Jag längtar så fruktansvärt mycket efter landet just nu. Extra mycket för att det regnar tror jag. Jag vill vara där alldeles ensam med vetskapen att jag är själv i minst ett dygn. Då kan jag andas. Jag vill smyga runt ute på marken i dimman och känna de fuktiga luftpartiklarna mot ansiktet. Vara ute tills jag blir kall i hela kroppen och måste gå in och värma mig med te.
Det gör nästan ont vad jag längtar. Och jag vet varför. Det är en intensiv vardag just nu och jag har inte planerat in egentid. Jag vet ju att jag behöver den där oplanerade dagen för att orka. Att vakna på morgonen och veta att jag är fri en hel dag, det är fantastiskt. Jag skulle behöva det nu. Jag skulle behöva andas in ensam-luft och landet-luft på en och samma gång. Känna hur bröstet vidgas och blodet syresätts. Hur kroppen slappnar av och hur jag bara får vara precis där jag är. Med mig själv och utan motkrav.
Sitter på café med en liten havrelatte i en tjock porslinsmugg. Sitter kutryggad vid ett högt bord med benen i kors. Djupandas stup i kvarten. De säger att man inte kan vara stressad när man andas djupt. Det är nåt fysiskt tydligen. ”Kroppen kan inte vara stressad när du djupandas”. Jaha men hur många andetag ska jag behöva dra innan jag får effekt?
Jag sitter här för att förbereda en presentation i skolan imorgon. Jag ska jobba på förmiddagen 8-12 och då hinner jag ju inte förbereda mig. Jag sitter här och djupandas och försöker vara i nuet och inte tänka på att jag måste jobba på två olika jobb och gå en heltidsutbildning och hinna vara med min ettåring. Jag sitter här och djupandas och försöker tänka på saker som att det är mitt val fastän det inte alls känns så. Men så är det väl i en liberal värld. Inte okej att skylla på nåt inre i alla fall. Det är mitt val alltihop och jag hade bara kunnat ta nåt enkelt jobb och jobba på det. Men det gör jag inte. Istället går jag klart en konstskola utan csn. Eftersom jag har använt alla mina csn redan eftersom jag aldrig har hamnat på en plats där jag kan stanna. Aldrig satt fötterna i en glänta, känt på marken med tårna och känt här blir det bra. Därför måste jag stressa och jobba och helt omotiverad gå upp på morgonen.
Det var så mycket lättare för några år sedan. Visst mådde jag inte så bra hela tiden, men jag hade en inre övertygelse och det var så skönt. Att ha en plan, något att hänga upp det svajiga nuet på, det är en vila för själen. Det ger en ro att veta vart man är påväg, kunna lunka på och inte behöva tänka. Tyvärr har jag ingen riktning. Den lilla riktning jag får ibland är bara en hägring. Allting svajar och jag måste stanna varannan meter för att hålla upp fingret och se vart vinden blåser. Jag vet inte ens vilken karta jag ska följa. Kanske har jag tjuvkikat på andras kartor alldeles för länge. Kanske är det dags att rota fram min egen gamla söndriga karta. Om den ens visar nåt längre? Kanske är det bara blankt?
Andas djupt in i magen. Skitlite pengar. 12 timmars dagar ibland. Skola + jobb. Ingen motivation. Ingen plan. Vart hamnar jag efter det här? Bränner jag ut mig igen nu? Är det verkligen en rimlig anledning att göra något för att man ”tror att man ångrar sig om man inte gör det”? Är det rimligt att utgå från alla teorier om hur det kommer kännas sedan? Ingen vet ju.
Jag känner i alla fall att jag är ute och fiskar i andras vatten. Jag måste dra in linan till min egen sjö. Det är där det magiska ligger. Det är där mina drömmar finns. Jag är så trött på att helt omedvetet axla andra människors förhoppningar, behov, viljor och drömmar. Det är därför jag längtar efter Island. Typ jämt. Längtar efter en egen stuga på norra Island.
Och pengar. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter pengar. När jag blir rik ska jag starta en fond och ge bort pengar till grymma fotokonstnärer. Såna som gör färgstark magisk konst som inte är det minsta minimalistisk. Hör av er till mig sen när ni behöver cash, ni vet vilka ni är!
Ganska ofta är min bro skadad. Ganska ofta rasar den. Inget kan komma över. Tror det är därför det är så viktigt för mig med konsten. Det låter så pretentiöst men kanske är det bara mänskligt. Att skriva ett blogginlägg ibland. Ta ett foto. Redigera en sagobild. Skriva en dikt i mobilen. Jag måste. Även om jag så många dagar försökt att klara mig utan. Men jag måste. Skapandet är byggstenarna som bygger min bro. Ibland behövs det en liten sten. Ibland behövs det många många stenar och det kan ta dagar att bygga upp det som rasat.
