En sak jag behöver inse är vad jag gillar. På riktigt. På djupet. Vilken typ av kultur jag tycker om. Vad jag vill göra på min fritid. Vilka böcker jag vill läsa. Vilka bilder jag uppskattar.
För mig har det länge funnits en inre konflikt. En konflikt kring det som slarvigt kan kallas för fin- och fulkultur. Och kanske också en konflikt kring prestige i livet och att må bra i livet.
Ibland har jag velat göra saker på grund av dess prestige. Jag har sökt skolor för att få prestige. Jag har till och med blivit vän med folk för att få mer prestige.
Jag har funderat mycket på just prestige de senaste åren. Är det någonting ytligt som man ska förkasta, till förmån för sin ”inre autentiska röst”, eller är det någonting nyttigt med prestige?
För en massa år sedan trodde jag att jag ville befinna mig i konstvärlden. Kanske jobba som fotolärare men också vara en erkänd fotokonstnär. Vad nu det betyder?
Jag sökte tre gånger till den mest prestigefyllda fotoskolan. Jag hade höga förväntningar och var väldigt målinriktad. När jag inte trivdes på skolan tog jag ett uppehåll och ägnade fyra år åt att omvärdera ungefär allting i mitt liv.
Det blev en inre konflikt när jag insåg att jag inte trivdes i den värld jag kämpat för att komma in i. För mig är det inte en lust-styrd värld. Den är någonting annat. Fylld av krav och regler.
Jag har insett att jag ibland vill saker som jag inte mår så bra av. Att jag behöver lära mig att välja det som är bra för mig även om det kanske inte är det jag vill.
I september i år började jag på fotoskolan igen. Mest för att göra klart den och få min kandidatexamen (jag har ett år kvar). Detta har lett till att jag just nu funderar extra mycket på det här.
Vill man befinna sig i konstvärlden är det hierarkier och prestige som gäller. Alltså, om man vill befinna sig i den fina konstvärlden. Annars är det säkert hierarkier också, men jag upplever till exempel den övriga foto-världen som friare och mer gör-som-du-vill.
Och för att koppla till min inledning: Jag börjar inse mer och mer vad jag mår bra av. Vad jag gillar. Och jag dras till vackra saker som kan hjälpa mig att känna ett lugn. Jag gillar mysiga feel good-böcker. Fantasifulla filmer. Och bombastiska, färgstarka, magiska foton. Eller bara helt vanliga fotografier på supergulliga barn och djur. Jag gillar vacker pianomusik. Peppiga poplåtar.
Det har tagit mig lång tid att börja skala av alla lager som lagts på mig genom livet. För att komma fram till min egen kärna av vad som passar mig. Vad jag gillar. Vad som korresponderar med min själ. Och jag är inte alls klar. Det är långt kvar.
Hur känner du? Har du tillgång till din innersta kärna så att du vet säkert att vad du vill och vad du tycker om och längtar efter verkligen är ditt?
Oj ursäkta, min kommentar blev lite skum, haha! Det där sista skulle bort XD
Åh tack för detta bra och ärliga inlägg! 🙂 Du ringade in så många av mina tankar, även om mina tankar inte rör specifikt fin- vs fulkultur utan kanske mer en konflikt mellan prestige och icke-prestige i allmänhet. Jag har aldrig sökt mig till prestigefulla sammanhang, utan mest trasslat mig fram i livet, försökt följa mina drömmar och så har det blivit vad det blivit. Typ. Även om mycket inte har gått raka vägen. Jag har vänner från alla möjliga ställen och sammanhang och jag gillar lite allt möjligt, både sådant som anses fint och fult. Däremot hade jag länge ett yrke som anses ha hög status och därför automatiskt rörde mig i sådana kretsar och därmed kanske också omedvetet fått många referenspunkter och föreställningar. Detta krockar en del med andra sammanhang och människor jag möter i min närhet och jag kan komma på mig själv med att skämmas inför BÅDA världarna om du förstår vad jag menar beroende på vem jag umgås med. Både ”över-” och ”underklass” ser ner på varandra, fast på olika grunder. Jag försöker tänka att man inte behöver klassificera sig själv, jag får vara jag, lite av allt, vad jag vill, men det är svårt ändå eftersom man jämt hamnar i olika ”identitetsdiskussioner” med sig själv. Tydligen har vi ett superbehov av att definiera oss själva…
gjort något direkt för att få mer prestige, men ändå alltid känt en konflikt. Vem är jag, vad vill jag, vart ska jag? Jag tror att folk omedvetet drar sig till saker för att uppfylla normen och därmed få prestige i den ”klass” de redan anser att du hör hemma eller kanske att få höra till.