrag än vad jag hade trott, och all frihet som jag drömt om var väldigt tärande för mig som har nära till ångest och oro. Men eftersom jag älskar det jag gör känner jag faktiskt hela tiden att det är meningsfullt. Och det är väl just det han menar; att man ska hitta någon som är meningsfullt även när det är som värst.

Jag tycker man ska vara lite försiktig med hela ”Find your passion”- trenden. Det blir lätt överdrivet. Det viktigaste är att vi mår bra och får ha ett meningsfullt liv. Att brinna för något kan lätt blir lite maniskt, så det är en balansgång.

Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar

fidget spinner

Jag sitter på café med en flat white bredvid mig. Mittemot står kaffekvarnen och mal bönor. Mjölkångorna pyr upp över disken. Lunchrusningen är över men här är ändå massa folk. Tjejerna som jobbar är så trevliga. Deras ögonbryn är perfekt målade i olika bruna nyanser och de har håret i en stram tofs. Jag tror att en är ny på jobbet för hon är varm och snäll och ropar ”Ha en jättefin dag” efter den sura tanten som går ut för att de inte hade någon paj. Vem orkar vara så trevlig? Jag har i alla fall sminkat mig och har mina vinröda byxor på mig. Känner mig fin. Kanske ger jag sken av att vara en flådig frilansare med min rosa dator?

Fast egentligen vet jag ju inte vad håller på med. Vet inte i vilken riktning jag ska gå. Mitt huvud är en karusell. Antingen hoppar jag på mina audionom-studier igen eller så börjar jag en distansutbildning till bibliotekarie. Två helt olika skolor som symboliserar olika saker för mig.

Vad ska jag välja?

Jag gör otaliga personlighetstester. Skriver samma tankar om och om igen i dagböckerna. Läser artiklar, blogginlägg, böcker. Tror att jag bestämmer mig. Ändrar mig. Bestämmer mig igen. Känslorna är ett tjockt trassel och jag kommer inte framåt. Hur kan en människa vara såhär förvirrad?

Så jag tar mig ut. Utanför lägenheten i den kyliga höstluften. Håller om mig själv för att hindra blåsten från att vina in under jackan. Vilar ögonen på gula höstlöv som lossnar ett efter ett. Andas in och ut och låter världen svepa iväg mig ett litet slag. Värmer mig inne på ett café och drömmer mig bort bland doften av chailatte och varm choklad. Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar. Något måste stanna mig snart.

 

Mitt ledord för hösten är lust

Hej på er! Här är en bild som jag har redigerat från i helgen. Tanken när jag kastade löven var att jag skulle använda en separat bild på löven att klippa in framför eller runt mig som jag nu har gjort här. Det var så roligt att bara springa runt i skogen och fotografera utan prestation. Jag måste verkligen bli bättre på att fotografera på det sättet. Att fånga lusten.

ledord

Mitt ledord för den här hösten är lust. Jag hoppas på att oktober ska bli en månad där lusten får styra. Att tillåta lusten att finnas med, varje dag. Att ge den plats och inte kväva den. Inte lägga kedjor på lusten genom att villkora den med krav på prestation. Lust har ingenting med prestation att göra.

Har ni något ledord för hösten som ni skulle vilja fokusera på?

 

En helg på landet med fotolust och färgsprakande natur

 fotolust

I helgen har jag varit med mamma på landet. I lördags sov jag till kl nio, tassade runt inomhus och drack kaffe i flera timmar tills vi drog på oss varma kläder och gick ut för att leta svamp. Hittade massa trattkantareller och gula kantareller. I år är första året jag har lärt mig att njuta av att plocka svamp. Har äntligen fattat charmen med det och blir så avslappnad av att vandra runt i timmar, titta ner i mossan och känna spänningen när det kanske skymtar något gult bortom stenen!

 fotolust

I söndags tog jag med mig kamera och stativ upp till en glänta för att ta bilder i skogen. Jag fick tvinga mig själv men innerst inne ville jag verkligen gå ut och fota. Jag letar fortfarande efter min fotolust. Den försvinner så lätt men den har börjat komma allt oftare. I den här gläntan tog jag en hel drös med självporträtt där jag stod stilla, slängde med håret, sprang och kastade löv i luften.

 fotolust

När jag krafsade ihop alla löven från marken var mitt hjärta dubbelt så stort och jag skrattade nästan högt för mig själv och tänkte: Detta älskar jag att göra. Jag älskar att kasta blöta löv i luften och hoppas på att de kommer med i bild.

fotolust

Kasta kasta!

fotolust

Böjer mig ner för att plocka upp löven. Till historien hör att jag hade glömt min fjärrutlösare hemma så jag fick springa med tio sekunder mellan kameran och platsen där jag hade satt fokus. Himla kul!

fotolust

Och en av bilderna fick bli en springbild. Jag älskar att fota när man springer mot något. Som jag gjort här och här till exempel.

fotolust

Den senaste månaden har jag tänkt mycket på lust. På att jag vill hitta tillbaka till min lust. En väg till det tror jag är genom att släppa prestationer. Eller att hitta en lust i presterandet. När jag ska ta en bild vill jag såklart att den ska bli fin och bra, men jag övar hela tiden på inställningen att det viktiga är att det är roligt när jag fotograferar, och att jag vet att det lika gärna kan bli ”dåligt”. Och det är okej! Jag har hur många bilder som helst som ligger och dammar på olika hårddiskar för att de inte blev som jag tänkt mig. Men någonstans tänker jag att det viktiga är att vara i rörelse. Att inte stanna. Att låta kreativiteten fortsätta på ett eller annat sätt. Och därför älskar jag att bara fota svamp eller grenar också, som ett sätt att släppa prestationen och bara fånga det jag ser.

fotolust

Jag har förresten startat ett instagramkonto för min blogg som ni kan följa här. Tänker att jag lägger upp lite mer vanliga bilder där så får mitt fotokonto vara för mina konceptuella bilder. Nu ska jag ge mig ut i den strålande solen! Hoppas ni får en fin start på er vecka. Kram!

 

Just nu-listan. En lista om vad jag gör just nu!

Tyckte det var dags för en just nu-lista igen 🙂

just nu

Just nu…

har jag druckit kaffe under äppelträdet på vår gård och lyssnat på fåglarna.

är jag lite nedkyld efter att ha suttit utomhus i skugga.

har jag hällt havremjölk i kaffet.

har jag en ledig dag framför mig men ska ordna med några fotoutskrifter åt en som vill köpa.

har jag årets nobelpristagare i litteratur på bordet bredvid mig och tänker att jag kanske borde avsluta den där boken som jag började på för ett halvår sedan?

just nu

känner jag mig ganska lugn.

har jag lyckats hålla mig från att älta min framtid alltför mycket. Försöker tänka att jag redan tagit ett beslut och inte behöver fundera mer.

tänker jag varannan minut: jag borde ge mig ut och springa. jag borde komma igång.

läser jag första delen i Elena Ferrantes bok-serie.

just nu

tillåter jag mig själv att drömma mer än jag har gjort sedan 2015. Inser hur viktigt det är att hålla en plats fri för drömmar inom sig själv. Utan krav på prestation eller mål. Låta drömmarna flöda och må bra av att se vackra saker framför sig.