Om jag inte ägnar tid åt att bygga blir det stenras och inget kommer förbi. Doften av kaffe är skitsamma om det inte når mig. Ett sms från en vän spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om någon hör av sig för jag är ändå övertygad om att allt är på låtsas och finns jag ens? när jag är där innanför stenarna, bortom all förbindelse med världen.
Det är så mycket ångest att vara förpassad till sin egen värld. Utan förbindelser. Det är därför jag måste bygga och bygga. Det är därför jag måste ta tid från vänner och familj för att trycka på tangentbordet och bli bländad och onaturligt pigg mitt i natten av datorns ljus. Det är därför jag sitter och stirrar 2 timmar på ett café ensam med en kall kaffe (ett av mina happy places no 1). Det är därför. För att jag måste. Jag vill inte att det ska vara så. Jag önskar att jag var mer easy going. En sportmänniska som beskriver sig själv som ”aktiv, glad”. Men den yttre inaktiviteten är 100 % nödvändig för att jag ska kunna bygga upp den inre. Och bron kommer alltid rasa. Jag kommer alltid behöva bygga upp den igen. Jag kommer alltid behöva 30 kronor till en kopp kaffe för att få ro. Om jag ser till att bygga lite hela tiden håller jag bron intakt.
En sak jag behöver inse är vad jag gillar. På riktigt. På djupet. Vilken typ av kultur jag tycker om. Vad jag vill göra på min fritid. Vilka böcker jag vill läsa. Vilka bilder jag uppskattar.
För mig har det länge funnits en inre konflikt. En konflikt kring det som slarvigt kan kallas för fin- och fulkultur. Och kanske också en konflikt kring prestige i livet och att må bra i livet.
Ibland har jag velat göra saker på grund av dess prestige. Jag har sökt skolor för att få prestige. Jag har till och med blivit vän med folk för att få mer prestige.
Jag har funderat mycket på just prestige de senaste åren. Är det någonting ytligt som man ska förkasta, till förmån för sin ”inre autentiska röst”, eller är det någonting nyttigt med prestige?
För en massa år sedan trodde jag att jag ville befinna mig i konstvärlden. Kanske jobba som fotolärare men också vara en erkänd fotokonstnär. Vad nu det betyder?
Jag sökte tre gånger till den mest prestigefyllda fotoskolan. Jag hade höga förväntningar och var väldigt målinriktad. När jag inte trivdes på skolan tog jag ett uppehåll och ägnade fyra år åt att omvärdera ungefär allting i mitt liv.
Det blev en inre konflikt när jag insåg att jag inte trivdes i den värld jag kämpat för att komma in i. För mig är det inte en lust-styrd värld. Den är någonting annat. Fylld av krav och regler.
Jag har insett att jag ibland vill saker som jag inte mår så bra av. Att jag behöver lära mig att välja det som är bra för mig även om det kanske inte är det jag vill.
I september i år började jag på fotoskolan igen. Mest för att göra klart den och få min kandidatexamen (jag har ett år kvar). Detta har lett till att jag just nu funderar extra mycket på det här.
Vill man befinna sig i konstvärlden är det hierarkier och prestige som gäller. Alltså, om man vill befinna sig i den fina konstvärlden. Annars är det säkert hierarkier också, men jag upplever till exempel den övriga foto-världen som friare och mer gör-som-du-vill.
Och för att koppla till min inledning: Jag börjar inse mer och mer vad jag mår bra av. Vad jag gillar. Och jag dras till vackra saker som kan hjälpa mig att känna ett lugn. Jag gillar mysiga feel good-böcker. Fantasifulla filmer. Och bombastiska, färgstarka, magiska foton. Eller bara helt vanliga fotografier på supergulliga barn och djur. Jag gillar vacker pianomusik. Peppiga poplåtar.
Det har tagit mig lång tid att börja skala av alla lager som lagts på mig genom livet. För att komma fram till min egen kärna av vad som passar mig. Vad jag gillar. Vad som korresponderar med min själ. Och jag är inte alls klar. Det är långt kvar.
Hur känner du? Har du tillgång till din innersta kärna så att du vet säkert att vad du vill och vad du tycker om och längtar efter verkligen är ditt?
