Sitter på mammas toalett och läser en gammal Elle. Där är en krönika som avslutas: Och kanske är det just detta som är nostalgins kärna: inte att vi längtar tillbaka till hur det faktiskt var, utan att vi längtar tillbaka till föreställningen om hur det skulle bli. Jag blev nostalgisk tidigt i livet. Redan som barn letade jag fram gamla famijlekort som jag dammade av och gömde i mitt hjärta. Jag skrev tonvis med dagbokssidor som jag älskade att läsa endast några månader senare. Det är först nu på äldre dagar som jag börjat fatta att det är destruktivt att vara nostalgisk. Move on, liksom. En trevlig gubbe som jag var hemma hos när jag jobbade i hemtjänsten tipsade mig om att skriva upp några tacksamheter varje dag. Det hade han gjort i fem år. ”Det finns alltid någonting bra att skriva upp”. Och det stämmer ju: solen kanske skiner, en kompis kanske ringer, jag kanske är frisk, mätt, upptäcker en ny artist eller vad som helst. På frågan om han någonsin läser det han skriver svarade han bestämt nej. ”När året är slut börjar jag på en ny bok. Man måste gå vidare”. Då insåg jag att jag måste gå vidare istället för att läsa om mitt gamla liv hela tiden. Den trevliga gubben sa också: Du är inte frisk om du inte har några krämpor. Det hade en läkare sagt till honom. ”Om du inte känner någonting kan du lika gärna dö”. Slutligen konstaterade jag och Selma i förmiddags på café Condeco att kärlekssmärtor är som fantomsmärtor. Man känner dem, men de är egentligen inte där. För obesvarad kärlek är väl bara en illusion? Idag: Fika på Condeco Tänker för mycket på mig själv Omtentaångest: har fortfarande inte gjort min omtenta
Bilder från HOTEL FOX
