Showing all posts in Personliga tankar

In Personliga tankar

Att följa sin dröm- ska man verkligen göra det?

Author beatarydenPosted on 13 Comments

Ska jag följa min dröm?

Det självklara svaret på den frågan är såklart ett Ja. I dagens samhälle är det riktigt hett att följa sin dröm. Vi avgudar människor som ”går sin egen väg”, ”Är unika” ”Vågar vara sig själva”. Människor som inte bryr sig om vad andra tycker och är säkra i sig själva. Men tyvärr gäller detta bara människor som faller inom normen. För samtidigt avgudar vi effektivitet, pengar, status och kändisskap.

Vi lär oss att vi ska drömma om stora rena hus som vi inte kommer ha tid att städa. Vi lär oss att vi ska drömma om nya bilar som skiner på uppfarten och morgnar med kaffe från en mörkt färgad espressomaskin. Reklamen finns numera överallt och den bränner fast konsumtionen på våra näthinnor.

dröm, följa sin dröm, ska man följa sin dröm, att följa sin dröm

Till och med när vi blundar ser vi saker framför oss. Grå soffor under ett berg av designade soffkuddar. Raka linjer i form av soffbord, lampor och minimalistiska guldljusstakar. Att vara sig själv verkar hänga samman med att vara lite avslappnat snygg, ha en unik, men inom ramarna trendig, stil, ägna sig åt sin passion men trots det ha pengar över till bilar, resor, shopping.

Jag drömmer om tid. Min dröm är att ha tid. Tid till min fotokonst och tid till mina reflektioner. Tid till naturen och att bara vara. Tid till lugn och ro. Jag tror att vi behöver vidga begreppet ”Följa sin dröm”. Det handlar inte bara om vad man ska jobba med. Det handlar inte bara om vad man gör. Det handlar om livet. Det handlar om vad man är beredd att lägga sin tid på.

Jag kan drömma om ett hus vid havet. Jag kan drömma om att ha råd till regelbundna frisörbesök. Men jag vet vad mina drömmar kostar. De kostar tid. Tid som jag inte är beredd att offra på saker som får mig att må dåligt. Tid som jag inte vill slösa bort på sådant som ger mig känslor av meningslöshet. Jag vill inte gå till ett jobb som jag inte tycker om bara för att kunna gå till frisören. Jag jobbar hellre mindre och klipper mig själv. Jag jobbar hellre deltid än bor i ett hus vid havet.

dröm, följa sin dröm, ska man följa sin dröm, att följa sin dröm

Att anpassa sina drömmar. Jag har lärt mig att anpassa mina drömmar efter hur jag är som person. Jag vet att jag inte orkar med ett tempo som är för högt, för intensivt. Jag är inte skapad så att jag klarar av alla krav som konsumtionen ställer på oss. Därför drömmer jag inte om ett modernt, vitt hus, för det kommer jag aldrig ha råd med. Men jag drömmer om ett litet hus. Någonstans där jag har råd att bo.

Så svaret är Ja. Du ska följa din dröm. Men du ska inte följa vilken dröm som helst. Du ska inte följa reklamens dröm. Du ska inte följa den drömmen som kräver av dig att du gör avkall på dig själv, på den du är, på det som är du. Du ska följa den drömmen som kommer inifrån.

Jag drömmer om ett liv som går i samklang med den jag är. Tänk att det ska vara så förbannat svårt.

In Personliga tankar

Era fina kommentarer

Author beatarydenPosted on 8 Comments

Jag tänkte lyfta upp några fina kommentarer jag har fått här på bloggen under Mars månad:

Charlotte, som har en fin blogg jag precis upptäckt, skrev en underbar kommentar på mitt inlägg om att acceptera sig själv:

I prinsippet kan en alltid gjøre noe bedre, men bra nok er bra nok. Om ikke ting blir dysfunksjonelt og til hinder for en så synes jeg en skal være fornøyd med det jeg. Om en skal jobbe alt klart – så blir en vel aldri klar…

Wilda kommenterade mitt inlägg om att längta hem:

Jag känner igen den känslan från förr och jag trodde alltid att det var en plats, eller ett sammanhang jag sökte. Tills jag, som du också skriver om, hittade mig som min allra bästa vän och landade hemma i mig.

Maja kommenterade långt och tänkvärt om mitt inlägg att lyfta varandra:

Det viktigaste, som du säger, är väl bara att vi försöker avancera hand i hand med empatin och perspektivet att vi är ett med de andra i deras kamper. Att vi varit där, vi med. Om inte annat att DE är där och att det är rättfärdigande nog och att vi mycket möjligt också hade varit där om vi levt en annans liv.

