Jag sitter i köket en solig januarifredag. En januari med rekordfå soltimmar i Göteborg. Minst på hela 2000-talet läser jag. Jag har just varit på Östra Sjukhuset och druckit kaffe med min mamma. Lämnat sovande bebis hos sin mormor och träffat en sjuksköterska för att gå igenom min kommande behandling mot blodpropp som jag fick efter förlossningen. 3 tabletter ikväll, två imorgon, två i övermorgon. Och så vidare. Sköterskan är varm och otroligt inbjudande, men när klockan närmar sig elva och parkeringen går ut undrar jag om lilla S fortfarande sover, om inte sjuksköterskan ska sluta prata snart och om min mormor måste trösta en skrikande bebis just nu utanför mottagningen.
Nu dricker jag Earl Grey och äter upp den sista hemmagjorda chokladbollen. Jag tänker på tiden, på att den nästan inte finns, och på att den ibland finns så himla mycket, som i söndags när min farmor ligger på sjukhus och läget är kritiskt, och vi lånar mammas bil för att köra till Jönköping och hälsa på. Vi köper blommor som man inte får ta in på rummet och som nu står i en grön vas på vårt stökiga köksbord, halvt utslagna i brandgult. Tiden finns i syrgasen som färdas i den genomskinliga slangen. Tiden finns i farmors vita hår, i de vita lakanen och i hennes blick. Där i blicken finns all tid och i min fyraårings ben som springer genom sjukhuskorridoren, hittar lava på golvet och ett nedsläckt akvarium.
Tiden finns i det lilla, när vi sedan kör bilen hem till Göteborg och stannar vid Kulturhuset i Borås för att amma. Lyssnar på regnljud för att bebisen ska somna om och lyssnar på Alfons och Mamma Mu. Tiden finns i det stora när de plockar ut mitt barn ur min mage, hon gråter sådär som på film och hela världen öppnar sig och sluter sig på samma gång.
Jag tror det är barnen som gör det. Som gör att tiden plötsligt känns annorlunda. Allting har flyttats fram ett steg. Generationer har förskjutits och 37 känns som en gammal ålder. Jag önskar att vi alla vore tio år yngre. Så att jag och mina föräldrar skulle få minst tio år till med mina barn. För plötsligt känns livet så kort och jag vill ha mycket mera tid. Tid för att se att mina barn har det bra. Jag försöker byta ut känslan av tidsbrist mot känslan av tacksamhet. Men ibland kan man ju önska, fastän man är tacksam.
Den lilla tiden finns just nu i köket. Bebisen sover och varje minut är värdefull för att jag ska hinna skriva det här inlägget. Så fort hon vrider sig i babysittern stiger min puls och jag försöker skriva snabbare.
Nu vaknar hon, men just idag hann jag klart 🙂
Wow, det är så svårt att tänka sig att mina barn ska bli 20 år! Och samtidigt börjar min äldsta skolan om 1,5 år, och jag vet att det året kommer gå fort och plötsligt har jag ett skolbarn. Det är ju förenat med en viss stress att tänka/känna för mycket såhär tycker jag. Så jag undrar lite hur balansen ser ut mellan att dels vara tacksam för nuet, att vara närvarande, men inte stressa över att tiden går fort. För ibland undrar jag om den går så fort, eller om det är jag som flyger lite för snabbt fram med blicken, får fågelperspektiv och tappar nuet lite? Och så vill man ju inte ångra att man inte var närvarande med sina barn- en tanke jag tror kommer sig av att jag har hört andra säga att de önskar de kunde varit mer med sina småbarn.
Jag tänker ofta att jag önskar att det gick att bromsa tiden. Bara en aning en stund. Mitt äldsta barn fyller 20 år i år. En vuxen ung man. Var tog alla åren vägen egentligen? Vips har år gått och man (läs jag) fattar inte vad som hände.
Tack Ulrika <3
så fint om både stort och litet!