Jag glider in i det så lätt. Först en stund om dagen, sedan varje dag, längre och längre stunder. Varje dag en tanke på min framtid. Jag vet att det är oron. Som kräver en analys. Som vill ha sällskap. Jag vet att jag ger den mer energi när jag underhåller den. Det blir som ett beroende att vistas i de ambivalenta tankarna. Och jag vet att ambivalensen växer ju mer tid jag spenderar i den.
Förr trodde jag det skulle hjälpa. Jag trodde det hjälpte på riktigt att analysera och spendera timmar på egen hand för att lösa den stora framtiden. Nu vet jag bättre, ändå faller jag in i gamla mönster.
Jag tittar på Gift vid första ögonkastet och psykologen pratar om ett par som fastnar i huvudet, i analysen. En annan deltagare berättar att hon inte vågar visa vad hon känner för tänk om hon inte känner samma om två veckor. Då gör hon någon besviken, ett ansvar hon inte kan ta om hon vill komma framåt i relationen.
Ett ansvar jag inte kan ta för mitt framtida jag om jag vill komma ifrån min ambivalens. Att inte veta. Det måste finnas ett sätt att acceptera det. Att våga gå på någonting, sin känsla, sin logik, sitt sunda förnuft eller sina gränser, ork och energi. Någonting av detta måste gå att ta avstamp ifrån. Det måste finnas ett sätt att komma tillbaka till hur det var innan. När besluten togs utan rädsla, utan en känsla av ansvar inför framtiden.
Jag tänker på när jag var barn och hur jag drömde då. Så tillitsfullt och utan problemanalys. Så utan vetskap om hur världen egentligen fungerar. Självklart växer man upp och förstår, men jag tror att tilliten jag kände då skulle vara värdefull nu med. Trots vetskap om väderförhållanden och hinder längs vägen. För att våga börja vandra på en väg behöver man tilliten.
Jag tycker mycket om tanken på hur man tar tag i sitt roder och sätter kurs mot en strand. Hur man tar kommandot och styr sig själv i en riktning. Hur det kan komma tankemonster och förstöra, skapa ångest och tvivel om rätt val, men hur man kan fortsätta ändå, gå i land på den där ön och upptäcka att det inte var så farligt.
Jag minns dagar då jag plötsligt känner mera tillit. Då är det som att sväva och vara lite lättare igen.
Ultimately, there can be no complete healing until we have restored our primal trust in life.
~Georg Feuerstein
Jag tror egentligen att det jag letar efter när jag söker svar, det är tilliten. Tilliten till livet och till min egen förmåga att fatta beslut. Tilliten att våga välja någonting, hantera de hinder som uppstår längs vägen och ändå fortsätta med en känsla att livet vill väl, livet kan bli bra.
Det finns en vila som bara tillit ger. Att kunna slappna av i nuet och inte bära allting på samma gång.
Hej Emelie! Så glad jag blir för din kommentar, blir så glad att du läser och kommenterar <3 Det går ju lite upp och ner med regelbundenheten på inlägg här på bloggen, då jag mest skriver när lusten infinner sig, men så fint att veta att du går in och kikar lite då och då 🙂
Ja den där konstnärliga banan, vad ska man göra med den? Jag har iaf landat i en väldigt skön insikt om att jag behöver få vara fri mitt skapande, inte ha det som min försörjning t.ex. Jag har också insett att jag behöver prestigelösa miljöer i mitt liv och jag klarar inte av att befinna mig i för analytiska konstmiljöer med mitt eget skapande. Framöver blir väl utmaningen att få tid till själva skapandet, men jag känner mig ganska trygg u att den tiden kommer och går 🙂
Det låter ju underbart att du har ditt eget uttryck och musiken som är viktig för dig. Det är en sådan styrka att ha en passion för något tycker jag. Jag måste säga att jag är helt ifrån de frågorna vad gäller mitt fotograferande. Sedan kanske jag känner lite liknande med mitt skrivande ibland, då jag inte utforskat det lika mycket (t.ex delat med mig av det osv.) För min del lossnade allt med fotot när jag rev av plåstret och bara började visa mig o min konst. Det var SÅ befriande! Jag hade aldrig kunnat gå vidare i livet utan att ha fått ur mig alla de bilderna och fått dela det med andra. Så jo, jag skulle säga att man kan komma ifrån de tankarna 🙂 Sedan kan det ju ändå bli lite ambivalens ändå kring hur man ska förhålla sig till sitt skapande, till kritik osv. Men det ingår nog. Lycka till <3
Hej Emma! Fint att höra dina tankar. Jag har läst lite stoicism, tror genom Svend Brinkmann bland annat, som pratar om att stå fast vid sina beslut. Det har varit hjälpsamt ibland. Men det är inte alltid lätt att avgöra när man ska följa magkänslan och när man ska stå fast :p
Ja visst var det märkligt? Jag skrev klart mitt eget inlägg och läste sedan ditt, så vi var verkligen vältajmade! Även om detta tyvärr har varit tema på min blogg sedan 2017 😉
Hej!
Har läst din blogg i några månader nu och vill säga att jag uppskattar den massor! Blir alltid glad när jag tittar in och ser att det har kommit ett nytt inlägg. Har också massa tankar och tvivel om min konstnärliga bana och vad jag ska göra av den. Känns skönt att veta att man inte är ensam.
Musiken är så viktig för mig, jag kommer hela tiden tillbaka till att jag måste göra något med det, publicera de där låtarna jag har jobbat på, göra färdigt. Men sen kommer rösten som säger, varför då? Mellan de tankarna slits jag hela tiden. Kommer man någonsin ifrån det?
Åh känner igen detta väldigt mycket.
För mig har det hjälpt att läsa om stoicismen och försöka tillämpa de grunderna i min vardag – Att det mesta är bortom min kontroll är en väldigt skön tanke när man väl kommer dit…
Rekommenderar bloggen http://www.dailystoic.com 🙂
Näääe, så märkligt!? Tack för att du skrev, tänk att vi vaknat till samma slags lördagsgrubbleri, det var som att läsa min egen dagbok 🥹