Det är den 17 augusti. Kanske en alldeles perfekt dag för att blogga? Jag sitter i min gula öronlappsfåtölj med en blöt dvärgpudel mellan benen. Hon fick nämligen stå ute i ösregn under förskolelämningen och vill nog aldrig mer gå ut.
Semestern är över och hösten är här. Jag är inte en av dem som ropar ”Det är sommar till mitten av september.” För mig är det inte sommar. Det regnar och blåser och jag har behov av att känna hösten i mig, parallellt med en vardag som drar igång. Jag längtar efter klar höstluft och regniga hemmakvällar. När det är natt, och sovrumsfönstret står på glänt, och jag vaknar av att regnet slår mot rutan… då ryser jag av välbehag! Sover aldrig så bra som när det regnar.
Förändringens tid är här igen. Jag har börjat nytt jobb på 50 %, samtidigt som jag behåller mitt jobb som personlig assistent. Jag släppte taget om ett av mina timjobb efter sommaren, vilket var läskigt. Jag tycker förändring blir svårare och svårare. Jag har haft så mycket förändring i mitt liv så jag längtar efter en kontinuitet. Men det är en fin gräns mellan det beständiga och det passiviserande. Att inte förändra (trots missnöje) kan skapa passivitet. Förra veckan insåg jag hur viktigt det är att släppa taget om saker, för att nya saker ska få plats. Men det är ju svårt när det handlar om jobb och man inte vill släppa det jobb man har förrän man får något annat.
Mina tankar snurrar som vanligt kring framtida riktning vad gäller jobb. Det är någonting ouppklarat som gör att jag hela tiden går tillbaka till samma gamla tankar. Dels en längtan efter total trygghet. En känsla av trygghet för all framtid. Men jag tänker också på att möta sina rädslor, ”ta tjuren vid hornen” och allt det där. Hur vet man att en rädsla är värd att möta, när man är osäker på målet i sig? Måste man vara säker på målet egentligen? Igår började jag tänka på beslut som på en graviditet. Att vara gravid innebär att inte ha en aning om vad man ger sig in på. Jag var livrädd, men jag var gravid till slutet och jag fick ett barn, vilket jag är oändligt tacksam för. Jag var aldrig bombsäker, men jag visste att jag inte ville vara utan denna upplevelse. Nu står jag här och jag lär mig med tiden. Kanske är det så jag måste se på eventuella beslut om min framtid? Att jag inte riktigt vet vad något innebär, men att jag gör det ändå (kanske helt enkelt för att jag inte inte vill göra det) och så får jag växa in i det, med tiden?
Hur förberedd vill du vara inför beslut? Tänker du 10 år fram i tiden, eller ser du mer livet för vad det är nu och tar ett beslut utifrån det? Spännande att höra hur andra fattar beslut!
