Det är en vardag innan gymnasiet är slut. Kanske 2003. Jag sitter i vårt lilla kök i lägenheten i Göteborg. Det är på den tiden Göteborgsposten är stor och bara finns i papper. Den vecklar ut sig på det svarta blanka köksbordet och tar plats. Jag är ensam, mitt på dagen. Jag brukar läsa krönikorna med stor behållning, kanske lite för stor behållning.
(Till exempel läste jag en gång ett råd om att stanna kvar i känslan. Jag minns inte om det var en psykolog eller liknande som skrivit texten, men jag minns hur det tog mig minst ett decennium att förstå skillnaden på att fastna i sina starka känslor eller bara låta de skölja över en, utan att göra motstånd. En krönika är så kort, många nyanser försvinner i tidningsformat och någonstans sitter en vilsen ungdom och suger åt sig varje ord för att få en begripligare tillvaro.)
Just denna dag, i köket, läser jag en krönika som handlar om skrivande. Jag minns inte vem som skrev den (jag tror det var en man) och jag minns inte allt som stod i den. Men jag minns en mening som verkligen gjorde intryck på mig: Krönikören vände sig till unga människor med uppmaningen att ge sig ut i livet och leva för att sedan kunna komma hem och ha någonting att skriva om. Jag minns att det stämde med min känsla och jag tog det till mig. Att jag inte skulle kunna skriva någonting omvälvande förrän jag hade gett mig ut och sett världen. Jag hade ju hittills bara sett min egen lilla del av den.
Jag älskar att vara på andra sidan nu. Att ha upplevt en massa saker ute på det stora havet för att sedan segla hemåt igen. Det är så skönt att inte längre ha behov av äventyr och ständig förnyelse. Det svåra för mig är att inte ge vika. Att inte låta livets motgångar mota bort mina skapande ambitioner. Det är så mycket verklighet ibland att det inte finns plats för någonting annat. I perioder måste man böja sig för livet utan motstånd. Men sedan, när allt är lite lugnare, måste man också våga sig upp igen för att se sig omkring, ta upp sin dator och skriva eller sin kamera och fotografera. När livet har rasat igenom en måste man våga igen.
Jag vill aldrig sluta skapa och jag vill aldrig sluta ta mitt skapande på allvar. Jag trodde att min konstnärliga kandidatexamen i fotografi, eller att jag ställde ut och sålde bilder, var med i böcker, föreläste, skulle göra att jag erövrade känslan att vara berättigad till mitt skapande en gång för alla. Men det verkar inte fungera så. Nu har jag börjat inse att det kanske är en livslång process: att ständigt karva ut en del av världen till sin egen, för att sedan kunna skapa någonting. Om och om igen. Ibland visar man upp det man har jobbat med, får beröm eller kritik. Bekräftelse, blir sedd, får kommunicera med sin omvärld. Och så börjar det om igen.
Detta är en uppmaning till mitt framtida jag: glöm inte att du äger rätten till ditt skapande. Du måste ge den till dig själv, om och om igen.
På tisdagen visar jag älgvandringen för mina barn. 56 älgar har simmat över älven. Vi ser träd, korpar, fåglar som simmar. Min äldsta kommer genast på att man kan luras och ropar älg så många gånger att vi tappar räkningen. Men sedan, mitt i frukosten, ser vi två stycken och följer dem noga när de går genom skogen och simmar i vattnet.
På kvällen berättar jag sagor för min äldsta. Jag berättar om när hon föddes, om vilken kraft hon alltid har haft och om första tiden på BB. Hur jag åkte iväg på röntgen och inte fick vara nära henne på 12 timmar för att jag var radioaktiv. Hur hennes pappa fick hålla henne och ge henne pyttelite bröstmjölk från en kopp, en droppe i taget. Vi skrattar åt alltihop: att hon hade en toppluva på huvudet och att en droppe mjölk är så lite.
När vi vaknar på morgonen är det 58 älgar över älven. Vi byter till barnprogram, kokar havregrynsgröt och dricker kaffe. Jag läser högt ur tidningen för min sambo att bryggkaffe minskar risken för olika sjukdomar, han sätter genast på en ny kanna.