Jag måste också visa ett underbart inlägg som Ida har skrivit på sin blogg. Hon läste mitt inlägg om att acceptera den man är och hon skriver egna reflektioner om detta på sin blogg:

Jag mår på riktigt dåligt om jag inte får vara ensam tillräckligt mycket. Jag blir trött, sur och får ångest. Det ända som hjälper är att vara ensam. I perioder försöker jag trycka undan detta. Är social och umgås både här och där. Slutar lyssna på mitt inre och min kropp och bara kör. Gör det som jag tror andra förväntar sig. I många år har jag funderat på varför jag inte har mera vänner. Att jag nog borde vara mer social och skaffa en större umgängeskrets. Men så inser jag varje gång att jag inte orkar de. Jag har några få vänner och det räcker. Jag hinner/orkar knappt träffa dom jag har.

Tycker det är så himla fint att få höra hur andra reagerar och tänker kring saker som jag själv grubblar mycket över. Vill tacka er som läser och skriver här på bloggen. Blir så himla glad <3

—

Some of your beautiful comments from last month. Thank you so much for reading and taking the time to write to me. It makes me so happy <3

In Personliga tankar

Fotofredag: Dit där ingen kommer åt mig

Author beatarydenPosted on 4 Comments

Jag sitter vid mitt arbetsbord. Klockan är halv tre på natten. Min kropp är spänd och jag befinner mig i en annan värld. En parallellvärld. Min värld består av precision och fokus. Slit och magi. Färger och kontraster. Små små rörelser med datormusen. Pilen över skrivbordet. Hela min hemliga värld ryms inne i en dator full med självlysande pixlar. Jag jobbar med en bild. När jag jobbar med en bild försvinner jag in i min skärm. Kroppen blir ett redskap som gör det hjärnan säger: sitt still och rör på händerna så att bilden blir som jag vill. Jakten på perfektion. Ruset av framsteg. Euforin när jag lyckas sätta ihop olika bilder, hittar rätt färgskala, upptäcker ett nytt sätt att göra en justering på. Jag befinner mig i flow och min omvärld har runnit av mig. En tunn hinna har rest sig runt mig och här inne är jag trygg.

Här inne kan inte någon komma med sina krav, sin besvikelse, sin framfusighet. Här inne behöver jag inte säga nej till någon eller prestera utanför min förmåga. Här är det jag som skapar förväntningarna, kraven, pressen. Här inne råder andra regler. Det som känns som fem minuter här är egentligen en timme. Det som brukar vara hunger märks inte av. Det som är sorg, förtvivlan, förlust; det obekväma livsbagaget, förvandlas här inne till någonting vackert. Som gnistrande smuts som blir till diamanter. Det som känns som tomhet därute känns som någonting fulländat här inne. Det är som att välja Invertera i Photoshop: Det svarta blir till färg och sorgen blir till magiska landskap att fly in i.

Såhär känns det för mig när jag skapar. När jag tillåter mig själv att gå in i min egen värld är det som att jag sätter på mig en rustning. Och jag är så oändligt tacksam att jag har detta. Jag vet inte hur jag skulle återhämta mig från allting annars. Jag har andra tillflykter också: jag skriver och spelar musik. Men det är någonting speciellt med bilderna. Det är som att jag på riktigt transporteras bort till en annan värld. Att få glömma allting för en stund och bara vara i ett hantverk är helt otroligt. Jag kan tänka mig att jag skulle känna likadant om jag gjorde någonting annat med händerna, till exempel målade eller gjorde något med keramik. Fast det vet jag ju inte. Det fantastiska med de bilder jag skapar är att jag får tillfredsställelsen att se det jag har inom mig ta form. Det är en otrolig känsla.

Det är vad fotot betyder för mig. Det är så mycket mer än bilder egentligen. Det är en passion som har vuxit sig in i min kropp och blivit en del av mig. En passion som blir till en egen värld. En värld där jag bara är min egen. En värld där ingen kommer åt mig.

Photography for me is so much more than my images. It´s a passion that´s become a part of me. A passion that is a world of its own. A world where I belong only to myself. Where no one can get to me.

In Personliga tankar

Ska man verkligen acceptera sig själv?

Author beatarydenPosted on 12 Comments

Jag har alltid varit en person som vill utveckla mig själv. Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har alltid reflekterat över mig själv, min relation till andra, och mina egenskaper. Genom åren har jag utmanat mig själv, förändrat vissa egenskaper och utvecklat andra. Ibland har jag försökt att ta bort vissa egenskaper helt. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över hur bra det egentligen är med självutveckling. Jag har upptäckt att personlig utveckling kan leda till att man tror att allt ska förändras och jobbas med. Någonstans måste man nog ändå nöja sig och acceptera den man är. Eller?

