Och luften är plötsligt ny. Lite högre och värmen blandas med vita moln och friska vindar.

Kanske är det en ny tid nu. Kanske är jag inte lika fast som jag varit i så många år. Jag har ju självklart gjort saker, fått barn, börjat och slutat på jobb, gått klart en skola. Men känslan är plötsligt lite annorlunda. Segheten har försvunnit. Tankarna är klara och rädslan är mindre. Rädslan bubblar inte upp lika fort längre. Den låter mig tänka färdigt tankarna.

Är det nu jag sätter punkt för det här kapitlet i mitt liv? Som blev utdraget och seglivat. Så många inlägg jag har skrivit om att inte kunna bestämma sig. Egentligen borde jag bara ha låtit mig själv vara. Låtit mig själv vara i det ovissa, i mellanrummen.

Skillnaden nu är inte att jag vet, men att jag vågar göra igen. Plötsligt vågar jag ta olika små steg. Jag har insett att det är i görandet som kunskapen finns. För att veta mitt nästa steg måste jag först sätta ner foten här, där jag befinner mig. Det går tydligen inte att sväva fram över tiden för att få facit i framtiden. Tänk att jag trodde det.

Det är mitt i juli. Precis som i maj är juli så mycket juli som det kan vara. Det är heta sommardagar och för oss, som har ynnesten att bo i farmor och farfars hus på västkusten, är det havsbad och ljummen sand, plocka snäckskal och bada i en genomskinlig plastlåda på altanen.

Som vanligt är juli alla snurrande tankar och försöken att bromsa framtid och ambivalens. Jag pausar från nyheter och bloggar och vågar mig helt in i min egna värld. På kvällarna, efter nio när barnen sover, smyger jag ut för att fota macroblommor i blå timmens magiska ljus. Jag uppdaterar instagram frenetiskt och låtsas att jag har 250 000 följare. Jag köper flera flaskor babypuder som jag kastar runt i gräs och vid havskanten samtidigt som jag fotar. Jag är besatt av att skapa moln.

Vi läser Astrid Lindgren på kvällarna och oj vad det är sorgligt. Jag hoppar över den utförliga beskrivningen av branden i Bröderna Lejonhjärta för mitt barn är bara 5,5 år. Men hon blir irriterad på mig när jag skummar texten i Sunnanäng för att undvika faror. Den slutar med att de stänger porten till den levande världen, mitt i vinterns kallaste dag, men den är så metaforiskt skriven att det blir vackert. Hon får lära sig vad fattig betyder och jag är så glad åt dessa långsamma berättelser. Som handlar om det som livet är. Om människor och ensamhet och längtan och ja… 

Jag har alltid varit ett sådant barn. Sugit åt mig världen. Började tidigt läsa tidningen. Snappat upp minsta notis om bränder och olyckor. Ibland har tanken slagit mig: tänk om jag faktiskt lever hela livet och det inte händer någonting?

Om morgnarna tar jag kaffet med mig in till sängen när bebisens pappa stiger upp. Då stänger jag in mig och dagdrömmer mig bort på instagram. Jag läser citat om hur oro inte leder någon vart och hur man kan bestämma sig för att inte vara orolig. I sommar går det lite bättre. Jag bestämmer mig för att vattna de positiva blommorna och medvetet svänga om så fort det blir mörkt. Förvånansvärt ofta fungerar det. När negativa tankar kommer, sådana som vill gräva sig bakåt i det förflutna och borra sig djupare in i sorgen, hör jag min storebrors röst: Den vägen har jag redan gått, jag vet vart den leder. Jag behöver inte gå dit igen. 

Och så trotsar jag kylan och går ner i vattnet. Jag simmar bara om du simmar säger min femåring när vi står och huttrar i strandkanten. Det räcker för min tvekan. Jag kan inte stå kvar i sanden om jag vill att hon ska bada. Hela min hud huttrar av kontrasten varmt-kallt och den ivriga vinden. Jag bestämmer mig för att inte känna in att det är kallt och snart simmar vi båda två. Plötsligt är det skönt i vattnet och det finns inga maneter och allting är klart. Vi ser tre strandskator och jag blir ivrig. Min dotter kollar på fåglarna med långsmal röd näbb och utbrister Detta är den bästa dagen i mitt liv! Havet är varmt och jag känner mig nästan som min farmor när jag tar långsamma rejäla simtag.

På kvällen är jag nere vid stranden med mitt puder och försöker mig på det omöjliga att kasta puder, belysa och fota samtidigt. På vägen hem går jag ut på bryggan med en sten som jag slänger i havet. Tittar länge på punkten där stenen sjönk. Helt stilla förutom några små bubblor. Inget ljus. Jag tänker på Laleh:

Jag är bara en sten i havet

Det är inte värre än så

Några ringar på ett hav

är allt vi lämnar kvar.