När familjen har lämnat lägenheten sitter jag på yogamattan framför älgvandringen och höjer ljudet. Fågelkvitter fyller vardagsrummet, tränger undan pluggstressen. Mossan över stenarna är skogsgrön och fuktig, ett litet vakuum att gömma sig i.
Sedan går jag ut på en två timmar lång promenad. Den meteorologiska sommaren är redan uppmätt men det är skönt och kyligt ute. Går upp och ned i den stora parken längs små stigar, ser nya gröna blad på bokträden och lekande barn på skolutflykt. Regnet hänger på himlen men det lossnar aldrig. Jag stannar vid ett litet rosa körsbärsträd på en höjd och tar bilder som blir platta och grå av motljuset.
En oändlig strävan att bevara det förgängliga. Det enda som är säkert, det vet vi ju: ingenting varar för evigt. Men älgvandringen fortsätter, än så länge. En trygghet att försvinna in i, ett ankare att hålla fast i. Känslan när det kommer någonting in i bild, bara en fågel! Det är så skönt att låtsas att älgarna betyder någonting. Det är så skönt med en konstant. Med någonting snällt som bara pågår. Hittills har jag sett fem älgar men lyckas missa varje gång de simmar över.
Hur gammal är jag egentligen? tänker jag på söndag förmiddag när jag sitter med kaffe och filt över benen framför tv:n. Borde inte jag har lite mer energi än detta? Jag inser en dag efter en familjeträff att jag verkligen inte är samma person längre. Har jag ens någonting gemensamt med 27-åringen som gick på Fotohögskolan eller 23-åringen som gjorde praktik i Stockholm? (Förutom att jag fortfarande får kraftig yrsel ibland och har samma kille.)
Jag reser mig för att fylla på kaffet för tredje gången. När jag kommer tillbaka från köket har räknaren ändrats och jag har missat älgarna simma igen.
Jag såg i alla fall två björnar för några dagar sedan som drog av kött från ett kadaver på Björnmyren.
sitter jag i sängen och min lilla hund ligger bredvid mig, värmer.
har jag en ljummen kaffe på bordet och min dator framför mig i sängen.
är vi i Strömstad och ska åka hem till stan ikväll.
funderar jag på den kreativa kraften som jag måste hitta utlopp för och hur svårt det kan vara att hitta rätt plats för den. Den är som en kraft som måste styras i rätt riktning och när den släpps lös dundrar den fram som ett vattenfall. När den inte får någon plats blir den till surrande småfåglar som flyger ilsket runt i mitt huvud och pickar.
ropar min sexåring till sin pappa Ska jag berätta vad jag drömde och tvååringen vandrar runt i vardagsrummet med sin stol och säger Heejdåååå till oss.
är det annandag påsk och igår köpte jag gula blommor till mina svärföräldrar och barnen gjorde en påsktårta med gula kycklingar på med sin farmor.
ser jag fram emot ett nytt avsnitt av Kulturråden och tänker på hur viktiga alla poddar och bloggar var för mig år 2023. De hjälpte mig att inte falla in i isolation och de lindrade mitt dåliga mående. Poddarna var med mig varje dag när jag gick runt dammarna i Slottskogen. Jag var otroligt engagerad i olika bloggares liv den perioden.
insåg jag just att det är påskdagen idag och annandag påsk imorgon.
är jag lite orolig över att åka in till stan igen för jag har mått så bra av flykten hit, till alldeles för mycket påskgodis, gångavstånd till havet och fågelkvitter som omger ett helt hus. Det är alltid svårt i omställningarna, separationsångest att lämna det trygga och naturnära. Men jag vet att det går bra, jag vet att så fort vi är tillbaka i stan verkar havet som en dröm igen.
Det är långfredag, året då jag fyller fyrtio. Jag sitter på ett bageri som säljer glass och kaffe från en automat. Vi är i Strömstad över påsken och jag smiter iväg för att få lite ostörd pluggtid. Jag har loggat in på bageriets wifi och tagit platsen invid fönstret. Det är mulet och stadens påskgäster strosar på gatorna. Senare ska jag förbi affären för att köpa sminkpennor och godis så att vi kan bli påskkärringar och hitta påskägg imorgon.
