Och luften är plötsligt ny. Lite högre och värmen blandas med vita moln och friska vindar.
Kanske är det en ny tid nu. Kanske är jag inte lika fast som jag varit i så många år. Jag har ju självklart gjort saker, fått barn, börjat och slutat på jobb, gått klart en skola. Men känslan är plötsligt lite annorlunda. Segheten har försvunnit. Tankarna är klara och rädslan är mindre. Rädslan bubblar inte upp lika fort längre. Den låter mig tänka färdigt tankarna.
Är det nu jag sätter punkt för det här kapitlet i mitt liv? Som blev utdraget och seglivat. Så många inlägg jag har skrivit om att inte kunna bestämma sig. Egentligen borde jag bara ha låtit mig själv vara. Låtit mig själv vara i det ovissa, i mellanrummen.
Skillnaden nu är inte att jag vet, men att jag vågar göra igen. Plötsligt vågar jag ta olika små steg. Jag har insett att det är i görandet som kunskapen finns. För att veta mitt nästa steg måste jag först sätta ner foten här, där jag befinner mig. Det går tydligen inte att sväva fram över tiden för att få facit i framtiden. Tänk att jag trodde det.
Det är inte alls något revolutionerande (jag har gett upp den tanken på att få en riktig insikt i vad jag ska göra med mitt liv haha) men det är en skön känsla att jag kan börja vandra framåt igen. Inte känner mig lika fast. Men det har tagit många år. Så i mitt fall är det nog tiden, att jag låtit besluten ligga och vila och gjort annat. Att jag fattat vissa beslut och också övat länge på att bara göra saker utifrån mig själv och absolut inte rådfråga någon annan. Jag förstår dig så väl! Tror inte det finns något bra tips förutom att bli medveten om det, och det är du ju redan! Jag tror att när man är medveten om att man söker bekräftelse, till exempel dubbelkolla, så kan man också försöka utmana sig själv att göra det i mindre grad. Då tror jag också man bygger upp en självtillit och inte behöver andras bekräftelse lika mycket. Hoppas du kan börja ta dig ur det du behöver <3
Tack för din fina kommentar! Jag har också läst om det och jag tror verkligen det är så! Att inget beslut är bättre eller sämre, vilket tyvärr har gjort det svårare för mig som liksom letat efter någon manual och något att hålla i. Men där kommer självtilliten in och att faktiskt lita på sig själv att man kan ta ett beslut. Och ibland, som du är inne på, faktiskt försöka lita på livet. Lämna över lite till livet självt också. För vi KAN inte styra allting! Kram och vilken fin blogg du har, glad att jag fick upptäcka den <3
Så fint skrivet! <3 Jag läste dina länkade inlägg och kände igen mig. Har också haft beslutsångest och den där känslan att det går att välja rätt eller fel, eller i varje fall att ett alternativ är bättre än ett annat. Men jag fick lära mig att när det är svårt att ta beslut betyder det oftast att båda valmöjligheterna är lika bra, alltså går det inte att välja fel. Samt att man aldrig är immun mot ånger, oavsett hur noga man är i sitt beslutsfattande. Man kommer alltid att vänja sig och vilja ha någonting annat, eller kunna fundera på hur det skulle ha blivit om man hade valt annorlunda. Det lät förövrigt härligt att du hade extrajobb på deltid i ett år utan att veta vart du var på väg. Jag både tilltalas och ryggar tillbaka lite vid tanken på att bygga tillit till sig själv och till livet, tron på att saker blir bra även om vi släpper taget och bara låter det veckla ut sig självt – "Jesus take the wheel" typ, haha! Men acceptansen – för sig själv, för tillvaron, för allt – den kan jag tycka är svårast.
Känns hoppfullt att du har kommit över en tröskel och in i något nytt! Kämpar själv med svårigheten att ta beslut utan att dubbelkolla med någon, och att ha svårt att färdigställa och göra klart saker eftersom det alltid finns något mer pill som går att fixa. Finns det tips på hur man tar sig ur det är det välkommet!
Vilken fin bild!
Vilken fin bild.