Vågar jag?

Just nu: En jämn ljusgrå nyans på himlen. Göteborgs gator är kantade med snöslask som blandats med grus. Bussarna gör stopp vid Järntorget. Släpper på frusna passagerare. Människor går ut och in på caféet där jag sitter. Beställer dubbel espresso, liten latte, och så bagels med olika saker på. Lunchen har just pågått för fullt här inne, men nu är det äntligen lite lugnare. Jag sitter på en hög stol invid ett enormt fönster. Här har jag utsikt rakt fram mot Järntorget. Ett eget rum som jag har betalat för (varm choklad med vispgrädde) där jag får vara ifred med min dator och mina tankar. Jag skriver små att göra listor inför våren. Funderar på ännu ett steg i denna livets berg och dal bana. Funderar på om det är dags att börja följa hjärtat igen. Gång på gång under hösten har jag blivit påmind om att jag inte kan leva utan mitt skapande. Då dör jag inombords. Och ändå har jag försökt att inte följa mitt hjärta, trots att det skriker.

Jag läser vackra texter av Patricia Tudor Sandahl. Hon är som en liten fågel som sitter på det nakna trädet utanför och sjunger precis det jag behöver höra:

Våga gå din egen väg:

Varje människa måste gå sin väg, upptäcka sin sanning, återge sin erfarenhet, upptäcka och belysa världen på sitt sätt.

Och jag undrar om jag vågar. Kan jag strunta i min rädsla?

Våga möta din rädsla:

Att känna rädsla är obehagligt, men den är bara farlig om du låter den hindra dig från att göra det du vill. Mod är att våga göra någonting trots att man är rädd.

Kära Universum, ge mig lite mod, eller få mig att använda det mod jag redan har. Jag är så trött på att vara rädd.

—

Citat från Patricia Tudor-Sandahl, som skrivit helt fantastiska böcker om psykologi och att lyssna till sig själv. Just dessa är hämtade från en lite mindre presentbok hon skrivit som heter Humlans hemlighet.