Året då jag fyllde 23 skrev jag 291 inlägg på min gamla blogg.
Jag ser min psykolog på stan titt som tätt. Lyckas varje gång bli distraherad av någonting som låter mig undslippa att hälsa. Han ser mig. Men han låtsas att han inte ser. Bra.
På teve pratar de om finanskrisen och den ekonomiska oron är precis som den mänskliga oron.
När människor riskerar en förlust blir de oroliga. Det är lätt att aktivera en sådan oro, men mycket svårare att stilla den.
Jag gillar mannen vid bankomaten som säger tvärsäkert att han inte är ett dugg orolig. Det här kommer självklart att ordna sig.
Och det ordnar sig, det gör det alltid. Jo det löser sig. Så brukar allt bli. Det kommer fixa sig till slut. Det är inget tvivel om det.
Året då jag fyller fyrtio följer jag min rutin att söka in till universitetet till höstterminen. Det gör jag även när jag redan pluggar. I år för att jag fick en idé, en ingivelse, och ville ha dörren öppen, lite på glänt, men också för att se mina meritpoäng. Jag mäter alltid mina meritpoäng i förhållande till psykologprogrammet i Göteborg, skulle jag komma in?
Året då jag fyller 23 skriver jag mer rakt på än jag gör nu. Bloggen var någonting annat, som den var för de flesta bloggare på den tiden. Mer som en dagbok.
Jag och många med mej är födda och uppvuxna i Göteborg. Varje dag går vi förbi ställen som är laddade med associationer till gamla minnen ur ens förgångna liv. Där köpte jag mina första cigg, som Hanna sa igår.
Jag njuter fortfarande av att skoltiden är över; jag behöver aldrig mer släpa mina trötta ben uppför Nordhemsbacken till Nordhemsskolan. Det gjorde jag fem mornar i veckan, i fyra år. Sen bytte jag skola och gick upp sex eller om det var halv sex för att åka en jävla buss i en halvtimme. Göteborg har blivit min stad. Vi småglin har vuxit upp och tagit över jobben, lägenheterna, supandet, gnällandet och ganska snart barnafödandet. Fast jag tänker flytta härifrån om två år. För att komma tillbaka senare såklart.
Så knäppt, för två år senare flyttade jag till Stockholm i ett halvår, bara för att längta efter körsbärsträden i maj och sedan flytta tillbaka, till vänner och familj i Göteborg.
Hur länge kommer jag fortsätta söka olika utbildningar? När kommer jag stanna och känna mig nöjd? Jag vet ju att min reflekterande sida alltid har funnits, jag bara önskar att jag kunde hitta tillbaka till min målmedvetenhet. Den ligger där och bidar sin tid, jag känner det. Jag längtar efter känslan av ett skarpt fokus och en inre motivation. Ett kugghjul därinne som snurrar.
Någonting följer jag nog, en liten röd tråd inom mig. Den är väldigt trasslig och det blir många knutar. Jag hoppas det är som det ska, och det är det väl (för det är livet, och livet kan inte vara på något annat sätt?) Men jag längtar efter den där motorvägen ibland. Efter de där bananskalen som andra verkar uppleva, att ”bara hamna” någonstans och sedan vara nöjd. Jag kanske kan hamna någonstans om några år?
Jo det bestämmer vi. Det ligger nog ett gammalt bananskal där framme och väntar på mig.
Mormor min mormor Det spelar ingen roll att du var gammal För mig är du alltid ung Nu kan jag se dig vandra Bland vitsippor och ljung Med cigaretten i mungipan Och leendet och skrattet Den krassa verkligheten som en kanal på tv Vi byter och sätter på kaffet Det spelar ingen roll om det var vinter Ut för ett bloss! Och alla dina blommor trängdes hemma förstås Och alla dina räkningar, sa mamma De låg på prydlig hög När vi hälsade på din lägenhet Efter din död Vi samlades allihop och sa Tänk så enkelt det va när mormor var knytpunkt för oss Vem ska samla släkten nu? Och vi sätter på kaffebryggaren och öppnar kylen och gamla fotoalbum Mormor min mormor Tänk att du skulle dö så ung
Mormor och morfar.
