Mormor min mormor
Det spelar ingen roll att du var gammal
För mig är du alltid ung
Nu kan jag se dig vandra
Bland vitsippor och ljung
Med cigaretten i mungipan
Och leendet och skrattet
Den krassa verkligheten som en kanal på tv
Vi byter och sätter på kaffet
Det spelar ingen roll om det var vinter
Ut för ett bloss!
Och alla dina blommor
trängdes hemma förstås
Och alla dina räkningar, sa mamma
De låg på prydlig hög
När vi hälsade på din lägenhet
Efter din död
Vi samlades allihop och sa
Tänk så enkelt det va
när mormor var knytpunkt för oss
Vem ska samla släkten nu?
Och vi sätter på kaffebryggaren och öppnar kylen
och gamla fotoalbum
Mormor min mormor
Tänk att du skulle dö så ung
Min mormor dog för fem år sedan. Hon blev sjuk och fick vara på sjukhus, mitt i pandemin så de flyttade henne genast till ett ensamt rum innan de visste om det var coronavirus eller inte. Allting var så nytt, alla rädda för smitta. Alla klädda i plasthandskar och skydd över kroppen. Jag la en blomma på hennes bröst sedan, när jag fick se henne i ett litet kapell några dagar senare. Jag grät för att både hon och morfar var borta. Sådana som alltid funnits där, som min farmor, som hörnpelare i ett gigantiskt rum. Konstanten som håller allting uppe. Sådana som ställt fram hushållsost och mackor på bordet när man hälsade på. En termos kaffe ständigt aktuell och en tavla av ett dignande fruktfat och clementinklyftor hängandes i köket.
Mormor var alltid stolt. När jag skaffade helgjobb på en fotoaffär sken hon upp och frågade mig hur jag hade lyckats med det. Det var skönt hos mormor och morfar för att det var tryggt. Ingen grävde i onödan i dåliga saker och det negativa fick benämnas men sedan lämnas utan vidare uppmärksamhet. Det var viktigare att ha det trevligt och fika än att älta mörkret. Man ska inte jamsa så mycket med andra människor, sa mormor när jag berättade om artisten jag fotograferade vars föräldrar skickade varningsbrev och elaka sms kl 23 på kvällen till mig. Det förhållningssättet försöker jag nu, en jamsare av rang, att ta med mig in i mitt eget liv.
Härifrån flyttar ni aldrig! sa hon när vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet för tio år sedan. Det märks när någon är född i en annan generation och inte räknar med all lyx som de flesta numera tar för given. Den självklara uppskattningen när man får ha det bra och när bra inte nödvändigtvis betyder utlandsresor, restaurangmat eller bostadsrätter.
När mormor dog för fem år sedan letade jag igenom gamla bilder och hittade bilder på mig i en blårandig klänning som jag fortfarande har kvar och som båda mina barn nu har burit. Och så skrev jag detta:
Döden ger mig nog lite svindel. Nu när min mormor har dött får jag behov av att tänka på att min mammas mamma, som har flyttat upp till vitsippsdalen med morfar och ser ner på hela den här pandemin med en stor kopp kaffe hoppas jag, också hade en mamma som hade en mamma. Som alla hade egna klänningar och egna drömmar. Herregud. På ett sätt hjälper döden mig att förstå att vi alla ingår i ett osynligt nät. När man inte längre finns på jorden fångas man upp av det där nätet och slungas upp i en campingstol bland molnen. Där kan man sitta och ojja sig över att man aldrig skrev den där boken eller att man aldrig tog tag i att göra ett riktigt album av alla sina mobilfoton medan man kedjeröker hela natten under stjärnorna (för tjära är nyttigt i himlen).
Ja visst är det bra! Det ligger en integritet i det tycker jag. Att inte alltid försöka ”lätta upp stämningen” osv. Och inte vara rädd för att säga ifrån (det har jag nog inte lärt mig än, men det är fint med en förebild).
Vad fint att höra att du gillade sista stycket <3 Jag skrev det för fem år sedan och kände att jag ville dela det här på bloggen också, det kändes så speciellt att det var i början av pandemin. Och den där svindeln har jag insett kommer så fort det händer saker som är lite för stora för att greppa.
Man ska inte jamsa med andra människor, klokt sagt av din mormor. Det vill jag också ta med. Måste filura på hur jag kan applicera det i mitt liv. Så himla fint skrivet, det sista stycket. Egentligen hela inlägget såklart men det sista du skriver är ett så himla fint sätt att se på döden.