Jag lämnar stenen på botten och vandrar hemåt. Lägger mig på knä på grusvägen för jag ser några blåklockor som måste fotograferas med mitt 100 mm macro. Det blå lyser.

Jag väntar på mareld. Precis som kantarellerna är den tydligen tidig i år. Men kanske kommer den hit upp först i augusti.

Det är maj och det är så mycket maj som det kan vara. Det regnar blomblad, solen lyser och det äts oändligt många glassar- på bänkar på gräsmattor i solen i skuggan ja överallt.

Just nu en sval stund inne i skuggan. Med en tredje koppens kaffe och vårvind utanför fönstret. Trädens vita blom yr utanför. Marken full av vita blomblad. Cykelsadlar och trappsteg täckta.

Jag har börjat jobba efter föräldraledighet och huvudet är suddigt. Tröttheten en yrsel men inatt sov både jag och lilla S bra. Jag tänker tankar hela tiden men önskar att huvudet kunde vara tyst: måste gå till frisören, måste hitta byxor som passar, måste bestämma mig, måste bli förankrad i min kropp igen, lyssna inåt och andas.

Stressen tilltar och jag börjar lära mig. Plötsligt är jag inte sådär böjlig längre, som jag var senast 2019- när jag gick klart min konsthögskola och jobbade två jobb. Jag känner en gräns, jag ser den tydligt som en mur. Den står där som en påminnelse om att jag är ändlig, jag har behov och jag kan inte klara vad som helst.

Vilken befrielse i den meningen. Jag kan inte klara vad som helst. Sådan tillåtelse att ge upp, få andas ut, få sätta fötterna i en glänta och stanna där. Att se bussen stanna bredvid en, men vinka till busschauffören och säga att hon kan köra vidare.

– Tack, men jag stannar här! Jag ska inte gå längre.

Här sitter jag på ett café en halvtrappa ned och vill att det ska regna. Som tur är driver molnen över himlen och det lilla solljuset som tittade rakt in på min kaffekopp har försvunnit. Jag längtar efter stora landskap och tunga himlar. Efter vind och väder som kan kalibrera mig och återställa spänningarna i min kropp.

I två veckor har vi haft inskolning av vår minsta. Lilla S har gråtit varje morgon och jag har kämpat emot mina egna känslor. Resonerat med mig själv om att hon faktiskt har det bra och motat undan känslorna för att vara trygg och stabil.

Min cappuccino kommer i en rejäl brun mugg. Jag har den perfekta platsen invid fönstret och den perfekta tiden att gömma mig men ändå titta ut. Det blir inte bättre än att sitta på tryggt avstånd till allting och ändå få ta del av vad som händer. Att se alla som går förbi utan att själv bli sedd.

Sådant äventyr mammalivet är, att drabbas av känslostormar och samtidigt behöva vara stabil. Jag kan nästan känna hur rötterna knakar under mig, växer djupare nedåt i marken, som att stormen fördjupar stabiliteten. För varje utmaning och varje förlust växer jag mera nedåt, rotar mig mer, ser mer och mer av allt det vackra.

Till sist kommer kanske tilliten tillbaka? Jag märker att jag klarar saker- jag klarar allt det här, och kanske kan jag klara också det som kommer sedan.

Plötsligt vill jag bara blogga. På morgonen när jag vaknar och på kvällen när jag borde sova för länge sedan. Det är väl något med dynamon, att jag har börjat trampa och att det är så skönt att fortsätta då.

I alla fall har jag läst ut Stargate och ja, behöver du gråta så har du här ett tips. Den fysiska känslan jag fick av att läsa boken påminner om något annat jag har läst, blandningen av obehag, magi, sorg och oerhörd skönhet, men jag kan inte komma på vad det är.

Imorgon ska jag åka till den dyra privatläkaren igen. Jag ser framför mig en bussresa förgylld av förmiddagens solstrålar som lyser in i bussen och skiner upp vårsmutsen på de stora fönsterrutorna, en varm kaffe från seven eleven och så en liten promenad, kanske hör jag fåglarna i allén.

Lilla S ska snart börja förskolan. Jag har lånat pekboken Roj på förskolan som vi läser om kvällarna. Vi följer Roj som vinkar hejdå till sin pappa, Roj som bygger med klossar, är med på samling och som vilar med egen kudde. Snart ska du också gå till förskolan viskar jag till lilla S och jag oroar mig absolut för alla sätt hon kan dö på, när inte just jag är där för att hålla henne vid liv.

I min fotomapp på telefonen får jag upp minnen för fem år sedan- Lilla V är en bebis och vi är helt nya föräldrar. Det dyker upp ett foto på mig med henne i magen, innan vårt första barn hade kommit. Det känns så främmande. Som ett annat liv.