Min mormor dog för fem år sedan. Hon blev sjuk och fick vara på sjukhus, mitt i pandemin så de flyttade henne genast till ett ensamt rum innan de visste om det var coronavirus eller inte. Allting var så nytt, alla rädda för smitta. Alla klädda i plasthandskar och skydd över kroppen. Jag la en blomma på hennes bröst sedan, när jag fick se henne i ett litet kapell några dagar senare. Jag grät för att både hon och morfar var borta. Sådana som alltid funnits där, som min farmor, som hörnpelare i ett gigantiskt rum. Konstanten som håller allting uppe. Sådana som ställt fram hushållsost och mackor på bordet när man hälsade på. En termos kaffe ständigt aktuell och en tavla av ett dignande fruktfat och clementinklyftor hängandes i köket.
Mormor och jag på fest.
Mormor var alltid stolt. När jag skaffade helgjobb på en fotoaffär sken hon upp och frågade mig hur jag hade lyckats med det. Det var skönt hos mormor och morfar för att det var tryggt. Ingen grävde i onödan i dåliga saker och det negativa fick benämnas men sedan lämnas utan vidare uppmärksamhet. Det var viktigare att ha det trevligt och fika än att älta mörkret. Man ska inte jamsa så mycket med andra människor, sa mormor när jag berättade om artisten jag fotograferade vars föräldrar skickade varningsbrev och elaka sms kl 23 på kvällen till mig. Det förhållningssättet försöker jag nu, en jamsare av rang, att ta med mig in i mitt eget liv.
Mormor var jättebra på att sticka, virka och syoch hon sydde många kläder.
Härifrån flyttar ni aldrig! sa hon när vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet för tio år sedan. Det märks när någon är född i en annan generation och inte räknar med all lyx som de flesta numera tar för given. Den självklara uppskattningen när man får ha det bra och när bra inte nödvändigtvis betyder utlandsresor, restaurangmat eller bostadsrätter.
Mormor med min mamma och morbror i händerna. På Kungsportsbron mitt i Göteborg.
När mormor dog för fem år sedan letade jag igenom gamla bilder och hittade bilder på mig i en blårandig klänning som jag fortfarande har kvar och som båda mina barn nu har burit. Och så skrev jag detta:
Döden ger mig nog lite svindel. Nu när min mormor har dött får jag behov av att tänka på att min mammas mamma, som har flyttat upp till vitsippsdalen med morfar och ser ner på hela den här pandemin med en stor kopp kaffe hoppas jag, också hade en mamma som hade en mamma. Som alla hade egna klänningar och egna drömmar. Herregud. På ett sätt hjälper döden mig att förstå att vi alla ingår i ett osynligt nät. När man inte längre finns på jorden fångas man upp av det där nätet och slungas upp i en campingstol bland molnen. Där kan man sitta och ojja sig över att man aldrig skrev den där boken eller att man aldrig tog tag i att göra ett riktigt album av alla sina mobilfoton medan man kedjeröker hela natten under stjärnorna (för tjära är nyttigt i himlen).
Jag längtar efter tid och ro att skriva på den här platsen men tidens fart ger mig känslan att jag inte hinner. Så jag kom på att jag kan dela med mig av några bilder i alla fall. Dessa från förra sommaren, när jag hade en magisk bubbla av kreativitet, den bästa sorten som aldrig vill ta slut.
Jag skapade moln av kroppspuder som jag kastade runt, och självporträtt på olika platser i skogen. Mitt skapande fick bli spontant, oplanerat och långsamt förra året. Som att gå in i en annan värld med sin kamera
Déjà vu. Självporträtt, 2024.
och gå runt i skog och mark och leta efter bilder. Kanske kan det finnas någonting där, bakom stenen, invid trädet, bredvid den silverfärgade rotvältan? De flesta bilder ligger kvar på hårddisken, någonting annat har inte hunnits med. Men de ni ser här har jag redigerat och även lagt upp på min hemsida.
Déjà vu, 2024.
Både det första självporträttet och det rosa molnet fick namnet Déjà vu. Jag går ofta på känsla när jag döper mina bilder och dessa två hänger ihop för mig. De har även släktskap med denna och denna bilden.