Jag sitter på landet. Inomhus för att det blåser. Mina tankar maler omkring i mig som stenar. Undrar om det blir blåmärken? Jag vill bara skrika till mig själv: Sluta! Släpp kontrollen. Du kan inte styra din framtid! Istället äter jag godis och scrollar på Facebook. Försöker lugna mig själv på sämsta tänkbara sätt.
Varje gång jag kör bil är jag rädd för att rådjuren ska dundra ut ur skogen. Hoppa ut på landsväg 160 som de gjorde förra sommaren. Två rådjur på vägen och ett framför min bil. Det kändes nästan ingenting. Det ena rådjuret dog direkt. En hona och en hane i en parningslek. Det tog 20 minuter innan hanen dog. Han lyfte på huvudet och tittade bort mot honan. Såg att hon var död. La ner huvudet för att vila och tittade upp igen. Bara mot henne.
Man måste öva på tilliten. Varje dag. Annars försvinner den. Sipprar ut mellan fingrarna. Den är satans snabb och allting som kan hända är mycket starkare än den. Vinner varje gång.
Jag ger inte upp för jag vill inte leva så. I det mörka. Det är mycket varmare i tilliten. Som en nytvättad filt framför en brasa. I ett hus med skyddsglas och säkerhetsdörr.
Jag ska hitta tillbaka en dag. Hitta tillbaka från rådjur och bilolyckor och vän-svek och familjebråk. Hitta tillbaka till brasan och den stora koppen med varm choklad. Fötterna instoppade i riktigt tjocka sockor.
Om det kommer en älg nästa gång, vad gör jag då?
Vad gör jag om den springer rakt ut framför bilen, så nära som rådjuret gjorde?
Jag godkände precis en kommentar på mitt inlägg om att vara rädd för skapandet och fick en insikt på köpet: Anledningen att jag är rädd att förlora mig själv är för att jag har svårt med gränser.
Jag tänker ofta: Allt eller inget. Antingen tackar jag ja och då ställer jag upp på allt. Eller så får jag tacka nej. Tanken att jag kan tacka ja med integriteten i behåll, på mina villkor, finns inte riktigt.
Jag är rädd att förlora mig i vänskapsrelationer. För att jag vet att jag går in i relationer med inställningen att pleasa andra. Att vara till lags. Att jag inte sätter mina gränser och därför kan ge upp mig själv. Att om jag sätter mina gränser kommer jag förlora relationen.
Jag är rädd för att förlora mig i min konst för att jag är rädd att bli manisk. Här har jag faktiskt lärt mig att reglera. Dagen jag insåg att jag gick in i mani har jag kunnat hantera det. Jag sitter inte uppe en hel natt framför datorn trots att jag har flow för jag vet att det kostar för mycket dagen efter. Men jag är fortfarande rädd att ett större projekt skulle gå ut för mycket över mitt privata liv och det vill jag inte.
Jag är rädd att förlora mig i jobb. Speciellt tillfälliga jobb. Tackar jag ja måste jag ställa upp på allt. Jag kan inte sätta några gränser. Jag kan inte vara på jobbet som den människa jag är med det välmåendet jag har. Jag tror detta är anledningen till att jag har så svårt att våga välja något att jobba med på lång sikt. Tänk om jag inte kommer må bra i det jag har valt? Det är som att jag bara är ett offer för mina omständigheter och inte kan vara med och påverka något själv.
Jag är rädd för att svara i telefon, även från mina nära och kära, för jag vet att jag kanske inte säger nej om någon kommer med ett spontant förslag eller vill prata i en timme. Detta har jag faktiskt blivit bättre på. Att tänka: Jag svarar, men på mina villkor. Men det är fortfarande jobbigt! Jag upplever en kontrollförlust när telefonen ringer.
Egentligen skulle jag inte vara rädd för att tacka ja till saker om jag visste att jag gjorde det med hela mig i behåll. Att jag kunde säga ja till saker på mina villkor. Att även om man säger ja till något kan man fortfarande behålla sin integritet och sina egna värderingar. Man måste inte slopa sig själv för att man säger ja.
Det blir så tråkigt att säga nej för att man inte vågar säga ja av rädsla att förlora sig själv.
Mina två senaste inlägg här på bloggen handlar inte om nuet. De är någonting annat. De är tankar. Tankar om livet. Men inte livet.
Livet är det vi gör. Det som sker. Det vi väljer och det som händer oss varje dag. Livet är de vi möter och det vi gör för att få mat på bordet. Det vi gör medan vi tvivlar.
