Att ta sin kreativitet på allvar

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.