Solace. Självporträtt, 2024.
Solace handlar om den eviga längtan efter ro och inre frid. Samma tema som i många av mina bilder, till exempel Serenade for solitude och The room.
Många bilder blir inte alls vad jag hade tänkt. Bilden på ett rosa moln skulle egentligen bli ett storslaget vitt moln, upplyst av blixtar, lysande ovanför havet. Då jag varken hade stativ, blixtar eller någon assistent med mig fick det bli som det blev. Och jag gillar det som blev också. Ofta är det så tycker jag, att jag har en tydlig bild i mitt huvud, ger mig ut för att förverkliga den och kommer hem med någonting annat.
Skymningsstranden där jag slängde runt två burkar kroppspuder, som blev pyttesmå molntussar som blåste bort i vinden.
Och det är nog som det ska vara. Allting handlar om förutsättningar. Vad har jag för förutsättningar just nu, i mitt liv? Som det ser ut för mig är det väldigt lite tid över till att fotografera, redigera eller planera en bild. Men behovet ligger och skvalpar och blir ibland så starkt att jag bara måste skapa någonting. Då får det bli någonting. Och ribban behöver inte vara så hög. För mig är det viktigaste att jag får utlopp för mitt skapande behov. Ja, det är faktiskt det viktigaste. Jag vill självklart bli sedd och någon gång ibland vill jag ställa ut en bild. Men allting går i vågor och just nu är det inte tid för vare sig utställningar eller storslagna visioner. Just nu handlar livet om att överleva, att klara av en rimlig vardag, att klara av att tjäna pengar för att köpa mat. Därför är jag så tacksam för det digitala- det går bra att vara kreativ även utan dyra kostnader för printar, framkallning eller inramningar.
Påväg upp i skogen för att fota självporträttet som blev det översta, Déjà vu.
Om någon blir sugen på fler behind the scenes- bilder kan ni kika på dessa tre inlägg, med foton från själva skapande-processen:
Sedan finns det fler inlägg från mitt skapande i kategorin Foto & Redigering (även om jag inte alltid varit så bra på att markera mina inlägg i olika kategorier.)
Jag glömmer ibland att den här bloggen kan vara del av både livet, skrivandet och bildskapandet. Jag måste inte välja. Alla delar kan få plats. Det är okej att vara både fotograf, bloggare, vilse i yrkeslivet men ändå med sin egna skapande-röst. Det är okej att vara allt <3
Det är april igen och plötsligt ser jag människor ute. De är på gården och gräver i rabatterna, de sopar bort gruset från marken och de sitter i klungor och dricker mitt-på-dagen-vin i solen. Ibland har jag bråttom hem, genar snabbt över gården och kastar ut små snabba hälsningar till grannarna. Drömmer om ett eget hus med en egen trädgård. En lönngång i tegelväggen till min egen värld. Vårfåglarna sitter i träden och himlen är blå nästan jämt. Jag blir trött och torr av solen. Jag älskar den kalla höga luften och att det inte är sommar än.
Om en månad kommer marken vara täckt av körsbärblommor säger jag till min 6-åring när vi promenerar till caféet under de rosa träden. Hon har haft livets första utvecklingssamtal och vi ska fira med en glass. Det är kallt i vinden men solen värmer. Vi tar en fönsterplats på caféet och spanar på folk. Hundar och människor och bilar och elsparkcyklar.
I världen pratas det om AI, om upphovsrätten, idéerna och den stora farliga potentialen. Annonser dyker upp i mina flöden som är ai-genererade: huden polerad och texten alltid framför händerna, eftersom händer fortfarande är svårt att få till perfekt. Alla lär sig generera parallellt och ibland försöker någon hindra hypen och påtala att det kanske inte är så fantastiskt. När jag hör hur de pratar om robotar på radion, hur de lär upp robotar utifrån människor, undrar jag om det verkligen är en positiv nyhet.