Jag är till exempel en person som älskar att jobba med kreativa saker. Jag älskar att skriva, att fota, att jobba med mitt företag på olika sätt. Ibland har jag känt att jag jobbar för mycket. Jag har tänkt att jag måste leva mer som andra människor. Inte fälla upp datorn sent på kvällen för att redigera en bild. Borde jag inte ringa till en kompis istället? Så i perioder har jag förträngt mina olika kreativa behov och bara varit social och gjort andra saker. Gjort saker som jag tänker att andra gör. Efter ett tag har jag känt en tomhet och varit tvungen att återuppta mina kreativa projekt. Varje gång jag börjar vara kreativ igen mår jag så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i hela världen som kan fylla det där tomrummet som jag känner när jag inte får skapa.

Tyvärr leder mitt kreativa behov till att jag i perioder blir mindre social, och det där har jag försökt att ändra på. Men efter mer än trettio års självutveckling är jag numera så förbannat trött på att ändra på mig. Jag är så trött på att tänka att jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag har alltid varit sådan här. Redan när jag var liten älskade jag att spendera egen tid på mitt rum och få skriva och skapa. Bara för att andra människor är mer aktiva i den ”riktiga” världen, betyder det verkligen att jag måste vara lika aktiv som dem?

Jag har bestämt mig för att börja acceptera mina olika sidor utan att försöka ändra på dem. Personlig utveckling i all ära, men jag tänker sluta utvecklas så himla mycket och acceptera den jag är istället.

Vad tänker du om det här?

In Personliga tankar

Jag längtar hem men jag vet inte vart

Author beatarydenPosted on 6 Comments

Ibland får jag den där känslan. En hemlängtanskänsla. Fastän jag är hemma. Jag längtar hem men jag vet inte vart.

Jag letar i den yttre världen för att hitta det jag söker. Jag ändrar på mig själv men det hjälper inte. Jag letar och letar men till sist tappar jag bort mig själv. Så kändes det idag. Jag satte mig ner i soffan och tittade ut genom fönstret. Vilade ögonen på de grå molnen som envisas med att gömma våren. Tankarna snurrade runt och jag kände samma gamla hopplöshet inför livet, besluten och mig själv. Och så kom jag plötsligt på, som så många gånger förr, att allt det där kanske finns inom mig?

Kanske handlar det inte om att hitta skatten där ute. Kanske handlar det inte om att ändra på sig, ta mediciner eller försöka passa in. Kanske finns den där skatten alldeles alldeles nära? Kanske är det så att om jag bara drar ett djupt andetag och tillåter mig att släppa all oro och alla framtidshot, så kommer jag att landa. Sjunka in i mitt eget trygga mörker och se tusen stjärnor gnistra på ögonlocken.

Kanske längtar jag bara hem till mig själv?

In Personliga tankar

Att våga vara vilse

Author beatarydenPosted on 2 Comments

Jag märker att det jag ständigt strävar efter i mitt liv är lugn och ro. En stilla vardag. Att bara få vara. Ju mer jag lär känna mig själv, desto mer kan jag också anpassa mitt liv efter en lugnare vardag, även om det ibland känns svårt. Jag har nästan aldrig jobbat heltid, då det är något jag inte orkar. Istället anpassar jag mitt liv efter att inte ha så mycket pengar.

Jag lär mig mer och mer när jag ska säga nej till sociala saker för att istället åka till landet. Jag lär mig mer om återhämtning; att planera in att vila efter att jag gjort någonting energikrävande. Jag kan verkligen önska att jag hade orkat mer i mitt liv. Det hade varit lättare att längta efter fart och fläkt, eftersom hela vårt samhälle strävar efter effektivitet och snabbhet. Men jag önskar mig bara lugn och ro, och det har jag alltid gjort.

Foto: Rebecca Bentliff

De senaste åren har varit år av vilsenhet. Jag har gått på två olika utbildningar och slutat på båda. Jag har bytt spår och varit rädd för min framtid. Just nu vet jag inte hur det blir med allt. Det enda jag vet är hur jag vill att mitt liv ska vara, och vad som är viktigt för mig.

En sak som alltid är med mig är mitt skapande, och det är jag så otroligt tacksam över. Att få skapa mina bilder, planera en fotografering, dela med mig av min konst, redigera i tiotals timmar. Att skriva så att fingrarna gör ont. Det lever jag för. Jag vill hela tiden utvecklas i mitt skapande och se vart det kan leda mig. Jag är så glad över att det finns områden i mitt liv där jag faktiskt är säker, speciellt i perioder då mycket annat är osäkert.

