Så är det juldagen och jag ligger i min säng medan det största barnet sover och det minsta är uppe i köket med sin pappa. Tjorven ligger med mig i sängen och jag har en halv kopp kaffe kvar. I går firade vi en jul här hemma hos oss, i lägenheten uppe på berget. En alldeles mysig jul som var som inga jular varit förut, men som blev finare än jag vågade hoppas. En alldeles för liten julgran i plast och alldeles för många julklappar. Stuvad grönkål, rödkål stekt i sesamolja och ingefära, broccoligratäng med ost på, gräddig potatisgratäng och stark inlagd tofu. Ett gott Petit Chablis och så julmust och äppelmust. En saffranspannkaka med kaffe. Kalle Anka, tomtebesök och lek med nya julklappar- man kan slå ner bollar i ett hål, byta kläder på en docka, köra en dockvagn, måla fram magiska dinosaurier, prova sina nya skridskor, sätta ihop ny modellera, fråga vem som vill komma o bli tatuerad med de nya tatueringspennorna.
Sedan, efter maten, ett nytt frågespel om kroppen och tunntarmen är tydligen 6 meter lång! Efter frågorna känns det som att halva kroppen består av magen och jag tänker genast att jag borde fasta snart. I soffan ser vi på Astrid Lindgrens jul och det är alldeles perfekt. Det regnar utanför och jag dricker andra halvan av mitt vinglas liggandes i soffan. Min femåring är fortfarande vaken och allting är på ett annat sätt. Dagen innan julafton- sorgen är bortblåst och jag andas ut och allting känns tryggt med barndomssagorna om Kajsa Kavat, Nils Karlsson Pyssling och Saltkråkan.
Så firar jag min 38:e juldag idag och tänker på alla de jag en gång varit, de personer jag har i mig som såklart är samma men ändå omformats så många gånger. Under åren karvas identiteter fram och jag har haft en del sådana. De har kommit, stannat ibland i minst tio år, och sedan, lite obemärkt, runnit av mig. Det är läskigt att det är så, hur jag kunde vara bombsäker som 23-åring och nu, 15 år senare, lägga drömmarna på hyllan. Men det är nog också helt normalt. Skönt att kunna släppa, men väldigt svårt. Vikten av att våga bläddra i boken när det är dags, avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt, inte bara stanna kvar mitt emellan.
År 2023 har jag lärt mig att saker kan vara på så många sätt. Konstellationer kan omformas och bli bra på nya sätt. Sorger kan rangordnas utifrån sin aktualitet, allting är relativt. Plötsligt flyttas tacksamheten till andra saker, sådant som jag förr har tagit förgivet.
2023 har jag lärt mig hur snabbt saker kan förändras. Hur det var på ett sätt men sedan blev på ett helt annat.
Ingen dikt passar nog bättre för mitt 2023 än denna:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.
Alf Henriksson
God fortsättning och tack för att du läser! Hur var din jul i år?
