Det är en vardag innan gymnasiet är slut. Kanske 2003. Jag sitter i vårt lilla kök i lägenheten i Göteborg. Det är på den tiden Göteborgsposten är stor och bara finns i papper. Den vecklar ut sig på det svarta blanka köksbordet och tar plats. Jag är ensam, mitt på dagen. Jag brukar läsa krönikorna med stor behållning, kanske lite för stor behållning.
(Till exempel läste jag en gång ett råd om att stanna kvar i känslan. Jag minns inte om det var en psykolog eller liknande som skrivit texten, men jag minns hur det tog mig minst ett decennium att förstå skillnaden på att fastna i sina starka känslor eller bara låta de skölja över en, utan att göra motstånd. En krönika är så kort, många nyanser försvinner i tidningsformat och någonstans sitter en vilsen ungdom och suger åt sig varje ord för att få en begripligare tillvaro.)
Just denna dag, i köket, läser jag en krönika som handlar om skrivande. Jag minns inte vem som skrev den (jag tror det var en man) och jag minns inte allt som stod i den. Men jag minns en mening som verkligen gjorde intryck på mig: Krönikören vände sig till unga människor med uppmaningen att ge sig ut i livet och leva för att sedan kunna komma hem och ha någonting att skriva om. Jag minns att det stämde med min känsla och jag tog det till mig. Att jag inte skulle kunna skriva någonting omvälvande förrän jag hade gett mig ut och sett världen. Jag hade ju hittills bara sett min egen lilla del av den.
Jag älskar att vara på andra sidan nu. Att ha upplevt en massa saker ute på det stora havet för att sedan segla hemåt igen. Det är så skönt att inte längre ha behov av äventyr och ständig förnyelse. Det svåra för mig är att inte ge vika. Att inte låta livets motgångar mota bort mina skapande ambitioner. Det är så mycket verklighet ibland att det inte finns plats för någonting annat. I perioder måste man böja sig för livet utan motstånd. Men sedan, när allt är lite lugnare, måste man också våga sig upp igen för att se sig omkring, ta upp sin dator och skriva eller sin kamera och fotografera. När livet har rasat igenom en måste man våga igen.
Jag vill aldrig sluta skapa och jag vill aldrig sluta ta mitt skapande på allvar. Jag trodde att min konstnärliga kandidatexamen i fotografi, eller att jag ställde ut och sålde bilder, var med i böcker, föreläste, skulle göra att jag erövrade känslan att vara berättigad till mitt skapande en gång för alla. Men det verkar inte fungera så. Nu har jag börjat inse att det kanske är en livslång process: att ständigt karva ut en del av världen till sin egen, för att sedan kunna skapa någonting. Om och om igen. Ibland visar man upp det man har jobbat med, får beröm eller kritik. Bekräftelse, blir sedd, får kommunicera med sin omvärld. Och så börjar det om igen.
Detta är en uppmaning till mitt framtida jag: glöm inte att du äger rätten till ditt skapande. Du måste ge den till dig själv, om och om igen.
