Mitt sista inlägg här på bloggen blev i mars. Efter det gick jag in i en dimma av extremt graviditetsillamående. För jag blev nämligen gravid i mars. En underbar nyhet! Och ett underbart lyckorus som två veckor senare byttes ut till rent fysiskt illamående.
Som sist var det som att dyka in i en dimma. En slags svart seg sörja som tog sig in i huvudet. Jag kunde inte ens fokusera på en datorskärm för mitt illamående och borde antagligen varit sjukskriven på heltid istället för halvtid.
Men dimman lättade och någonstans i juli kunde jag göra normala saker igen. Lämna huset, ta promenader och vara med min dotter. En underbar känsla av att plötsligt få livet tillbaka.
Jag sprang till och med ut en morgon på landet kl 05.15 för att fälten var täckta av dimma. Det var så vackert och äntligen kunde jag fota igen!
Jag är i sjätte månaden och minst varannan person kommenterar hur stor jag är. Jag vågar dricka en kopp svart te om dagen men sedan tar koffein-nojjan över. Jag känner mängder av sparkar och bebisen ligger mycket längre ner nu än sist. Det var en evighet sedan jag var hos barnmorskan men jag känner mig lugn och ångestfri.
Idag är jag hemma från jobb för även om jag mår bra, så är jag fortfarande gravid med trötthet och sammandragningar. Ont i kroppen och blir andfådd av att gå uppför en backe (och det är många backar här där jag bor!) Vissa dagar orkar inte kroppen och då är jag hemma.
Såhär halvvägs in i en andra graviditet tycker jag att stödet för gravida borde vara så mycket större i samhället. Till exempel en självklar rätt att stanna hemma och få ekonomisk kompensation (utan att behöva kämpa för att bli sjukskriven). Vårt samhälle är inte anpassat för gravida kroppar. Istället är den kollektiva bilden att graviditet pågår parallellt med det vanliga livet. Många vill leva sina liv som vanligt och så även jag, de dagar jag mår bra. Men det är mycket som blir tyngre och det borde alltid finnas möjlighet att få vila.
Så jag vilar idag. Kommer troligtvis vara hemma från mitt andra jobb imorgon också (jag delar tiden mellan två jobb) och kämpar emot känslan av att vara dålig på att jobba. Kämpar emot känslan som säger att jag är svag. Så många andra som är gravida och ändå orkar? Påminner mig själv om att samhället ser ut såhär. Det är inte bomull och mjuka kanter. Det är prestationsbaserat och ens egna uppehälle är villkorat. Åh vad jag önskar att det inte var så! Åh vad jag önskar att alla fick leva lika fina liv oavsett kapacitet och ork.
Jag är tacksam för att jag ofta orkar. Ofta orkar jag. Men inte alltid. Mindre än genomsnittet tror jag. Men jag orkar vara gravid och ta hand om mitt barn. Jag orkar springa ut kl 05.15 en augustimorgon för att fånga det som är vackert.
Och jag är tacksam för att jag kan skapa min egen värld som är mjuk och snäll. Sätta bomull i hörnen och se bortom prestation och ytlighet.
Jag har börjat fota min graviditet. På bilderna är jag i vecka 21. För lika mycket som detta är min berättelse, känner jag att det är hela mänsklighetens berättelse, oavsett om man är gravid eller inte. Jag tycker på ett sätt att upplevelsen av att vara gravid binder mig samman till hela världen. Jag känner alla tidigare kvinnors berättelser genom min kropp. Erfarenheten av att vara född och födas, den vävs ihop till en enda berättelse.