Jag kommer alltid ha tankar om livet. Jag kommer alltid fundera och drömma. Ibland kommer jag sätta ut en riktning eller tänka ut ett mål. Men livet kommer alltid vara det som sker bortom tankarna. Det som sker. Inte det jag tänker.
Och gud vad livet sker! Det sker varje dag. Ibland är jag trött och ibland får jag oväntad energi. Vissa dagar känns allt möjligt och andra dagar känns det mörkt. Upp och ner. Som alltid. Positiva och negativa tankar bredvid varandra. Och mitt i allt händer livet. Vilken tur ändå, att det bara sker!
Jag läste precis mitt senaste inlägg och insåg en sak: Jag kanske inte behöver satsa? Jag kanske inte behöver satsa på någonting? Istället kanske jag kan göra. Om jag vill ha en kandidatexamen i foto så går jag klart sista året på Fotohögskolan. Men jag behöver inte satsa på konsten. Jag kan fortfarande sträva efter trygghet och stabilitet i livet. Sprida ut äggen i olika korgar och skynda långsamt.
Jag måste inse att jag har förändrats. Mina behov har förändrats och jag har inte längre samma energi. Jag har inte energin att satsa allt på en sak. Jag har inte energin att offra en massa saker längs vägen för att uppnå ett mål. Livet är alldeles för värdefullt. Jag är alldeles för tacksam bara att få vara vid liv.
Men det svåra är att hitta balansen mellan att vara i nuet, med den tacksamhet jag känner, och ändå sträva någonstans. Jag vill inte ha mål som sliter ut mig. Jag vill inte sträva på bekostnad av en lugn och trevlig vardag. Men jag vill inte heller bli slapp, lat och inte ha någonting att jobba för. Man mår ju så bra av att utvecklas inom olika områden. Jag älskar att bli bättre på redigering, lära mig mer om foto och utmana mig själv genom att göra svårare saker.
Jag tror min rädsla ligger i att jag ska förlora mitt lugn och välmående om jag gläntar på den kreativa dörren igen. Samtidigt som jag längtar efter att skapa, är jag rädd att själva skapandet ska förgöra mig.
Hur kan jag få ihop det? Jag vet verkligen inte! Några tips?
Ni som har följt mig ett tag vet att jag varit förvirrad kring min framtid. Jag har inte vetat vad jag ska göra. Om jag ska gå klart en av mina påbörjade utbildningar, påbörja en ny, frilansa inom foto eller bara söka ett jobb. Jag har varit SÅ förvirrad.
Förra året stannade allt upp då jag fick barn. Det var bra att landa lite. Ändra perspektiv och tvingas sätta tankarna på paus. Tyvärr kom tankarna tillbaka ganska fort. Och jag vet fortfarande inte. Jag funderar fortfarande på om jag ska gå klart sista året på Fotohögskolan för att äntligen få en kandidatexamen. Det har varit min dröm i 10 år nu!
Jag funderar också på att bli bibliotekarie eller kommunikatör. Jag söker faktiskt jobb inom kommunikation nu. Jag är ju utbildad projektledare och fotograf och har insett vilket perfekt jobb kommunikatör skulle vara för mig. Det är svårt att få jobb, men jag kan inte låta bli att söka när jag kan precis allt som står i annonsen!
I alla fall snurrar tankarna fortfarande och jag har inte blivit klokare. Jag har mailat till Fotohögskolan men de har inte kunnat svara än om det finns plats för mig. Det beror på hur många som väljer att hoppa av sista året.
I fredags sökte jag ett jobb som sjukhusfotograf. Det hade varit fantastiskt roligt! Varje gång jag söker ett fotojobb känner jag att det är det jag egentligen vill. Det är liksom det som ligger närmast hjärtat. Om det är något jag känner mig som mest, så är det nog fotograf. Min stora dröm har alltid varit att göra min egen fotokonst parallellt med att jag undervisar i foto och kanske har en egen liten studio för barnporträtt eller liknande.
En sak har jag insett: De här åren har inte handlat om VAD jag ska göra härnäst. Det har handlat om mitt fokus. Vilket fokus jag ska välja. Jag vill veta vad jag ska fokusera på i mitt liv. Jag vill veta vart jag ska rikta blicken. Vart jag ska sätta fokus. I vilken riktning jag ska börja gå. Jag har stått i en dimma så länge nu och jag längtar efter att börja vandra igen. Den stora frågan är om jag ska vandra ifrån min konst eller mot den igen. Och i så fall, på vilket sätt?
