Så kommer den plötsligt till mig. Tiden. Min kille (kul att skriva kille– känns lite mindre som att vi varit ihop i fjorton år och har två barn då) går ut med tremånadersbebisen och fyraåringen är hos en kompis. Alternativen radar upp sig som ett stress-halsband framför mig: Jag kan träna, träffa en kompis, blogga, läsa i min bok, gå ut och promenera. Vad ska jag välja? För en person som mig, med beslutsångest och stora ambitioner, är detta något som kräver karaktär om något ska bli gjort! Snabbt lyckas jag sålla bort de flesta alternativ och inser att det enda rimliga är att antingen blogga eller läsa.
Efter nästan en timme står jag nu här framför datorn i fönstret. Jag har gjort allt jag kan för att skjuta upp detta magiska tillfälle: tagit selfies med telefonen (för att lägga upp på min blogg-instagram), tagit på mig min fina blåbruna kofta som jag fått av en kompis och ett par rosa tofflor. Jeansen har åkt av. Jag lyssnar på Håkans nya låt med ett par stora lurar så att örhängena klämmer mot huden. I min lila Hemulen-mugg ligger varm havremjölk med kaffe.
Jag är inspirerad av den helt nyupptäckta Ida, av Sardellen och Ulrika (som också tipsat om de två förstnämnda) som bloggar så ofta. Jag vill också! Vill få igång bloggandet så att inte varje inlägg måste vara så STORA, existentiella. Ibland kanske det är ok med lite mer vardagstankar? Lite vardagsexistens?
Jag är i alla fall i någon form av kris just nu, på grund av saker som jag inte vill skriva om. Hur skriver man om det? Jag inser att jag måste få skriva ändå. För detta ger mig ångest och det (om något!) har jag haft förut. Så jag kan väl skriva om den? Om hur jag hanterar ångesten. Men kanske skriver jag mest om hur jag lever mitt vanliga liv. Om hur allting får fortsätta. Hur nya konstellationer skapas och hur det obeständiga hittar ny form. Vi får se.
Detta hjälper just nu: snabba promenader, mediyoga, privat psykolog, musik, samtal med nära, en Laleh-kör och roliga planer (ska t.ex träffa kompis nästa helg, få besök i slutet av mars, gå på danspremiär på operan och åka på spa i påsk!)
Ja detta blev ju ett rörigt inlägg. I vanliga fall brukar jag ta lång tid på mig. Är det kanske ett tips till mig själv för framtida blogginlägg, att tidigt välja spår på inlägget, så jag vet vad det ska handla om? Kanske är detta med tätare inlägg en dum tanke, en orealistisk dröm. Kanske blir det bara ett inlägg i månaden framöver?
Vi får se.
Hej! Så roligt att du hittat hit och så roligt att du kommenterar 🙂 Och så får jag upptäcka din blogg också! Ja att kommentera är ju det bästa sättet också att hitta varandra på- jag ska verkligen försöka bli bättre på det själv <3
Det känns så fint att en rad välskrivna bloggar plötsligt upptäcker varandra och hjälper varandras läsare att hitta vidare, jag är en av dem som har saknat de mer textbaserade, välskrivna vardagsbloggarna. Kanske för att jag själv också hamnar i den kategorin. Jag ska verkligen också försöka börja kommentera mer för det saknar jag från den gamla goda bloggeran. Så roligt att få tips om din blogg!
Så glad att hittat din blogg 🙂 Ja gu vilken beslutsångest det kan ge att plötsligt få en massa tid haha! Inte lätt för en velig person :p Kanske försvinner den aldrig helt, den där beslutsångesten?
Tack snälla för omnämnadet!
Alltså detta att få nån timme för sig själv mitt i bebiseriet, beslutsångesten! Jag får den fortfarande trots att jag nu för tiden rent teoretiskt skulle kunna vara för mig själv hur länge som helst. Vilket är helt mindblowing.