Showing all posts in Personliga tankar

Kära 2016. Jag har så många önskningar att dela med dig. Jag har så många drömmar som fått vänta. Nu ligger de på hög och är dammiga.

Kära 2016, nu är det skitiga 2015 slut och jag vill dela min lista inför det nya året med dig:

Jag önskar att jag kommer att hoppas. Våga hoppas på det jag vill. Hoppas på ett liv i mening som kan göra mig lycklig.

Jag önskar att jag kommer att våga. 2015 styrdes av rädsla. Jag önskar att jag kan låta lusten styra istället.

Jag önskar att jag kommer fortsätta vara kreativ, oavsett vad någon säger, oavsett vad som händer. Skapandet är för viktigt för mig för att ignorera det.

Kära 2016. Jag önskar så starkt. Kanske är det egoistiskt av mig, men jag tror faktiskt att jag måste vara egoistisk. Jag måste våga lyssna till mitt eget hjärta. Först då kan jag få energi att ta mig an världen som ligger och väntar.

Kära 2016. Jag vill inte gömma mig mer. Jag vill våga anta utmaningar. Jag vill våga möta rädslan.

Kära 2016, är Du året då jag hoppar in i elden? Möter mina rädslor?

Åh vad jag hoppas på det!

—

Bilden heter What if? och jag skapade den 2010 utifrån känslan att vara rädd för katastrofer. Att hela tiden gå runt och tänka: Tänk om? och inte våga öppna sina ögon. Bildens titel inspirerades av en låt från Coldplay:

”Every step that you take
could be your biggest mistake
it could bend or it could break
but that´s the risk that you take”

Titeln på inlägget är ett buddistiskt ordspråk. Tycker det säger så mycket om att man bara kan bli av med rädslor genom att möta dem, inte genom att låta sig styras av dem.

 

Just nu: En jämn ljusgrå nyans på himlen. Göteborgs gator är kantade med snöslask som blandats med grus. Bussarna gör stopp vid Järntorget. Släpper på frusna passagerare. Människor går ut och in på caféet där jag sitter. Beställer dubbel espresso, liten latte, och så bagels med olika saker på. Lunchen har just pågått för fullt här inne, men nu är det äntligen lite lugnare. Jag sitter på en hög stol invid ett enormt fönster. Här har jag utsikt rakt fram mot Järntorget. Ett eget rum som jag har betalat för (varm choklad med vispgrädde) där jag får vara ifred med min dator och mina tankar. Jag skriver små att göra listor inför våren. Funderar på ännu ett steg i denna livets berg och dal bana. Funderar på om det är dags att börja följa hjärtat igen. Gång på gång under hösten har jag blivit påmind om att jag inte kan leva utan mitt skapande. Då dör jag inombords. Och ändå har jag försökt att inte följa mitt hjärta, trots att det skriker.

Jag läser vackra texter av Patricia Tudor Sandahl. Hon är som en liten fågel som sitter på det nakna trädet utanför och sjunger precis det jag behöver höra:

Våga gå din egen väg:

Varje människa måste gå sin väg, upptäcka sin sanning, återge sin erfarenhet, upptäcka och belysa världen på sitt sätt.

Och jag undrar om jag vågar. Kan jag strunta i min rädsla?

Våga möta din rädsla:

Att känna rädsla är obehagligt, men den är bara farlig om du låter den hindra dig från att göra det du vill. Mod är att våga göra någonting trots att man är rädd.

Kära Universum, ge mig lite mod, eller få mig att använda det mod jag redan har. Jag är så trött på att vara rädd.

—

Citat från Patricia Tudor-Sandahl, som skrivit helt fantastiska böcker om psykologi och att lyssna till sig själv. Just dessa är hämtade från en lite mindre presentbok hon skrivit som heter Humlans hemlighet.

Att inte jämföra sig med andra är viktigt. Ändå kan jag inte låta bli. Trots att jag mår dåligt av att jämföra mitt liv med andras liv. Jag läste i en tidning att jämförande grundar sig i att man söker bekräftelse, därför att man inte tror att man duger som man är. Och så ser man andra på framgångsstegen som lyckas och är lyckliga. Eftersom man inte tror att man duger, tror man att man måste vara mer som de andra för att bli bekräftad. Oavsett om du tycker att du är bättre eller sämre än någon, så är det ett jämförande som grundar sig i dålig självkänsla.

Jag vill inget hellre än att sluta jämföra mig. För mig leder jämförelser till att jag inte kan fatta mina beslut ifred; jag måste först kolla av hur andra människor gör eller skulle ha gjort. Detta leder till att jag inte kan lita på mig själv när jag fattar ett beslut utan också behöver bekräftelse från andra. Och detta i sin tur gör mig förvirrad.

I kreativa yrken är det lätt att jämföra sig. Om man dessutom, som jag, rör sig mycket på internet där andra kreativa människor delar med sig av sitt skapande och sin framgång, är det väldigt enkelt med jämförelser. Och jag blir så ledsen varje gång den där jämförande delen i mig sätter igång. Ofta börjar det med att jag är inspirerad, och att vara inspirerad är en underbar känsla. Men ibland slår inspirationen över i avundsjuka, eller att jag helt enkelt börjar jämföra min situation med den andra personens. Ofta resulterar detta i att jag känner att jag borde kämpa mer, försöka mer, göra mer. Jag är liksom inte bra nog.

Nuförtiden försöker jag stoppa tankarna när de kommer, stänga av det jag tar del av och göra någonting annat. För jag tror också att överdrivet mycket information kan göra det lättare för oss att jämföra oss. Det är nästan upplagt för att vi ska jämföra oss och känna oss missnöjda i dagens flöde med likes och allt vad det är. Men jag vill inte skylla på någon annan. Jag tror att det är jag som har makt över om jag ska jämföra mig med andra eller inte. Och jag tror också att det kan försvinna om man tar tag i det verkliga problemet som är att man tror att man inte duger.

Kanske ska vi inte sluta jämföra oss, utan börja tro på att vi faktiskt duger som vi är (utan meriter, utan karriär, utan olika statushöjande medel). Då kanske jämförandet blir mindre viktigt och till sist tynar bort av sig självt? Vad tror ni?

En känsla har växt inom mig det senaste året. En känsla som ger mig ett slags lugn: Jag orkar inte ha en massa ambitioner längre.  Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva.

Och så tänker jag på vår tids fokusering på framgång. På alla som springer och kämpar. Så många ord som ringer i mitt huvud: Du måste tro på dig själv. Ge inte upp! Fila på ditt cv. Nischa dig. Var inte rädd för att misslyckas- misslyckande är en del av framgång!

Men tänk om misslyckande inte är en del av framgång? Tänk om misslyckande bara är just det: ett misslyckande? Det kanske inte har någonting med framgång att göra? Hur sunt är det egentligen för oss att fokusera på framgång? Vad betyder en yttre framgång för vår inre lycka? Inte mycket, tror jag. Jag accepterar mina misslyckanden. De där perioderna i livet då saker har gått riktigt dåligt, och jag har trott att jag kommer att dö på kuppen. De har format mig till den jag är. De är mina sår som har blivit ärr som påverkar mig i alla mina val, men som jag är helt okej med. Men de är inte en del av min framgång, för jag vill inte mäta mitt liv i framgång. Mitt liv ska inte definieras genom yttre omständigheter, som vilken typ av jobb jag har, hur många vänner jag har eller hur andra personer ser på mig.

Tänk såhär: Kanske räcker det att vara vid liv, precis just nu. Kanske är det den största framgången av alla?