För några år sedan var mitt fokus enbart på fotokonsten. Jag ville syssla med foto och tyckte att all ansträngning var värd det. Men sedan insåg jag att jag vill annat i livet också. Jag vill ha råd med god mat. Jag vill köpa ekologiskt. Jag behöver stabilitet och trygghet. Min stora nöt att knäcka är om jag ska satsa på något helt annat och ha fotot vid sidan av, mer på hobbynivå, eller om jag ska ge fotot en till chans och ”satsa” lite mer på det. Se vart det leder, och om det inte känns bra inom några år så får jag tänka om då.
Jag har kommit fram till att jag vill flera saker samtidigt. Jag vill ägna mig åt min konst men jag vill också ha ett tryggt och stabilt liv. På ett sätt vill jag bara ha ett ”vanligt” liv. Ett vanligt liv med trygghet och rutiner och en fast lön, där jag samtidigt trivs med jobbet. I den drömmen står konsten tillbaka och är något jag gör på deltid. Och det är här jag fastnar. För jag vet ärligt talat inte om jag vill satsa på konsten så som jag gjorde en gång. Jag vet inte om jag orkar. Just nu längtar jag bara efter trygghet och pengar på mitt konto.
Jag anar att svaret är att jag kan göra både och. Jag kan ägna mig åt flera saker. Men i så fall måste jag acceptera att det kan bli annorlunda än jag föreställt mig. Är jag beredd att släppa mina gamla målbilder?
Jag har fortfarande inga svar men jag tror jag har börjat gå. Myrsteg
Bilderna är från olika utställningar jag haft, själv, med fotoklass och Sagoakademien.
Jag är en väldigt öppen person. Andra har lätt att komma nära. Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det. Mina har handlat om vänskap. Vänner som är så viktigt men som i perioder ätit upp mig inifrån och ut. Jag har behövt jobba mycket på egna gränser.
Jag har övat hela mitt vuxna liv på att stänga ute. Förr gick jag omedvetet in i andras känslor. Bar dem, förvandlade dem till mina och kastade loss för att åka ut på räddningsuppdrag så fort någon gav mig sina tårar. Jag lyckades adoptera känslorna som andra bar på och övervägde aldrig att mina egna känslor kunde vara lika viktiga. Behövde någon något var mitt behov att finnas där för den personen.
Men inte längre. Jag har övat. Övat på att inte vara till lags. Slå knut på mig själv. Se till andras behov på bekostnad av mina. Jag trodde inte att jag fick tillgodose mina egna behov. Jag trodde inte att jag fick säga nej till någon bara för att jag inte ville.
Det kändes så grymt egoistiskt i början. Att sätta gränser (”Jag orkar inte idag/Jag följer inte med på det/Jag behöver vara hemma själv”) kändes som att vara världens sämsta person. Nu lever jag inte upp till hennes förväntningar. Nu är jag en dålig människa. Jag är inte värd att ha som vän när jag säger nej.
Till sist kom jag till en punkt då jag kände mig som ett såll. Jag var genomskinlig utan gränser och när jag försökte sätta mina gränser, markera, och dessutom visa hur jag mådde, då möttes jag av svek och ilska. Min värsta farhåga besannades: att förlora personen jag satte en gräns mot. Det var ju därför jag ställde upp, för att inte förlora vänskapen.
Känslan att jag själv skulle kunna ligga för döden men ändå inte ha rätt att säga nej. Att mina behov inte räknades. Hur stora de än var. Hur dåligt jag än mådde. Den var hemsk. Det tog lång tid att komma över den. Till sist förlikade jag mig med tanken att inte ha vänskapsrelationer. Jag kände att jag inte klarade alla krav, eftersom kraven inte tog hänsyn till mina behov, min hälsa eller min vilja.
Jag hade några år då jag var extra noga. Inte lät någon komma innanför pansarmuren. Nu har det lättat och det är jag glad för. Jag är mycket starkare nu för jag har byggt upp en mur omkring mig och förstått att jag HAR rätt att visa mina behov. Det går till och med att säga ”Jag vill inte” utan mer förklaring. Det har jag aldrig kunnat göra innan. Min barndom bestod av bortförklaringar och påhitt: Jag är sjuk. Jag ska iväg. Aldrig att jag skulle ha sagt att jag inte ville. Jag trodde aldrig att mina egna behov var okej som de var.
Nu är jag på min egen sida och jag krigar för mig själv. Inte mot mig själv. Jag försvarar mig och skyddar mig. Jag älskar mina vänner och jag är så glad att jag härdat ut i allt det jobbiga och fortsatt att investera i mina vänskaper. De är så viktiga och det finns trådar som jag vill vårda starkare. Våra relationer är det viktigaste vi har som människor.