De små barnen fortsätter att dö i attacker och presidenten fortsätter som väntat, allt i uppskruvad form. Det pratas om upprustning och det verkar plötsligt kontroversiellt att prata om fred. Naivt och verklighetsfrånvänt. Ingen skriver om Greta längre sedan hon engagerat sig i Palestina. Bloggbevakning skriver om hycklerier bland influencers och tydligen ska man vänta med telefoner och sociala medier tills barnen är 14 år. Jag hoppas att vi ska orka vänta. Det står om grooming och hur man ska prata med sina barn. Det är lätt att bli nedtyngd. Jag borde nog läsa romaner istället.
Jag söker till en fotosalong men kommer inte med. Blir oväntat nedslagen och känner hur det kreativa rinner mig ur händerna. Hur det självklara skapandet försvinner så lätt. Så många gånger jag förlorat känslan av att ha rätt till mitt eget skapande, så många gånger jag har återerövrat det. Ska det vara så svårt att bara göra det man älskar? Att känna sig så fullkomligt värdelös på det som är fullständigt nödvändigt, det är en svår kombination ibland.
Jag går på dans med mamma och är kritisk till nästan allt. Känner inte igen mig i recensionerna. Deras svarta kläder är så klumpiga och första stycket känns tomt. Jag följer debatten om psykoanalys och önskar att jag hade råd att gå minst en gång i veckan. I Söndagsintervjun pratar Lydia Sandgren om känslan av plikt: att känna en meningsfull framåtrörelse och att må bra av att gå till ett jobb. Jag blir lite avundsjuk på hennes självklara värderingar och den stabila grund hon verkar komma ifrån.
Nästa vecka kommer priserna på kaffe höjas ännu mer och vi pratar om att köpa på oss fler paket i helgen. Att plugga utan att jobba och leva på sparpengar leder till att jag står i godisaffären och inte har täckning för de sju godisbitarna och micropopcorn som ska betalas. Jag får stiga åt sidan och föra över pengar från mitt sparkonto, det löser sig och godiset betalas, men jag känner mig så fruktansvärt ansvarslös och icke-vuxen. Som ett stort barn som lever i förnekelse, envisas med att köpa dyrt kaffe på caféet där jag pluggar och ändå tro att det ska finnas pengar kvar till lördagsgodis.
Forskarna forskar om varför ”svenskarna inte längre vill ha barn” och de pratar om framtidshopp och familjepolitik. Jag tänker på åren som försvinner, på hur allting går fortare när man blir äldre och på hur jag faktiskt fyller fyrtio år i år. På hur jag verkligen inte kommer att ordna någon stor fest, på vilka mina vänner egentligen är (och hur fruktansvärt utspridda de är) och på hur mycket pengar man behöver för att faktiskt kunna vara social (utanför hemmet).
Jag tänker på det jag skrev en gång om trygghet. På hur det fanns en tid för äventyr. Jag är glad att jag fick ha den tiden men ännu gladare att den är över.
Jag borde nog läsa lite mer romaner men det är svårt att komma ner i varv. Det är lättare att följa omvärlden i poddar och tidningar och det är skönare att rensa tankarna med bloggar och bildflöden. Allting går så snabbt, men i mitt inre rör sig min eviga dröm som ett solur: en projektion av fåglar i trädgården, en utomhusstol och en kopp kaffe.
Vissa dagar kommer ljuset. Bryter igenom molntäcket och lyser plötsligt upp ett hus, visar bortglömda färger. Jag vänder mig ett par sekunder mot solen medan jag kör barnvagnen fram över den smutsiga asfalten. Nyss var hela familjen nära hav, skog och strand. Nu är vi tillbaka i stan. Här finns ingen strandpromenad men det finns en park och fåglarna sjunger.
Den ständiga frågan i mitt huvud: bo på landet för att självmant välja stimulans eller bo i staden och ständigt längta bort till lugnet. Just nu har jag valt genom att stanna kvar, rota mig, bli trygg, bygga mitt familjeliv. Men visst längtar jag till landet. Jag föddes med den längtan.
Just nu en stund på café. Jag har varit frisk i närmare tre veckor nu om man räknar bort hostan. Ett litet förkylningstryck över huvudet är tillbaka men jag har värktablett och en lugn dag framför mig.
