När det mörka mörkret blir för mörkt inuti mig- fastän det inte är mitt eget mörker- då tänker jag på Harry Potter. Tänker på hur jag måste stå upp för det goda och hindra mörkret från att ta mig. Då visualiserar jag ett kraftfält runt mig som en gnistrande kupol. Hur vi, häxor och trollkarlar, kämpar mot det onda.
Jag tänker att så mycket handlar om det. Att våga sätta upp murar mot det mörka. Våga stänga ute. Hålla borta.
Det onda i mugglarvärlden kan vara krig men det kan också vara blickar, samtal och saker mellan människor. Det onda kan vara att ta på sig andras mörker så mycket att livslusten försvagas. Sådant som är så subtilt och osynligt att man knappt fattar det själv. Men om det händer måste man visualisera dementorerna i Harry Potter framför sig. Hur de suger livet ur sina offer. Och så måste man framkalla sitt inre skydd som jagar bort dementorerna.
Ibland är det enda sättet. Att stenhårt välja sig själv. Inte medömkan. Inte tycka synd om. Inte skuld. Inte sekundär sorg. Att se vem mörkret tillhör. Sätta upp murar och vårda sin egen trädgård. Staket mellan människor. Här är min odlingsplätt och där är din. Jag bryr mig om min trädgård och du om din. Vi kan väl mötas över en kaffe sedan? Om du får ogräs kan jag ge dig lite tips. Men jag släpper inte in dig i min trädgård.
Förut har jag nog tänkt att om en ska gå under går vi under allihop. Att det är bäst så. Ingen får vara lycklig utan den andra.
Jag testar något annat i år. Jag testar att hålla mig kvar inom mitt staket. Jag håller mig från att trampa in i andras trädgårdar.
”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”.
/Tage Danielsson