Min plan för 2017 är att våga vara vilse. Jag ska våga vara vilse och se vart det leder mig. Jag ska våga släppa taget om saker och lämna plats åt nya saker. Jag ska våga se möjligheter, även om det är läskigt. För visst är det jobbigt att vara vilse, men det är ännu jobbigare att tvinga sig själv att gå på en väg som man känner är fel.

 

 

In Personliga tankar

Den där förbannade jämförelsen

Author beatarydenPosted on 6 Comments

Jämförelse. Usch vilket ord! Förutom att jämförelsen gör oss missnöjda med vårt eget liv, kan den vara en förvillelse. Det har hänt att jag har jämfört mig med andra och också med deras drömmar. Det har hänt att jag har följt någon annans dröm och inte min egen.

Jag har lätt för att se upp till och inspireras av andra. Detta leder till att jag också har lätt för att bli avundsjuk på andra och vilja ha det som de har. Det farliga är att det kan leda till att jag tror att jag vill ha något som jag egentligen inte vill ha. Lite som med reklam. Inspiration kan slå över i en slags reklam för själen.

I dagens samhälle ser vi många bilder och får mycket inspiration. Det är lätt att klicka sig in på andras framgångssagor. Och eftersom de verkar så lyckliga, är det lätt att tro att man behöver samma sak för att själv bli lycklig.

Knepet är att lära känna sig själv. På riktigt. Att verkligen förstå vad man mår bra av. Att förstå vad som tar för mycket energi. Vad som ger energi. Hur man behöver prioritera för att må bra. Bara för att någon annan mår bra på ett sätt, betyder det inte att DU kommer må bra av samma saker.

Jag tror att man behöver påminna sig om det här hela tiden. Speciellt om man följer andra människor på internet. Försök att bena ut vad du mår bra av. På riktigt.

Om du blir avundsjuk på en person som jobbar som frilans och har många uppdrag. Skulle du själv orka det? Det innebär så mycket mer än vad man ser på ytan. Om du blir avundsjuk på en person som har ett rikt socialt liv- skulle du orka det? Skulle du orka den ansträngning det innebär att behöva underhålla alla olika relationer? Skulle du då få tid till annat, sådant som du verkligen vill ha tid till?

Man kan inte ha allt i livet. Det viktigaste är att välja det som är värdefullt för en själv.

In Personliga tankar

Lyft varandra!

Author beatarydenPosted on 6 Comments

Om det är något jag har lärt mig genom åren är det hur lätt vi har att trampa på varandra. Så många som gärna pratar ner varandra. Ser ner på varandra. Speciellt feminister är väldigt snabba att döma varandra.

Jag såg i en feministgrupp på instagram som jag är med i att folk klagade på Emma Watson. Det lät ungefär såhär: ”Hur kan hon göra såhär?”. ”Hon som är feminist”. ”Nu är jag verkligen besviken på henne”. Det hon hade gjort? Spelat huvudrollen i Skönheten och odjuret. Folk är alltså upprörda över att Emma som är uttalad feminist ändå tar en roll i en film som handlar om en konservativ historia.

Eh… Okej! Emma Watson har alltså varit arbetande skådespelare sedan barnsben och är numera också aktiv feminist. Emma Watson har spelat tuffa roller och vuxit upp inför hela världens granskande ögon. Emma Watson vill ha en karriär och lyckas med det hon brinner för. Hon vill förändra världen men hon vill såklart också ha ett bra liv själv.

Herregud, hur många män hade lyckats bli stora skådespelare om de skulle ta hänsyn till den typen av roller de gestaltar? Alexander Skarsgård hade väl knappt haft en karriär med sina otrevliga, psykopatiska, våldtäktsmans-skildringar han brukar syssla med. Det är väl minst lika ofeministiskt att spela våldtäktsman som att spela Belle? Tycker i och för sig att Belle låter bättre!

När man väl börjar tänka på det här så inser man att hela samhället är uppbyggt efter att se ner på kvinnor och upp till män. Vi lär oss liksom det från barnsben. Vi lär oss att hylla män, oavsett hur de är som förebilder, och vi lär oss att straffa kvinnor som inte passar exakt in i mallen. Jag tror att det bästa man kan göra som feminist är att inte läxa upp varandra hela tiden utan istället lyfta upp varandra. Jag tror det skulle göra enorm skillnad i hela samhället om kvinnor började lyfta upp varandra offentligt/privat/på jobbet/i klassrummet mm.