Motsatserna i mitt liv: skräcken över rutiner, inrutat och instängt, samtidigt som jag verkar må bra av rutiner. Att låta sig hållas av förutbestämda dagar, fasta punkter. Jag har haft så litet av det sistnämnda i mitt liv. Jag har längtat så länge. Tänk att det skulle ta mer än ett decennium att styra upp. Tänk att jag fortfarande inte är där.
Och tänk att den där bombsäkerheten kanske aldrig kommer tillbaka? Jag tror det blir så efter ett antal levda dagar. Jag tror det är svårt att hitta tillbaka till hur det kändes innan saker började hända. Och jag tror det är som det ska vara.
Hopp och förtröstan är min önskan för 2025. Man måste lita lite på livet också, som min farmor brukade säga. Visst kan man planera, försöka, sträva, jobba hårt. Men man måste få lita på att livet också kan ordna upp och komma med sin egen insats.
2025. Jag har inga storslagna drömmar. Ingen naiv framtidstro. Jag försöker acceptera att förluster och osäkerhet är en del av livet. Men 2025 jag vet också detta: Det vill bli bra. Det vill.
Veckorna dras från tiden och allting pågår. Jag mitt i allt som ett träd som försöker stå fast i stormen. Blåsten och alla löv som flyger av. Inatt kom regnet och åskan. Det extrema vädret är här och ibland stämmer omvärldens utveckling väl överens med den inre. Nu längtar hela min kropp efter att få landa i höst.
Just nu en stund i köket med en ljummen kaffe. Regnet har upphört. Varje hel timme startar en liten motor i det turkosa gökuret i plast. Det ska kvittra en liten fågel men den har gått sönder så istället hörs bara mekaniken bakom. En liten motor, en stum fågel som tittar ut.
Jag loggar in på min blogg och blir så glad för kommentarer. Är man en bubbelperson som mig, som lätt drar sig in i sitt skal, då fungerar orden som en sorts morse-språk. En signal från de innersta djupen till omvärlden: Här är jag. Jag finns kvar, jag har bara krupit allra längst in i grottan.
Sandra skriver jag fick lära mig att när det är svårt att ta beslut betyder det oftast att båda valmöjligheterna är lika bra, alltså går det inte att välja fel. Samt att man aldrig är immun mot ånger, oavsett hur noga man är i sitt beslutsfattande. Det är verkligen sant! Jag har läst dessa ord i olika konstellationer förr och jag tror äntligen det börjar sjunka in. Kanske har jag bara varit en sådan som måste testa väldigt mycket? Den där stressen- att behöva springa alla vägar för att se vart de leder. Till sist förstår man ju att vägarna inte tar slut. Och kanske leder de ändå åt samma håll? Någon jämförde med dropparna, hur de droppar ned från stenen och sedan möts i en gemensam pöl på marken. Till sist kommer vi fram till samma ställe ändå. Som vatten.
Min augusti har bestått av huvudvärk, illamående och kristallsjukan som gjorde mig sängliggande i dagar. Jag har varvat tre veckors sjukdom med att vara frisk. Så igår kom huvudvärk och nya influensasymtom. Inatt vaknade jag och tänkte Jag vill leva! Jag kan inte lämna mina barn ännu. Det finns tider när saker flyter på och så finns det tider när jag är tacksam för att två alvedon faktiskt hjälper mot huvudvärken. Som nu. När jag kan skriva ett blogginlägg i köket och kroppen känns lugn utan nattens dödsångest.
Emelie skriver Kämpar själv med svårigheten att ta beslut utan att dubbelkolla med någon, och att ha svårt att färdigställa och göra klart saker eftersom det alltid finns något mer pill som går att fixa. Det är som att hon skriver om mig. Jag tror till viss del det har med personlighet (eller vana/uppväxt?) att göra. Jag var en sådan som behövde bekräftelse från andra. Dubbelkollade bara jag skulle svara på ett sms- Kan jag skriva såhär? Det är nog först i 30-års åldern som jag har slutat med det. De små stegen mot att inte kolla av med någon. Inte dubbelkolla att sms:et, beslutet, riktningen är okej utan faktiskt lita på mig själv istället.
