Just nu är jag på landet. Här blir jag närvarande. Här ser jag himlen. Jag känner luften och smeker fingrarnas hud mot skrovlig björkbark när jag går i skogen. På natten gnistrar stjärnorna ovanför vårt hus. Det går bra att trycka näsan mot fönstret för att se hur det glimmar i mörkret.
Jag har många minnen från vinternätter då jag har suttit under stjärnorna och önskat. Jag har tagit ut liggunderlag och legat under stjärnorna, sådär som jag aldrig skulle göra i stan. Folk tar inte med sig liggunderlag ut på gården i stan för att titta på stjärnorna.
Igår åkte vi pulka i orörd snö. På helt otympliga berg som man måste styra rätt på för att inte köra ner för kanten. Sedan lagade vi lasagne, drack te och ordnade brasa. Torkade av porslinet med papper innan diskningen därför att vattnet är avstängt.
Mina ögon bländas av solblandad snö. Att platser kan sitta kvar djupt inne i en, som jag skrev i detta inlägg, det känns mer och mer sant. Platser, minnen och människor som tillsammans skapar ett nät av levda upplevelser att se tillbaka på.
Det är underbart!!! Hoppas du får det en dag. Kram <3
Vill själv ha ett litet land att åka till där jag har rum att tänka. ❤️