Du måste inte stå bakom en kvinnas budskap/älska hennes musik/konstnärsskap etc.  för att lyfta henne. Du kan lyfta henne för att visa att du stöttar andra kvinnor. Så som män har hållit på i alla tider.

Min uppmaning till er på Internationella kvinnodagen blir alltså: Lyft varandra! 

Det kommer vi framåt på allihop <3

—

On international women´s day I´d like to say that one of the most important things I´ve learned as a woman is to never look down on other women. Our society is very good at looking up to men and looking down on women. If a woman dresses wrong, behaves badly, or in other ways breaks the norm, she is far more punished than a man would ever be. Beyoncé had to work for many years before finally getting accepted for her work. How many men need to prove that they are more than just a pretty face? We need to lift each other up! <3

In Personliga tankar

Därför heter min blogg ”Föreställ dig en fågel”

Author beatarydenPosted on 6 Comments

Jag tänkte att jag skulle berätta för er varför jag har döpt min blogg till Imagine a bird. Eftersom jag redan har en hemsida som heter beataryden.com så ville jag ha en svensk blogg med ett eget domännamn. Jag tycker att många i bloggvärlden har så fina, lite speciella namn på sina domäner så det ville jag också ha såklart!

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bo i ett hus vid havet. Andra drömmar har kommit och gått, men drömmen om ett hus vid havet har alltid stannat kvar. I tider då jag mått dåligt och varit missnöjd med mitt liv har jag flytt till drömmen extra mycket. Då brukar jag fantisera om hur jag vaknar på morgonen, tassar ut i ett hus med trägolv och häller upp en kopp kaffe. Sedan tar jag på mig en filt och smyger ut i trädgården.

I min dröm är det alltid disigt väder. Precis som det var när jag fotade de här bilderna. Jag har inte någon tid att passa. Jag kan strosa runt i trädgården precis så länge jag vill. Någonstans sitter det en liten fågel och sjunger sin morgonsång. Det är så stilla och så tyst och så vackert att det gör ont.

När jag skulle starta en blogg så tänkte jag att den ska få symbolisera min dröm. För här inne är det bara jag som bestämmer. Här inne sjunger den där lilla fågeln hela tiden.

Ja nu vet ni nästa gång ni tittar in här varför sidan heter Imagine a bird! Hoppas ni kan föreställa er den där lilla fågeln och höra hur den sjunger för er <3

In Personliga tankar

Jag håller balansen i livet som en pendel

Author beatarydenPosted on 8 Comments

Jag tycker att så mycket i livet handlar om att hitta balans. Balans mellan att vara i nuet och planera framåt. Balans mellan att vara i sitt skapande och att vara delaktig i sin omgivning. Balans mellan att komma någon nära men ändå hålla sunda gränser.

Jag har kommit fram till att jag är mer som en pendel. Istället för att hela tiden ha lika mycket på båda ytterligheterna så pendlar jag mellan dem. Jag går in helt i mitt skapande, för att sedan tröttna och kliva ut med trötta ögon. Jag spenderar en vecka helt ensam, för att sedan krypa ut ur min isolation och träffa massor av folk. Är det fler som håller på så där?

Jag var faktiskt lite orolig för det där förr i tiden. Har liksom försökt att vara så himla balanserad och jämn de senaste åren. Men nu börjar jag tvivla på om det verkligen är rätt väg att gå? Jag är tacksam över att slippa pendla för mycket i min vardag. Men jag vill inte heller bli för jämn. Jag vill inte missa livets toppar bara för att jag hela tiden håller i hatten och inte vågar gå ut där det blåser.

Jag tror att jag hittar min balans genom den där pendeln. Ibland är det mycket och ibland är det lite. Ibland är det hektiskt och ibland är det lugnt. Det viktiga kanske är just att det får variera, gå upp och ned. Att känna att det är okej att det är så.

Jag önskar att vårt samhälle var mer öppet för flexibilitet. Att det var mer anpassat efter variation. Att man kunde få anpassa sin arbetsdag lite mer efter hur man själv mådde. Att det inte krävdes av en att man ska vara samma hela tiden. Det är något av det jobbigaste jag vet. Kravet att alltid vara jämn och stabil och på topp. För jag är så olika varje dag och det vet jag att många är. Jag tror att många skulle må bra av att tillåtas följa sin egen rytm. Som naturen. Tänk på naturen. Tänk om den skulle tvingas vara samma hela tiden!

Hur håller ni balansen? Har ni något knep?

I feel that so much in life is about finding balance. How do you do to maintain balance in your life?