Jag är lugnare nu, men ingenting har uppenbarat sig. Jag har inte nått en lösning och jag har inte räknat ut någonting. Men jag försöker vila i mig själv och i mitt liv. Som en acceptans för att det har varit mycket annat. Kanske har jag inte kunnat ta vissa beslut, gå vissa steg och välja vissa vägar. Kanske finns det en tid för det som inte är nu (och kanske är det okej?)
Min äldsta började skolan i augusti och nu ligger livets första läxa på vårt köksbord. Fråga hemma: Varför fick du just ditt namn? Vet du vad ditt namn betyder? Om hon visste vad jag älskade hennes namn i flera år innan hon kom. Hade det sparat som en förhoppning och önskan till livet. Vi missade första föräldramötet men nu hänger ett schema på kylskåpsdörren. Det där var ju livet så länge. Med olika lektioner och raster däremellan. Lugnet i att veta hur ens dagar ska se ut.
Regnet ska falla hela dagen idag och min yngsta fick ha sina röda regnkläder till förskolan. Molnen drar utanför fönstret och ibland mörknar det inne i köket på en sekund.
Jag tänker på en grundläggande självtillit som jag tror och hoppas har kommit tillbaka. Kanske har jag gått varvet runt. Jag har sökt så länge efter svaret i de yttre omständigheterna: ”Om jag gör så här, då KAN det ju inte bli fel.” Längtan efter en försäkran att det ordnar sig. Så fort jag hämtar hem mig själv, drar mig själv tillbaka, då stannar jag upp. Synkar med mina andetag och slutar irra runt som en blind fågel. Då plötsligt uppenbarar sig allting för mig och jag ser klart.
En gång i tiden hade jag många sprakande bollar i luften och sprang nedför otaliga stigar för att upptäcka vad som fanns där borta. Jag följde lusten och impulsen och förlitade mig på mina energitoppar. Men jag orkar inte det mer. Det är en svunnen tid. Jag ska värna mina passioner, jag ska hålla elden brinnande men kanske kan den delas upp i små ljus. Kanske måste det inte vara en gigantisk brasa som brinner fort. Kanske kan jag vandra längs en väg och samtidigt bära ljusen som små facklor.
Efter år av ältande kring min framtid har jag nog lärt mig: Det är ingen idé att rusa in i beslut. Jag har försökt så många gånger och den där lilla stressen, när man vill göra någonting väldigt fort, den verkar betyda att det är dags att sakta ned. Så jag vill tillåta mig att vandra långsamt och låta livet leda mig istället för tvärtom. När jag kommer till olika vägskäl vill jag lyssna till mitt inre, inte till någon yttre analys om det korrekta beslutet, utan till vad jag behöver- vilka är mina viktigaste behov i detta?
Kanske är det en förutsättning för förändring: Att låta alla de man kunde blivit få dö ut? För man kan ju inte bli allting. Det har nog varit min svaghet. Att vilja bli allting som jag känner att jag skulle kunna bli. Men det är svårt att veta när man ska släppa en version av sig själv, en bild man har av sig själv, för att kunna växa och bli någonting annat.
Och luften är plötsligt ny. Lite högre och värmen blandas med vita moln och friska vindar.
Kanske är det en ny tid nu. Kanske är jag inte lika fast som jag varit i så många år. Jag har ju självklart gjort saker, fått barn, börjat och slutat på jobb, gått klart en skola. Men känslan är plötsligt lite annorlunda. Segheten har försvunnit. Tankarna är klara och rädslan är mindre. Rädslan bubblar inte upp lika fort längre. Den låter mig tänka färdigt tankarna.
Är det nu jag sätter punkt för det här kapitlet i mitt liv? Som blev utdraget och seglivat. Så många inlägg jag har skrivit om att inte kunna bestämma sig. Egentligen borde jag bara ha låtit mig själv vara. Låtit mig själv vara i det ovissa, i mellanrummen.
Skillnaden nu är inte att jag vet, men att jag vågar göra igen. Plötsligt vågar jag ta olika små steg. Jag har insett att det är i görandet som kunskapen finns. För att veta mitt nästa steg måste jag först sätta ner foten här, där jag befinner mig. Det går tydligen inte att sväva fram över tiden för att få facit i framtiden. Tänk att jag trodde det.
