sitter jag in mot väggen i min säng med benen raklånga framför mig och en liten bebis intill. Det är dags att sova för länge sedan men vissa kvällar rusar blodet, sådär som blodet gör, och säger till mig att vara uppe lite till, fånga det där livet som fladdrar någonstans mellan sekunderna.
Ett fönster på glänt så att det fuktiga vädret hörs in i lägenheten. Göteborgs himmel är gråmelerad. Vadderad och ibland, krackelerad. Den släpper igenom små små droppar av fukt som gör de ljumma höstvindarna blöta. Himlen fylls av kanadagäss helt plötsligt, deras läten rullar mellan husen och försvinner.
Dagen börjar med en tjock trötthet, en förmiddag av grådis och syrefattig inneluft. Rita enhörningar, spela spel, brygga kaffe som blir kallt och brygga nytt. En okej förmiddag men sedan, en ångest; ett kall från de mörka regionerna om fara. Ett ängslans sus om alltings ovisshet som får mig att stanna upp.
Men så svänger tiden och klockan blir ett barnkalas. Jag tar på mig en prickig skjorta och lägger de guldinslagna presenterna i en tygpåse. Tar en 5-åring i handen och en bebis i vagnen. Går till en samlingslokal med en bärbar högtalare som strömmar ut musik. Två sorters tårtor och en stor kaffetermos i metall. Ingen tid till andra tankar än att hindra bebisen från att äta popcorn och prata fotboll, utbildning, konflikthantering med föräldrar.
Och så senare, hemma i köket, ett pizzabak. Ett oväntat sug efter rödvin och champagne. En fotbollsseger som leder till allsvenskan och ett snus.
